Den 23 mars kl. 20.30 är det tid för ”Earth Hour.” 

Det är ett arrangemang som av Världsnaturfonden beskrivs som ”Världens största miljömanifestation” med hundratals miljoner deltagare världen över. Earth Hour startade upp i Sidney i Australien 2007 och har sedan dess spritt sig och blivit ett globalt fenomen. Under denna timme släcker vi vår elektriska belysning vilket ska ses som en signal till våra beslutsfattare att agera för en hållbar värld. Det är också en påminnelse till oss själva att ta hand om planeten. Inte bara privatpersoner kan delta, utan kommuner, företag, organisationer, skolor och trossamfund.

Vårt samfund är grundat i nordisk naturreligion där vi ser naturen och tillvaron som helig. Genom våra seder vill vi upprätta goda och respektfulla relationer till människor, natur och makter och foga in våra liv i årstidernas och naturens kretslopp. Då borde det vara en självklarhet för oss att delta i en manifestation som Earth Hour. Eller?

Earth Hour har väckt en del starka negativa reaktioner. Kritiker har påpekat att handlingen att släcka elektrisk belysning knappast kommer sänka våra utsläpp av koldioxid nämnvärt. En del menar till och med att det skulle riskera att öka utsläppen. Under Earth Hour kanske vi släcker den elektriska belysningen och samlas runt stearinljus istället. Men ett tänt stearinljus, påpekar kritikerna, släpper också ut koldioxid och är dessutom mindre energieffektivt än elektrisk belysning. Om riktigt många skulle släcka ned den elektriska belysningen under denna timme finns dessutom risken att det skulle skapa svängningar i energikonsumtionen (först ned under Earth Hour och sedan upp igen timmen efter) och denna ojämnhet skulle kunna leda till att kraftverken faktiskt förbrukar mer el och därmed mer utsläpp.

Hur det är med detta låter jag vara osagt. Det är i alla fall klart att vad gäller konkreta utsläpp av koldioxid kommer Earth Hour antagligen varken göra så mycket till eller ifrån. En timme utan elektriskt ljus kommer inte rädda planeten men inte heller förstöra den.

Men bakom kritiken finns ofta något annat än en iver att angripa utsläppssiffror. Jag tror att det mest utmanande med manifestationen är vad den symboliserar. Earth Hour vill att vi stannar upp, att vi gör en medveten handling att avstå någonting för en stund. På det sättet är den lik fastan såsom den förekommer i många religiösa traditioner. Att avstå är något som inte alls premieras i dagens konsumtionskultur. Vi har byggt upp ett samhälle som är beroende av ekonomisk tillväxt, som är beroende av att vi ständigt konsumerar mer. Att då avstå från att konsumera blir ett hot mot hela vårt sätt att leva och mot de föreställningar som vår samhällsmodell bygger på.

Men det är också centralt vad vi avstår från: Det elektriska ljuset.
Det elektriska ljuset är en av de starkaste symbolerna för det moderna samhället och idén om framsteg. När den elektriska belysningen infördes i vårt land sågs det, med rätta, som en revolution i människors liv. Elektriskt ljus betydde utveckling och välfärd. Det betydde att vara modern, effektiv och produktiv. Men det elektriska ljuset möttes också redan från början av kritik. En av de påtagliga förändringarna när det elektriska ljuset först introducerades var att människor nu kunde arbeta längre tid i industrilokalerna. Den första permanenta belysningen i Sverige infördes 1876 och då var det på sågverk som ”krävde” långa arbetsdagar på våren för att kunna ta hand om allt timmer som flottats dit. Detta fick en författare som August Strindberg att missnöjt reagera. Trots han då antagligen aldrig själv sett elektriskt ljus så hävdade han med emfas att det ”förstör synen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”. Den elektriska belysningen upphäver de begränsningar som nattens mörker ger. Vi kan i princip vara lika produktiva dygnet runt. Vi fjärmar oss därmed från tidigare levnadssätt, vilka alltid varit formade av årets och dygnets naturliga rytm mellan mörker och ljus.

I västerlandet har ljuset en stark symbolisk koppling till förnuft och rationell klarhet. Under 1700-talet var ”Upplysningen” det talande namnet på den idéströmning som lyfte fram dessa värden och dess arv lever starkt vidare i det moderna samhället. Det elektriska ljuset symboliserar våra teknologiska framsteg som är frukten av den upplysta rationella vetenskapen. Bärande i dessa föreställningar är att kunskapens ljus skall ge oss förmågan att förstå, kontrollera och dominera världen och oss själva. Upplysningen hör samman med en ögats kultur. Människan är inget nattdjur, vi behöver ljus för att kunna se. I ett upplyst utrymme är synsinnet det förhärskande sinnet. Synsinnet är också det sinne som mer än andra kan ge oss en upplevelse av distans och kontroll.

