Hemmet - där man inte är ensam?
Saga Sunniva Berg
Under helgen har mitt hem – en tvåa – invaderats av tretton lagom långväga besökare som har fått dela på ett golvutrymme motsvarande en större friggebod. Vi har handlat och lagat mat tillsammans, umgåtts, sjungit visor, grillat korv över öppen eld i en snöig slänt och spelat spel. Ingen har känt något behov av att slå på TV:n eller datorn för att fördriva tid.
Normalt sett är det mycket mer städat hemma och man snubblar inte över sovsäckar, böcker och stickningsprojekt vart man än vänder sig. Ändå är det mer hemtrevligt så här än när det är ordnat och tomt.
Vid sådana här tillfällen inser man också att människan inte är skapad att vara ensam.
Det är underbart bara att sitta och lyssna till ljudet av människors skratt och diskussioner, och det är betydligt mysigare att se sina splitternya kuddar spridda över golvet i en enda röra, istället för att se dem prydligt grupperade i soffan. Allt är förstås inte konfliktfritt och man kan sucka lite inombords över kaffebryggaren som inte stängs av, smulorna som inte torkas upp, mjölken som spills ut eller de högludda snarkningarna i natten, men på det stora hela är det ganska fantastiskt att för en gångs skull inte sitta själv.
Det finns idag otroligt många ensamhushåll i Sverige; många yngre och äldre som inte ingår i en inkluderande grupp i vilken man får vara precis som man är. En grupp som inte tycker att det är ett dugg pinsamt att dansa gatan fram och sjunga musikalvisor. En grupp som accepterar dig utan så mycket som en axelryckning fast du inte firar traditionella högtider och har citat ur Eddan på ditt kylskåp. När du i present sedan får en hemmålad kopp med små färgglada versioner av Nidhögg och Yggdrasil, är lyckan förstås total.
Att sitta inomhus under vintern och vänta på att ljuset och värmen ska komma tillbaka är definitivt roligare i sällskap med andra och jag kan verkligen föreställa mig hur viktig gemenskapen var för våra förmödrar och förfäder. Jag tror att dagens individualister har mycket att lära av tidigare generationer vad gäller grupprocesser och konsten att för en stund kunna sätta sina egna behov åt sidan för att glädja andra. Åtminstone har jag själv fått en övning i både tålamod (bara det här med att vänta på sin tur att duscha) och planering (vad ska vi egentligen äta till middag och vem ska laga den?). Några rader ur Eddan susar förbi medan jag ser hur de packar ihop sina saker för att åka tillbaka hem till Uppsala:
"Lång omväg till ovän är
Fast hans gård vid vägen vore;
Men till god vän går det genvägar
Vore han än fjärran faren..."
Och så är jag plötsligt alldeles oerhört tacksam över att de har tillbringat ett par timmar på tåg bara för att få sitta en helg hopklämda i min tvåa...
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Ilari Sole » Bekänna färg: ”Människan har varit, är, blir endast en liten frö i den stora evige evolutionens..”
-
Jocke drage » Disablot: ”Intressant ”
-
Jocke drage » Att se på väven: ”Fenris ulvens kätting vet vi ju vad den gjordes av, Och vilka som gjorde den. Så..”
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
mytologi djur nutid asynja standing rock toreblot landskap värderingar vintersolståndet insida identitet ví odr häfte odla fördomar arbete beklagande feminism torshammare tolerans gydja ginnungagap monogami tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande monokultur julafton midgård liberal förnimmelse tradition kommunikation bok filosofi sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner konst ägg göteborg ukraina ödet grunna äktenskap tyr makter hiero gamos nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse mångkultur jolner kropp nationalistisk helig plats ting vana föda blota tor ledstjärnor registrerat edsring religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis hlodyn gudamakter jättar bröllop stockholm alver oden kultur midsommar monoteism lucia helighet urd vinternätterna lek förfäder disablot hedningar samhälle emma hernejärvi årsting förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala carl lundbäck sång höst skalleper jord död gemenskap gerd samfundet forn sed sverige jul alvablot forn sed polyteism andra religioner natur personlig berättelse blot livsåskådning religion barn per lundberg ritual freja yggdrasil vinter mångfald liv andlig erfarenhet frigg känslor gudar sed årstider gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen myter rune forssén interreligiöst lusse modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed traditioner solvända förmödrar bön faq etik kyla medlemmar sommarsolstånd feja internet personlig sed påvestenen sejd alva påsk vardag metoo frågor tacksamhet begravning moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd konferens eugene gendlin dröm inkluderande älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir media skuld kurs mimameid sigurd fafnesbane tjänstgörande siv jötnar tranafton symbol jämstäldhet ogrundand misstänksamhet skola utbrändhet mat hälsa video folkräkning berättelse skålgropsten väven bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder kläder val frej ordning och kaos gåva tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa morsdag hallar vårfrudagen bifrost november trana organisation vanatro växa in i seden källor vlogg det implicita årsväntan vetenskap naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden verdandi bildning industrialism gud