Samfundet Forn Sed Sverige

 

Till vintern

2 december 2012 « Tillbaka

Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:

 

"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."

 

Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.

 

Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.

 

Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.

 

Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.

 

Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv

 

I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?

 

Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"

 

För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.

 

Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.

 

 

Martin Domeij, Rådsgode

Etiketter: vinter mörker kyla

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

ägg liberal sigurd fafnesbane bok landskap toreblot nationalistisk väven feja kura skymning vlogg göteborg arbete registrerat verdandi gud påsk vanadis utiséta förstörelse ursprungsfolk inkluderande ordning och kaos ukraina föda skade hälsa sekulär vårdande frej tor filosofi tjänstgörande beklagande rådet vintersolståndet gåva morsdag tankesmedja ekologistisk monokultur earth hour jämstäldhet storm dröm personlig sed ödet media skörd ogrundand misstänksamhet tyr fulltrogen trana bronsålder ledstjärnor sejd vårdagjämning hiero gamos tomhet bifrost heliga platser mångkultur värderingar familj kropp tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr eir jötnar påvestenen vanatro ginnungagap mimameid val jolner utbildning förnimmelse mat skålgropsten dakota access identitet bön vårblot myter monoteism modern hedendom interreligiöst årsting bröllop historisk sed faq kultur ragnarök urd lusse samhälle vinternätterna solvända lucia högtider hemmet gudsbild ceremoni vår sång förnyelse demokrati frey tankar gamla uppsala skalleper frigg sed gemenskap höst freja mångfald gerd yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot jul vinter samfundet forn sed sverige andlig erfarenhet jord gudar känslor död disa döden asatro carl lundbäck årstider disablot mörker höstdagjämningen politik tempel nornor trossamfund äring stockholm rune forssén oden förfäder sommarsolstånd etik hedningar helighet lek förmödrar medlemmar midsommar alver emma hernejärvi kyla traditioner odr fördomar uppfostran organisation insida årsväntan metoo djur polygami julafton alva symbol monogami gudamakter vetenskap konferens emma hernejärvi' myter, vetenskap, ymer hallar begravning ting kurs feminism växa in i seden källor blota torshammare november häfte ví siv äktenskap skola industrialism osynlig internet utbrändhet midgård vana moder grunna vardag kläder video religionsfrihet konst asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner mytologi väv kvinnlighet bildning naturens rättigheter blotlag tradition nutid tranafton odla älvor skuld makter det implicita sociala medier diser standing rock studier jättar edsring tacksamhet kommunikation kristendom eugene gendlin tiden helig plats berättelse tolerans folkräkning sedvandrare hlodyn vårfrudagen nyckelord frågor