Mörkret blir därmed symbol för okunskap, stagnation eller till och med regression. I mörkret finns det okända, det oklara, det inte helt uppmätta och klarlagda. I mörkret kan det oväntade, vilda smyga sig in. Det innebär en förlust av kontroll och dominans över omgivningen.

Men är det inte just det krampaktiga kontroll- och dominanstänkandet som lett oss in i en global ekologisk kris? Är inte klimatkrisen och artutrotningen symptom på en bruten relation till naturen, orsakad av en illusion av separation och distans; dessa egenskaper som så starkt är förknippade med en ögats kultur? Kritiken mot ”ögats despotism” har funnits med oss sedan motreaktionen mot upplysningstiden i den romantiska rörelsen. William Blake menade exempelvis att människan hade förfallit till en fastlåst och ”trång enögdhet” genom att använda det fysiska ögat.

Innan ni börjar undra alltför mycket vart jag är på väg med denna text vill jag påpeka att jag inte pläderar för att synsinnet är per definition dåligt eller att vårt samhälle bör överge den elektriska belysningen. Men det handlar om att något kan ha gått förlorat i vår framgångsyrsel. Något som vi kan behöva återta för att finna fram till en balanserad relation till Jorden.

Inom forn sed finns en tydlig förståelse för mörkrets betydelse. Visserligen lyfter myterna fram gudarna som skinande väsen, och deras boningar och hallar beskrivs ofta som lysande och glänsande. Men dessa mytiska bilder balanseras av att även mörkret spelar en avgörande roll.

I den rituella praktik som kallas útiséta sitter vi i mörkret under en natt för att nå insikt. Det är ett mystiskt seende bortom den klara, rationella blicken. Traditionellt satt man på gravhögarna för att få kontakt med de döda. Mörkret och döden ses inte inom forn sed som något som skall undvikas eller fördrivas, utan som en källa till visdom, kraft och gemenskap.

En mer vardaglig sed, som vi finner i senare folktradition, är att ”kura skymning”. Familjen samlas vid köksbordet när det börjar skymma. Alla sitter tysta och blickar ut genom fönstret där det blir allt mörkare. Först när det är så mörkt att det inte går att se anletsdragen på den som sitter på andra sidan bordet kan ett litet ljus tändas, om ens då. Nu börjar berättelserna berättas. Muntliga historier som når genom mörkret från mun till öra. Mörkret utanför stugan väcker stämningar och aningar om de makter och väsen som kommer fram när solen gått ned – trollen, rådarna, de döda. Berättelser om dessa blir påtagliga i denna mörkeromslutna atmosfär. När synen avväpnas, kan andra sinnen framträda. Ett annat sorts lyssnande. Och även ett annat sorts kroppsligt kännande. Att låta fingrarna famla sig fram över bordsskivan, fötternas kontakt med ett golv du inte ser. När vi sitter stilla i mörkret kan ett mer drömmande medvetande bjudas in, dräktigt med suddiga, grumliga och meningsladdade förnimmelser.

Även om ljuset är bundsförvant med seendet, kan ljus också blända oss. Den mänskliga belysningsteknologin skymmer då sikten för den större mer-än-mänskliga värld som vi är en del av. Vi ser tydligare innanför ljusets radie, men utanför denna blir mörkret mer kompakt. När vi släcker ned kan vi börja skönja rörelserna där ute i mörkret. Vi kan vända blicken uppåt och upptäcker en glittrande stjärnhimmel som tidigare fått träda tillbaka för det elektriska ljusets dominans.

Inom psykologin har det vakna, rationella medvetandet liknats med det upplysta och synliga medan det omedvetna kopplas samman med det mörka och osynliga. Psykologen Carl Gustav Jung formulerade en teori om ”skuggan”. Skuggan är en arketyp som bär på de delar av oss själva som vi tränger undan eftersom vi finner dem opassande, omoraliska, fula, orimliga. Men ju mer vi fokuserar på det ljusa och passande, desto mer växer skuggan bakom och inom oss och vi blir inte av med den. När vi bara tillåter det ljusa och framstående hos oss själva blir vi endimensionella och faller offer för en ”medvetandets monoteism” som Jung uttrycker det. Konsekvensen blir till slut att det omedvetna slår tillbaka, ett fenomen som Jung kallade enantiodromia. För att bli hela människor behöver vi i stället för att undertrycka det vi ogillar erkänna oss själva i all vår komplexitet, det ljusa och det mörka.

Jung menade att hela vårt samhälle lider av en sådan ensidighet som yttrar sig i inte bara i enskilda individer utan i det ”västerländska samhällets beroende av vetenskap och teknologi och på ett särskilt ’rationellt’ sätt att tänka”. Genom denna ensidiga vetenskapliga förståelse har, enligt Jung ”världen blivit avhumaniserad. Människan känner sig isolerad i kosmos. Han känner sig inte längre involverad i naturen och har förlorat sitt känslomässiga deltagande i naturliga skeenden, som dittills haft en symbolisk mening”. Skuggan som växer sig allt starkare och slår tillbaka kan vi idag se i de konvulsioner världen upplever, med ekologiska, sociala och existentiella kriser.

