Undergången inställd

Det har varit mycket ståhej om Mayakalendern och dess förutsägelse om vad som skulle hända i år, närmare bestämt 21 december. Det har basunerats ut att hela världen skulle gå under. Nu när jag skriver detta är det den 23:e december, och man får nog vara en mycket hängiven undergångsfantast för att kunna hävda att världen inte finns. Men var lugna, det finns en utväg för de undergångstroende. Det kan alltid hävdas att det är någon felräkning någonstans och att undergången kommer ytterligare några år framåt i tiden. Så är det igång igen...

Mayakalenderns slut har dock tolkats på andra sätt än som en världsundergång. Faktiskt på ett helt motsatt sätt. Det har talats om att vi den 21 december 2012 skulle gå in i den nya tidsåldern, en transformationsprocess där alla människor blir upplysta och når total insikt. Många verkar älska att se sitt liv i ljuset av en sådan förutsägelse. Tänk att leva i detta ögonblick då en ny tidsålder inträder! Tänk att just vi får förmånen att vara med om denna tid, då jorden och medvetandet går upp i en ny frekvens. Meditationskurser och workshops har erbjudits för att vi skall kunna ta tillfället i akt och låta vår medvetandepotential nå sitt optimum i denna process. Genom profetian kan vi få känslan av att befinna oss i ett helt avgörande skede, och det ger en stark känsla av meningsfullhet. Men lika svårt som att hävda att världen gått under, lika svårt torde det vara att hävda att vi nu alla är upplysta. Men det kan såklart trixas med detta också. Från att det hävdats att alla skall ha nått upplysningen 2012 så korrigeras budskapet till att upplysningsprocessen nu har satt igång, men att det kommer ta några år eller så innan vi märker det.

Denna idé om en sorts världsfrälsning passar som hand i handske med vår moderna kulturs självbild. Den blir sammankopplad till den idé om framsteg som är vårt samhälles fundament. Framstegstanken är en doktrin som säger oss att mänskligheten hela tiden går mot ljusare tider, att vi färdas uppåt mot högre nivåer av civilisation. Morgondagen är det förlovade landet, det är i ljuset av denna skimrande framtid som våra liv får betydelse. Visst finns det stora skillnader i hur olika grupper tänker sig den ljusa framtiden, exempelvis i fråga om det är teknologin eller en andlig medvetandehöjning som är nyckeln till det framtida paradiset. Men likheterna finns där: Framåtblickandet, förändringsivern, föreställningen att våra liv får sin mening genom en abstrakt föreställd framtid.

Även inom forn sed finns grogrund till undergångstankar och frälsarvisioner. I den poetiska eddan möter vi den bildstarka berättelsen om Ragnarök. Och efter denna undergång skildras hur en ny jord skall stiga upp ur havet, och att där kommer finnas en hall – Gimle – där de dygdiga (eller trofasta) människorna skall bo i evighet. Det finns säkert hedningar – både i forntid och nutid – som upplever att livet får sin mening genom att se det i skenet av den yttersta striden i ragnarök.

Men så finns det ett helt annat sätt att förhålla sig. Där världens mening inte kommer till oss genom någon storslagen profetia, utan genom att vi lyssnar till världen som den är, och fogar in oss i dess näraliggande rytmer. Istället för att kasta oss ut i abstrakta idéer om världens frälsning, vänder vi oss in mot världen som den presenterar sig för oss. Och påbörjar ett samtal.

Våra liv får då inte mening genom någon unik kosmisk händelse, utan för att våra liv är en del av ett cykliskt förlopp. Dygnets rörelser, årstidernas växlingar, livets resa från födelse till död. Det är här, i dessa rörelser som återkommer år efter år, generation efter generation, som det stora mysteriet finns. Och kanske just för att det står oss så nära och utgör vår vardag så kan vi ha svårt att upptäcka det.

I den forna seden som gårdsreligion och naturreligion så har fokus alltid varit ett annat än det profetiska. Strävan har varken riktats mot något abstrakt himmelrike efter döden eller mot en profetisk förutsägelse i framtiden. Fokus har legat på livet och dess kontinuitet, på att sörja för att livskraften bevaras och fortlever genom årstiderna och generationerna.

Ur detta jordnära förhållningssätt kan vi förstå ragnarökmyten på ett annat sätt. Ragnarök ser vi då ur ett symboliskt och cykliskt perspektiv, som något vi kan erfara i våra egna liv i form av personliga kriser, eller under de mörkaste vinternätterna, innan solen vänder och "föds på nytt" efter vintersolståndet.

Denna variant av den forna seden ger oss inte en mirakelkonst för att förändra världen eller frambringa någon ny tidsålder. Huvudfokus ligger inte på frälsning bortom världens undergång. Dess gåva handlar om att ställa oss i harmoni med världen som den är. Och när vi gör detta, när vi lär oss vara i världen och knyta band till dess uråldriga närvaro, då sker det paradoxala att vi kan uppleva det alldagliga med nya ögon. När vi accepterar det som är, då händer det att världen öppnar sitt inneboende trolldomsskimmer för oss.

Och om och när det inträffar att vi faktiskt hamnar i ett omvälvande skifte, då tror jag att det är just denna intimitet med världen som kan lära oss mest om hur vi kan hantera förändringarna. Våra sinnen är då vakna och redo och vi är tränade i kommunikation med landskapets makter och väsen. Istället för att låsa oss till förutfattade framtidsbilder, har vi möjlighet att reagera med flexibilitet, lyhördhet och handlingskraft.

God Jul allesammans!

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Ps. I Sveriges Radio P1 talar jag om julens hedniska rötter i programmet Vid dagens början. Kan avlyssnas här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130160?programid=1610