Hemmet - där man inte är ensam?

Under helgen har mitt hem – en tvåa – invaderats av tretton lagom långväga besökare som har fått dela på ett golvutrymme motsvarande en större friggebod. Vi har handlat och lagat mat tillsammans, umgåtts, sjungit visor, grillat korv över öppen eld i en snöig slänt och spelat spel. Ingen har känt något behov av att slå på TV:n eller datorn för att fördriva tid.
Normalt sett är det mycket mer städat hemma och man snubblar inte över sovsäckar, böcker och stickningsprojekt vart man än vänder sig. Ändå är det mer hemtrevligt så här än när det är ordnat och tomt.
Vid sådana här tillfällen inser man också att människan inte är skapad att vara ensam.
Det är underbart bara att sitta och lyssna till ljudet av människors skratt och diskussioner, och det är betydligt mysigare att se sina splitternya kuddar spridda över golvet i en enda röra, istället för att se dem prydligt grupperade i soffan. Allt är förstås inte konfliktfritt och man kan sucka lite inombords över kaffebryggaren som inte stängs av, smulorna som inte torkas upp, mjölken som spills ut eller de högludda snarkningarna i natten, men på det stora hela är det ganska fantastiskt att för en gångs skull inte sitta själv.
Det finns idag otroligt många ensamhushåll i Sverige; många yngre och äldre som inte ingår i en inkluderande grupp i vilken man får vara precis som man är. En grupp som inte tycker att det är ett dugg pinsamt att dansa gatan fram och sjunga musikalvisor. En grupp som accepterar dig utan så mycket som en axelryckning fast du inte firar traditionella högtider och har citat ur Eddan på ditt kylskåp. När du i present sedan får en hemmålad kopp med små färgglada versioner av Nidhögg och Yggdrasil, är lyckan förstås total.
Att sitta inomhus under vintern och vänta på att ljuset och värmen ska komma tillbaka är definitivt roligare i sällskap med andra och jag kan verkligen föreställa mig hur viktig gemenskapen var för våra förmödrar och förfäder. Jag tror att dagens individualister har mycket att lära av tidigare generationer vad gäller grupprocesser och konsten att för en stund kunna sätta sina egna behov åt sidan för att glädja andra. Åtminstone har jag själv fått en övning i både tålamod (bara det här med att vänta på sin tur att duscha) och planering (vad ska vi egentligen äta till middag och vem ska laga den?). Några rader ur Eddan susar förbi medan jag ser hur de packar ihop sina saker för att åka tillbaka hem till Uppsala:
"Lång omväg till ovän är
Fast hans gård vid vägen vore;
Men till god vän går det genvägar
Vore han än fjärran faren..."
Och så är jag plötsligt alldeles oerhört tacksam över att de har tillbringat ett par timmar på tåg bara för att få sitta en helg hopklämda i min tvåa...
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
gud industrialism mytologi verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap årsväntan det implicita identitet källor växa in i seden vanatro fördomar beklagande feminism tolerans gydja morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap blotlag tomhet tankesmedja ursprungsfolk studier fulltrogen vårdande monokultur julafton midgård sociala medier förnimmelse tradition kommunikation bok filosofi sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner konst ägg skola tranafton göteborg siv tjänstgörande jötnar makter hiero gamos nyckelord dakota access kurs väv förstörelse mångkultur jolner kropp ekologistisk helig plats ting vana föda konferens begravning tacksamhet interreligiöst frågor vardag påsk metoo polygami vanadis storm internet feja personlig sed bröllop stockholm alver oden faq midsommar monoteism lucia helighet urd vinternätterna lek förfäder disablot hedningar rune forssén myter höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker frey asatro disa gudsbild årstider sed gudar känslor jord död gemenskap gerd vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige liv andlig erfarenhet frigg mångfald skalleper höst sång carl lundbäck gamla uppsala högtider politik demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse årsting emma hernejärvi samhälle lusse modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed traditioner solvända förmödrar bön kultur etik kyla medlemmar sommarsolstånd jättar gudamakter hlodyn alva påvestenen sejd kristendom religionsfrihet edsring registrerat ledstjärnor tor blota moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd nationalistisk eugene gendlin dröm inkluderande älvor uppfostran myter, vetenskap, ymer skade eir media skuld sigurd fafnesbane mimameid grunna tyr äktenskap symbol ödet ukraina jämstäldhet ogrundand misstänksamhet mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning liberal skålgropsten väven bronsålder utbildning heliga platser rådet moder kläder val frej ordning och kaos gåva hallar monogami november vårfrudagen torshammare trana organisation arbete vlogg odla häfte odr ví sekulär insida vintersolståndet värderingar landskap toreblot standing rock asynja nutid djur