Jung hade ett cykliskt perspektiv på människans utveckling och liknande den med solens upp- och nedgång. I den första hälften av människans levnadslopp växer vi uppåt, vi utvecklar en individualitet och en alltmer rationell jag-medvetenhet, liksom solen stiger högre på himlen. Men om vi sedan bara fortsätter denna resa framåt och uppåt flyger vi för högt och drabbas då av det som de antika grekerna kallade ”hybris” – övermod. I stället, menade Jung, behöver människan i sin medelålder vända nedåt igen, mot jorden, likt solen som efter att ha nått zenit sjunker nedåt mot horisonten. Ett genuint självförverkligande är bara möjligt genom en återförening och försoning med naturen, mörkret och döden.

Earth Hour är förlagd till den 23 mars, alldeles nära vårdagjämningen. På ett sätt kan det tyckas bakvänt. Vid vårdagjämningen firar vi ljusets seger över mörkret och att dagarna blir längre än nätterna. Men vi får inte glömma att vårdagjämningen framförallt är en tid av balans. Det är en tid då mörker och ljus väger jämnt, då dag och natt är lika långa. Att Earth Hour inträffar vid denna tid kan ses som en påminnelse för oss om en balans vår värld så innerligt är i behov av. Där aktivitet balanseras med vila, där ljuset och rationaliteten balanseras med mörkret och det drömska. En tid där både ljuset och skuggan kan omfamnas.

Earth Hour möjliggör en erfarenhet där vi kan öppna upp för ett rikare och mindre enögt varande. Där vi kan drömma om en annan värld och närma oss jorden igen. Det är en ritual där andra tankar kan tänkas än bara de förment ”effektiva” och ”nyttiga”. Dess symbolik utmanar i grunden vår civilisations dysfunktionella fantasier om framsteg, allmakt och kontroll.
Earth Hour rimmar väl med en naturbaserad andlighet som Forn Sed. Jag kommer släcka lamporna här hemma på lördag. Jag gör det som ett firande av ett sätt att leva, där det dunkla och omätbara kan få utrymme, där vi kan slappna av från vår intensivt lysande kontroll- och framstegshets för att i stället låta oss själva och planeten vara.

Henrik Hallgren
gode i Forn Sed Sverige

Så här när de flesta firar disa, så ligger det nära till hands att fundera på kvinnlighet. Enligt sed är den här högtiden till för att fira diserna: alla kvinnliga makter. Förmödrar, kvinnliga gudar, rådare. Ordet dis är ett luddigt paraplybegrepp, men syftar aldrig till manliga väsen. Hur förhålla sig till detta, om man haft svårt med ord som “kvinnlig” och “feminin”, trots att man är kvinna?

 Det är inte ovanligt att i andliga/religiösa sammanhang ha små kvinnoträffar eller prata om vikten av det “kvinnligt gudomliga”. Speciellt de delar av modern hedendom som ligger nära new age kan det finns en viss typ av särartsfeminism eller t o m livmodersfeminism inbakt all denna “girl power”. Ungefär: “vi kvinnor är så viktiga och bra, för vi kan sådant som män inte kan”. Kopplar man sedan ihop detta med arketyper återkommande i diverse alternativandlighet, så är det lätt att resultatet blir ungefär:
“Män och kvinnor är lika mycket värda, fastän väsensskilda. Män är bra på krig, rationellt tänkande och kvinnor är bra på att vara omvårdande och intuitiva.”
Personligen avskyr jag sådana generaliseringar. Jag är en kvinna, om detta råder det inget tvivel egentligen. Men väldigt ofta när jag hamnat i kvinnoseparatistiska rum så känner jag mig helt klart okvinnlig. Jag passar inte in i den där mallen av en omvårdande, mjuk och intuitiv kvinna. Jag är en fyrkantig nörd, som hellre läser en bok än håller i en bebis. Som attraherad av andra kvinnor skriver jag heller inte under på att ett kvinnoseparatistiskt rum skulle per automatik leda till mindre sexuell laddning. 
Jag bara vantrivs att bli satt i ett fack, även om det görs i välmenande syfte. Jag kan vara en kvinna och ändå inte vilja att det antas något om min personlighet, mina talanger eller åsikter. Inte heller missunnar jag kvinnor som t ex saknar livmoder att räknas med i gänget. Om hon vill det. Naturen är full av undantag och variation, och mänskliga begrepp är inte alltid pricksäkra. 

Så vad är kvinnlighet, separat från det fysiska?

Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att bland de kvinnliga makter som beskrivs i nordisk mytologi, så finns en enorm variation. Kvinnliga gudar är inte bara vackra kärleksgudinnor. Inte ens Freja, som ofta jämförs med grekiska Afrodite, är någon simpel skönhetsgudinna. Hon må ha en hand med i skönhet och erotik, eftertraktad av jättar, men hon kan också hetsa till krig. Hon väljer fallna krigare före Oden, är en mäktig völva och skänker rikedom. Bland gudarna finns Skade, som dyker upp med rustning och vapen för att kräva hämnd. Idun, som skänker ungdom med sina heliga äpplen. Läkekunniga Eir. Hemlighetsfulla Frigg. Lilla Beyla, som serverar mjöd och stora, moderliga Jord. Mörka Natt och strålande Sunna. De är alla så olika varandra. Förutom gudar vimlar det av andra kvinnliga makter i mytologi och folktro. Valkyrior, fylgja, skogsrå, älvor… 
Så på disablotet jag håller i nu på lördag, ska jag komma ihåg att hylla just detta:
Trots trånga fördomar, så finns det säkert tusen sätt att vara kvinna på. Och så har det varit i urminnes tider.

Hell diser.

(av Emma Hernejärvi, kontaktperson i hbtq+-frågor)

Denna text var ett tal som jag framförde under Kärleksmässan i Storkyrkan i Stockholm den 7 augusti 2022. En del frågar sig om hur det kommer sig att jag i funktionen av riksgode i Samfundet Forn Sed medverkar i en mässa i en stor känd kyrka. Det första svaret är; för att synliggöra seden!

En del människor är i tankesätt och värderingar som skapar konflikt mellan människor och de religioner som de vandrar med. Värderingen som säger “det finns bara en sanning, en rätt gud eller religion” leder till sådana synsätt. Det ger mer konflikt, mer avstånd istället för anknytning.

Olika kulturer, språk och religioner har sina former, språk och karaktärsdrag. I ömsesidig respekt kan vi istället låta varandra få vara och hitta gemensamma nämnare i ömsesidig respekt. Behöver inte hålla med varandra om allt.

Historien och nutiden är ofta full av händelser som skapar mer smärta, trauma, separation i olika religioners namn. Min värdering är att ingen människa har “copyright” eller kan “trademarka” gudomlighet eller makterna.

Var hälsad mitt namn är Per Lundberg och jag bär funktionen av riksgode i Samfundet Forn sed Sverige, ett trossamfund för hedningar eller asatroende.

Världen är mångfald.
I landskapets variation möter vi mångfaldens uttryck i växtlighet, i djur, i insekter, i mikroorganism och svampmycel. En väv i marken och kommunikationskanal för våra stående syskon träden. Vår nordiska myt beskriver att allt finns i en väv, kallas Urdaväven. Allt i relation med varandra. Det levande landskapet med gudomliga makter finns ständigt nära. Vi möter vi mångfald när vi rör oss i vår omvärld.
Livets mångfald finns även i människans inre.

I självmedvetenhet om relationen till sig själv har vi alla upplevelse av jaget, av “me, myself and I” – jag, mig och jag själv.

Då vi har detta som utgångsbas i livet så skapas egocentrism, girighet och ensamhet. När vi har mod att röra oss vidare till “me, myself and us”, jag mig och oss, blir livet mer rikt och även mer komplext.

Våga vara sig själv, att bekänna färg, börjar i självmedvetenhet. Modet att låta äkthetens och kärleksfullhetens kniv skära igenom lager av värderingar och rädslor och man kan liksom falla in i hjärtat, in i livets kärna, i egen kärleksfullhet.
Att vara äkta gentemot sig själv i kärleksfull vilja kan ofta vara mindre lätt. Med stöd av mysteriets beröring kan vi öka i värme gentemot oss själva och vår omvärld. Människa är relationell i mångfald. Vår nukultur är mest pådrivande att skapa anknytning med det som är likt, det som är samma.

Det olika, det annorlunda, än det egna, skjuts lät bort, tas avstånd ifrån.
Ofta kan det vara utmanande att dana harmonisk relation med något som är annorlunda.

Hur skulle regnbågen se ut utan sitt prisma, sitt spektrum med färger?

Bifrost, regnbågen, så kallad i nordisk myt, symbol och skir bild för vägen mellan människa och gudamakter. Heimdal vid Bifrost, kraften som är hemma i alla dalar eller världar, han är väktare. Det vita ljuset är han prisman som fångar alla färgerna till vitt och sprider det vita till alla regnbågens nyanser. Där alla får plats. Spektrumet och att skapa relation från synsättet jag, mig och oss ger eko av helgad naturs mångfald som vi tvåbenta kan skapa med i alla våra relationer i heligt landskap.

Per Lundberg, riksgode

Hjärta håg och hand sträcker sig till Ukrainas land! 

Samfundet värnar om självmedvetenhet och rätten att värna och bevar, utveckla sin kultur, andlighet och religion. Vi vill visa att vi stödjer Ukrainas suveränitet till demokratiskt självstyre och eget ledarskap. 

