Till vintern
Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:
"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."
Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.
Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.
Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.
Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.
Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv
I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?
Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"
För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.
Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.
Martin Domeij, Rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
standing rock diser ordning och kaos ursprungsfolk inkluderande skuld älvor odla tranafton nutid tradition blotlag naturens rättigheter bildning kvinnlighet tjänstgörande beklagande religionsfrihet vintersolståndet gåva morsdag video kläder vardag grunna moder storm dröm osynlig ödet media skörd skola äktenskap siv ví häfte november torshammare blota källor växa in i seden feminism kurs ting begravning hallar myter, vetenskap, ymer emma hernejärvi' konferens påvestenen eir jötnar polygami vanatro ginnungagap mimameid djur metoo utbildning förnimmelse mat uppfostran fördomar odr frågor nyckelord vårfrudagen hlodyn sedvandrare folkräkning tolerans berättelse helig plats tiden eugene gendlin kristendom arbete påsk verdandi gud studier interreligiöst årsting bröllop historisk sed faq kultur ragnarök urd lusse samhälle vinternätterna solvända lucia traditioner kyla emma hernejärvi alver midsommar höstdagjämningen mörker disablot årstider carl lundbäck asatro döden disa högtider hemmet gudsbild frigg sed gemenskap höst skalleper yggdrasil liv samfundet forn sed sverige vinter jul polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg gerd mångfald freja alvablot död andlig erfarenhet jord gudar känslor politik tempel nornor trossamfund gamla uppsala tankar frey demokrati förnyelse sång vår ceremoni modern hedendom monoteism myter vårblot bön äring stockholm rune forssén oden förfäder sommarsolstånd etik hedningar helighet lek förmödrar medlemmar vanadis jättar edsring tacksamhet kommunikation registrerat göteborg vlogg kura skymning feja väven nationalistisk toreblot landskap bok sigurd fafnesbane liberal ägg identitet dakota access skålgropsten insida årsväntan organisation jolner val julafton alva symbol monogami gudamakter vetenskap moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr gydja tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kropp familj värderingar mångkultur heliga platser bifrost tomhet hiero gamos vårdagjämning sejd ledstjärnor bronsålder trana fulltrogen tyr industrialism ogrundand misstänksamhet internet utbrändhet midgård vana personlig sed jämstäldhet earth hour monokultur ekologistisk tankesmedja konst asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner mytologi väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär hälsa skade föda ukraina makter det implicita sociala medier förstörelse utiséta