Jag har just flyttat och som vanligt när jag flyttar någonstans så har jag ett behov av att lära känna landskapet och dess historiska och heliga platser.  Denna gång dröjde det inte många dagar innan jag fick tillfälle till det, eftersom jag följde med på en bronsåldersvandring som leddes av en arkeolog som kände väl till området.

Han hänvisade till en så kallad offerplats från bondestenålder, och tog oss med på en promenad till gravrösen, stensättningar och en skålgropsten.

Men jag kände inte bara engagemang och intresse. Jag kände också smärta.

För de heliga platser han tog oss till var på många sätt förstörda eller hotade. Speciellt var så fallet med skålgropstenen. En plats som säkert varit en mötesplats mellan människor och makter under lång tid. Skålgroparna gjordes troligen under bronsåldern, men många sådana skålgropstenar har används i folktron i långt senare tider för olika former av boteceremonier. Älvkvarnar som de kallades då eftersom de enligt sägnerna är platser där älvorna håller till och mal sitt mjöl.

Och nu låg den där – den heliga platsen – inklämd mellan ett tunnelbanespår, en mobilmast (som var placerad olagligt nära stenen), en gångväg och en bilväg. Dessutom spretiga torra grenar som skymde platsen och gav ett minst sagt ovårdat intryck. Det var en sådan sorg för mig att se en sådan gammal helig plats förstörd. Och jag undrade om stenens alver och rådare hade flytt platsen för länge sedan.

Under vandringen besökte vi också en stensättning, troligen från bronsålder även den. Stensättningen och dess omgivning var mycket fin, med stora ekar som stod som i en lund runt om graven. Men över graven växte risiga snår, och precis bakom ekträden såg vi ett väldigt grustag som bredde ut sig, som ett ruvande hot.  

Det var en tung upplevelse som sagt, men jag kände ändå ett behov av att göra något. Så nu i helgen gav vi oss ut – jag och min partner, med några sekatörer och dryckeshorn.  Jag visade henne skålgropstenen och vi började röja undan de döda grenarna, öppnade upp så att solljuset trängde in till stenen. När jag stod där och arbetade fick jag en känsla av att väcka minnenas kraft till liv i landskapet. Att förlösa den kraft som fanns i skålgropstenen, men som blivit så undanskymd, sargad och respektlöst behandlad. Vi blotade mynt i älvkvarnarna och bad om läkning för platsen. Och visst kändes det som om någon lyssnade, kanske fanns alverna kvar där ändå? Vi började fundera vidare på hur platsen skulle kunna vårdas.  Kanske plantera en lund av träd runt platsen? Och kanske behöver vi utveckla speciella ceremonier och blot som är utformade just för skadade och förstörda heliga platser?

Vi gick vidare till stensättningen. Röjde varsamt bort buskar och sly. Plötsligt tycktes platsen uppenbara sig på ett helt nytt sätt. Vi kommunicerade med rådarna och förföräldrarna på platsen och skålade till deras ära. Gav löfte om att ta hand om platsen på bästa sätt.

Ja, det var nog en handling lite utanför lagboken eftersom vi inte frågat om lov innan vi röjde bort slyn som växte på graven. Men jag kan inte tänka mig att någon hade något emot det. Som arkeolog anser jag mig också ha den utbildning och kunskap som krävs för att vårda platsen på ett bra sätt.

Men i längden tänker jag att samfundets olika blotlag kan utveckla ett samarbete med länsmuseerna, riksantikvarieämbetet och andra myndigheter, kring att vårda platserna.  I våra stadgar står det att vi utövar forn sed genom att vårda, värna och väcka de heliga platserna i landskapet. Jag tror att det är en av de viktigaste uppgifterna vi har som samfund, och det är dags att vi tar det ansvaret på allvar.

Henrik Hallgren
Rådsgode