På ett mer interpersonellt plan så har samfundet även en medlem från Ukraina. I lördags, den 26 februari hölls intern ritual för fred och för stöd till vår medlem i Kiev, Ukraina. Det kallades “Blot + Bön + Sejd.” Blotlag och många enskilda medlemmar  höll ceremoni var för sig på sina helgade platser, i sina vè/vi (ett ord som innebär helgad plats eller blotplats).

Det var även ett möte i Nätheim, digitalt via elektroniska vågors rörelser i Väven. En händelse under skärmritualen var mycket vacker. De fem kvädena lästes (läs dem nedan) och just som den sista avslutat så får Per Lundberg ett meddelande från vår medlem att hon med son och bror är trygga i Polen. Glädjerop och många suckar av lättnad som släppte på spänningar gavs från deltagarna! 

Linda Stiernberg, riksgydja i Samfundet
Makter vi ber
ni mäktiga vänner
vi magnar orden
för fredens megin

Visa Vanadis
låt varsamma ord
viskas i styrandes öron
väcka fred i deras hjärtan

Du starkaste bland Regin
bär fram din Krossare
bland illdådare låt det bli känt
vem som är människors Broder

Ur slumrande skog i Ukrainas land
vakna du sovande Moder Björn

Låt ditt hus skaka du Baba Yaga
Låt modern se och skydda sina barn


Edwin Österberg, sejdkarl och medlem i Samfundet
Grannens övergrepp
Griper min vrede
Må gamla gudar
Gnissla sina tänder
Må hönsfotat hus
Stampa i harm
Må skogarna skaka
Av leshins svårmod.


Per Lundberg, riksgode i Samfundet
Hjärta, håg och hand 
trumma för Ukrainas land

Trenne och en valkyria 
vi manar

Sigrun segerrunor skipar
Solbjärt för skinande hågen
Göndul förtrollad stav
spinner i Väven
Thrudr all kraft ger

Väcker värnar vakar 
Vakar Värnar Väcker
Värnar Väcker Vakar

Berehynia - härdens modergudinna
i Ukrainas folk och fä. 
Så hjälpe Sif
Så magnar Tor
Tre gånger tre
att fiendeband förgöra
frihet framskapa. 

I Ukrainas folk och fä
och suveränitet


Stefan Ottman, galdrasmed
Alla stridande,
asar o vaner,
då fred de slöt
av spott skapade
en sångare mäktig,
en vis skald,
en signad tul
med helig tunga.

Låt oss galdra
vänskap god.

Låt oss kväda
som Kvaser kvad.

Låt oss föda
fridens ord.

Även spjutets gud,
stridens herre,
en sång som häver
hatet äger.


Sofia Skans, galdrasmed medlem i Samfundet
Du mäktige Odin, bed dina korpar, 
att spana och finna,
sänd dem ut 
att varna och leda 
våra vänner och fränder, 
ut ur detta krigshärjade land.
 
Ni all himlens väsen, sök stigar och vägar
Sjung en väg, skria och kraxa,
varna och led
våra vänner och fränder, 
skaran av behövande 
ut ur detta krigshärjade land.

Ni Jords väsen, ni Jords makter, 
Ni med klövar, ni med hovar, ni med tassar; 
ni med vassaste klor och starkaste horn, 
ni med näbbar, ni med tänder,
trampa upp en stig, dana väg
för vänner och fränder, 
hjälp skaran av behövande, 
att tryggt vandra ut 
ur krigshärjat land.

Var träd, var buske, 
var gren, var rot, 
var sten och växt, 
Alla Jords väsen, dana väg 
för vänner och fränder, 
hjälp skaran av behövande
ut ur detta krigshärjade land.
 
Var träd och buske, var gren och rot, 
sten och växt, 
all Jords makter och väsen, 
dölj vänner och fränder, 
dölj skaran av behövande  
Dölj deras spår för all världens krigshärjare, 
lägg deras spår i gömsle 
för allt och alla som vill dem ont. 

Vind,
Var varsam med din styrka,
Omslut vänner och fränder
Omslut skaran av behövande

Sol,
smek milt och värmande 
Omhulda vänner och fränder
Omhulda skaran av behövande

Dag, bred ljus, skin upp en väg 
ut ur krigshärjat land.
Natt, sänk ditt skyddande mörker, 
dölj de spår 
av vänner och fränder, 
dölj skaran av behövande 
som måste ta sin flykt 
ut ur krigshärjat land.

Vår ande, vår håg
Följer er 
våra vänner och fränder, 
skaran av behövande 
som söker en väg ut 
ur krigshärjat land.
 

Per Lundberg, riksgode
 

Idag var första dagen jag gick ut efter några dagars sjukdom och vila. En kort promenad bara, det var otroligt befriande att komma ut i ljusa dagen och andas frisk luft. Dagen är mild, solen värmer, himlen och molnen bjuder på så vackra färger, från ljusaste blå till mörkt grå med ett smalt sträck av rosa i horisonten. Det är mitten av januari, julmånaden är slut. De som vill har hållit Torreblot som markerar slutet på högtiden. Vinterfåglar i trädens snötyngda grenar har börjat sjunga i hopp om ljus, vår och god äring. Naturen har redan nu börjat förbereda sig för nästa högtid, disa. 

Disa då vi hyllar gudinnorna
Disa då vi hyllar mödrarna
Disa som bär ljus och löfte om vår

Blotlagen i Samfundet håller disablot runt den 3:e februari då Disa har namnsdag. Eftersom covidsmittan fortsätter så ger vi här förslag på hur ni kan hålla disablot tillsammans, men var för sig. 

Jag önskar att ni, förutom att hålla de restriktioner som Folkhälsomyndigheten har, även höjer en extra skål till Eir, läkegudinnan. 

Linda Stiernberg, riksgydja Samfundet Forn Sed
 

”Dis” är ett ord som används för många olika kvinnliga makter, exempelvis kallas ödesgudinnor, lyckogudinnor, valkyrior och döda kvinnor för diser. De mest kända diserna är Freja Vanadis och Skade Skiddis. Lokala variationer är naturligt i den forna seden, detta visar sig även i när disablot firas. På Island firas disablot under övergången till vinterhalvåret, medan i Sverige har vi sedan förkristen tid firat disablot i göjemånaden vilket är ungefär i februari/mars. Under disablotet firas alltså alla kvinnliga makter vilket i Sverige ses som särskilt passande under denna tid på året, då naturens i vila inför våren påminner om en graviditet. Fröet gömmer sig under snötäcket, kanske isen smälter och fuktar marken. Det har börjat bli ljusare, men ännu har inte dagen vunnit över natten. 

Andra seder som finns kvar i februari är exempelvis Disting vilket är en marknad i Uppsala och Eldborgs skål då vi blotar till elden för att beskydda hem och härd från farliga bränder. 

I Samfundet Forn Sed är det brukligt att fira disablot i början av februari, och höja Eldborgs skål i samband med detta. Här nedan följer ett förslag på blotordning för disablotet från gydja Emma Hernejärvi.

Du behöver:

• Något gott att dricka (t ex mjöd, vin eller saft), och ett glas eller horn per person.
• Blotgåva (t ex frön, ägg, kött, ull).
• En lykta med ljus, och något att tända den med.
• Valfritt: gudabilder eller stöttor, en brasa, edsring.

Om ni är flera, är det rekommenderat att ceremonin leds av en kvinna.
 
Att gå till blotplatsen
Tänd ljuset i lyktan, och gå till blotplatsen. Om du har en plats du brukar blota på, går du dit. Om du aldrig blotat förut, välj ut en vacker plats utomhus där andra inte stör: t ex din egen tomt, ute i skogen, vid en fornlämning, en stor sten eller dylikt. När du kommit fram, gå medsols runt själva blotplatsen med lyktan. 

Välkomna till blot
Ställ sedan ner lyktan och eventuella gudabilder på blotplatsen. Om ni är flera, välkomna varandra och lova att hålla blotsfreden under blotet. Detta kan göras genom att skicka runt en edsring, men har man ingen edsring kan man bara uttala löftet också. Om du har en brasa, tänd den.

Bjuda in makterna
Med ord, eller kanske i tanken om du är själv, bjud in diserna till platsen. Du kan välja att bjuda in diserna som ett kollektiv, ingen nämnd och ingen glömd. Eller så kan du även bjuda in specifika kvinnliga makter, genom att efter en allmän inbjudan hälsa t ex Freja, Audhumbla eller mormorsmor. 

Disernas sång
Sjung Disernas sång (denna finns i Samfundets sånghäfte). 
Alternativt kan vättesången sjungas. 
https://www.youtube.com/watch?v=E3f0tYydqo8

Blota
Ge över din blotgåva. Du kan t ex lägga den på blotplatsen, hälla ut dricka osv. Fördelaktigt är att ha biologiskt nedbrytbara och ofarliga blotgåvor, och gärna något som passar årstiden. Om du har en brasa, är det också möjligt att bränna blotgåvan, om den är gjord av ett material som lämpar sig för det.

Bedja
Uttryck din tacksamhet till diserna i ord eller tanke. Häll upp dricka åt alla deltagare. Skåla för dina eller era förhoppningar inför kommande tid. Om ni är flera, kan en i taget säga vad hen vill skåla för – och sen skålar allihopa tillsammans för detta. Fortsätt varvet runt, se till att drickan räcker under alla skålar. Om du är själv kan du välja om du vill skåla en eller flera gånger. 
I slutet höjs en särskild skål för Eldborg, för att elden skall värma och beskydda oss människor – utan att orsaka brand och skada. Om du har en brasa så häll lite dricka i elden. Annars kan du skvätta lite dricka mot det tända ljuset du har.

Dricka som blir över blotas genom att hällas ut på blotplatsen.  

Avslut
Tacka makterna som närvarat under blotet, och platsens rådare. Släck eventuell brasa ordentligt. Plocka undan eventuella prylar, men blotgåvor i form av mat eller frön kan lämnas på platsen – diserna i djurform äter dem.  

Gille
Efter blotet, ät god mat i makters sällskap! Om du firar med familjen, kan ni turas om att berätta myter eller sjunga sånger under middagen.

Inom seden finns det flera gudinnor som har en modersroll.

Den första som kommer till våra tankar är Jord själv, mor till allt i naturen, till oss människor och till Tor. Gudinnan Jord har flera namn som Hlodyn och Fjörgyn.

De två andra gudinnorna som gärna förknippas med modersrollen är Frigg och Siv.

Frigg ses ofta som en äldre och tryggare moder som har koll på det som behövs. Hon hjälper vid förlossning och sedan finns hon med oss under hela livet. Hon skänker tröst och tar hand om oss när vi behöver det.

Siv kan ses som en yngre, fysiskt stark moder med mycket ork. Hon står för ordning och reda, och hon hjälper med tålamod och noggrannhet. Siv är också en representant för jorden, då främst åkern som med Sivs kraft får säden att mogna.

Andra gudinnor som också har modersroller är Freja och Gerd.
Freja tillbeds ofta för sin kunskap i sejd och för kraft i strid, men hon hjälper också till vid förlossningar. Hon har själv en dotter, även om dottern inte är lika välkänd som Sivs och Friggs barn.
Gerd kan ses som en representation av jorden som väcks till liv av solens värme, grunden för allt liv och särskilt påtagligt för oss här i nord.

Inom seden talar vi gärna om diser. Det är en benämning av alla gudinnor tillsammans, liksom våra förmödrar som även de kan räknas dit. Förmödrar är inte bara dem vi är direkt släkt med, utan alla mödrar som har älskat, stöttat och skyddat.

Så på morsdag har vi mycket att fira. Våra mödrar, systrar, väninnor och alla heliga diser.

I år skänker Samfundet lite pengar på morsdag för att hjälpa med covidvaccin i länder som inte kan erbjuda det till sina invånare. Vi skänker det i Eirs namn.

Linda och Magnus, gydja och gode i Samfundet Forn Sed

Det händer då och då att samfundet eller dess blotlag blir kontaktade av nyfikna som frågar när nästa blot hålls, och om man får komma dit för att se på.

Svaret som man brukar få då är att man gärna får komma dit, även om man varken är medlem eller definierar sig som hedning, men då deltar man. 

Jag tänkte förklara lite grann varför många blotarrangörer har den här inställningen. Det är inte för vara taskiga!

Antalet
På de flesta blot brukar det komma ganska få deltagare. I Stockholm, där jag håller blot, brukar vi ha 5-30 deltagare på ett vanligt årstidsblot beroende på sådant som väder och vilken veckodag blotet infaller. I mindre orter kan deltagarantalet vara ännu mindre. Antalet aktiva hedningar är ganska litet jämfört med andra religioner - men nyfikna, som tycker att det är fascinerande att det finns hedningar i dagens Sverige, de är långt fler. Risken är därför, att om vi säger ja till en passiv publik, att publiken blir långt fler än deltagarna. Då känner sig blotdeltagarna utstirrade och som del av ett skådespel, snarare utövare av andlighet.

Blot görs tillsammans
De flesta svenskar är mest bekanta med protestantisk kristendom, och tror att alla religioner fungerar på samma sätt. De förväntar sig därmed att en präst eller motsvarande står längst fram och håller i ritualen, och övriga besökare deltar genom att sitta på bänkar i rad, alla vända åt samma håll. Dessa ganska passiva deltagare förväntas lyssna på prästen, för att emellanåt sjunga med i en psalm eller be i tystnad. Så fungerar inte ett blot.
För det första så hålls ett blot utomhus, och oftast står man i en cirkel. Alla kan se alla i ögonen, ingen kan gömma sig längst bak.
Även om en blotgydja eller -gode (kan vara flera!) är ansvarig för det som händer, så brukar blotet vara mer av ett samarbete. Det kan vara många som talar, bjuder in gudar, turas om. När man kommer till delen då vi lägger ner våra blotgåvor, förväntas alla gå fram till stallen. Även om man inte har något med sig, även om man inte är hedning. 
Efter detta, utförs en skålrunda. Var och en i cirkeln förväntas skåla för något: det kan vara en bön, en förhoppning eller bara en glädjeyttring. Även den som inte kan svenska kan skåla på sitt eget språk, icke-hedningen kan skåla för något abstrakt (t ex freden! Vänskapen!), även den som inte kommer på något att säga kan höja en skål och ropa ett enkelt "Hell!". Det här är en viktig del av blotet och utförs gemensamt.

Andlighet är intimt
Att stå där med mjödet i hand och uttala sin bön är personligt. Genom att vi delar på upplevelsen, så uppstår en respekt och tillit. Om någon däremot står några meter bakom, någon som inte har svurit blotsfreden och inte delar med sig av sina tankar, så kan upplevelsen vara att hen tjuvlyssnar. Ingen tycker om att bli stirrad på, att ha någon bakom ryggen som man inte kan se i ansiktet, när man gör något så personligt. Hur skulle du känna om någon frågar dig nästa gång du ska ha en större middag för vänner, och om hen får komma dit för att "se på"? Inte för att äta och umgås tillsammans, utan för att stå några meter ifrån och titta på vad ni gör utan att delta i samtalet? Visst skulle det kännas lite ... märkligt?

Jag hoppas du nu får större förståelse för varför blotlagen kanske svarar att du är varmt välkommen, men inte som publik! För mer information om vad som händer på blot kan du läsa detta blogginlägg:
https://www.samfundetfornsed.se/2018/02/24/nyb%C3%B6rjare-detta-h%C3%A4nder-p%C3%A5-blotet!-38975325

Emma Hernejärvi, gydja

Den nyskapade myt, med knappt ett tio-tal år på nacken, som jag tycker bäst om vid disa är den om Skade skiddis och Freja vanadis. Den handlar om en ursprunglig kamp, den mellan död och liv, mellan vinter och vår, mellan skada och magi, mellan den frusna stillheten och den porlande bäcken. Det är en kamp utan vapen, den sker helt via ord, en förhandling via tinget. En fredlig förhandling som vi hoppas leder till att Barrelunden tinar.

Freja beslutar sig, och far från Njords stränder till Skades fjäll, hon vet att där hennes fars förre fru bor ligger ofta snön djup. När de möts vid skiddisens hov har redan många av diserna, asynjorna, gudinnorna samlats där, kallelsen till ting har nått långt.

Efter att tingsfrid förklarats höjer Freja sin röst och deklarera för alla diser att vintern behöver ta slut. Men Skade ser ingen anledning till det. Vintern är vacker, gnistrande, luften är lätt att andas och livet myllrar också under vintern. Vár håller i detta ting som ska besluta mellan de två främsta diserna. 
Freja talar om solen, och visar hur högt den redan nu står på himlen. Det är dags att vintern tar slut.
Skade gläds också åt Sunnas dotter, och ljuset får snön att glittra ännu mer. Men det är ingen orsak till att vintern måste ta slut. Vinterns stillhet och lugna tid behövs.

Freja talar då om våren, om hur vackra vårblommorna är, hur viktigt det är att humlorna och bina vaknar och kan äta. Hon talar om fåglarnas vackra kvitter om morgnarna och det klirrande ljudet som bildas när bäcken porlar.
Skade berättar om hur vacker vinterns ljud är, knastret när man går i riktig kall snö, rovfåglarnas tysta mjuka ljud när de flyger över himlen, vargarnas ylande är alltid vackrare än fiskmåsarnas skri. Hon berättar om doften av nyfallen snö och ljuset från gnistorna vid elden och om snabba steg på skaren.

Freja berättar då om livet. Vilken skör tråd det nu hänger på. Hon berättar om sin bror, Frö, som varje dag sluter sig allt mer inom sig och inte vill le. Växtkraften, livets frö, glädjegivaren, äringsguden. Utan hans värme kan inte den frusna jorden tina, utan hans kraft kan inte den inhägnade åkern sås. Hur kan saven stiga i stammen när vintern är som kallast?
Skade oroar sig över sin bonusson, de gåvor han lockar fram ur jorden behöver alla. 

Den mest ursprungliga av kamper, den vars utgång kunde ge liv eller död, avslutas så. Utan vapen, med ord sagda i frid. Tinget beslutar om en överenskommelse, en kompromiss. Vintern kommer sakta men säkert släppa sitt grepp över landet. Vintern välkomnas tillbaka, efter att livet under våren och sommaren har fått sin tid. 

Tinget hölls i frid och avslutades i frid och fest, som ting bör och efteråt beger sig Skade tillsammans med Freja mot Asgård för en snabb visit medan snön ännu når ända fram till Noatun. Både Gudheim och Frej förtjänar att hon håller ett vakande öga över dem. De är ju ändå familj. ”

Linda Stiernberg
 
Utdrag ur Skirnismal
”Upp med dig, Skirne,
skynda dig att be
vår son om ett samtal.
Försök få veta
vad som fattas honom
och vållar den vise sorg”

Skades tal till Frejs dräng, ur gudadikten Skirnes resa, i den poetiska Eddan, översättning Lönnroth