Det har varit mycket ståhej om Mayakalendern och dess förutsägelse om vad som skulle hända i år, närmare bestämt 21 december. Det har basunerats ut att hela världen skulle gå under. Nu när jag skriver detta är det den 23:e december, och man får nog vara en mycket hängiven undergångsfantast för att kunna hävda att världen inte finns. Men var lugna, det finns en utväg för de undergångstroende. Det kan alltid hävdas att det är någon felräkning någonstans och att undergången kommer ytterligare några år framåt i tiden. Så är det igång igen...

Mayakalenderns slut har dock tolkats på andra sätt än som en världsundergång. Faktiskt på ett helt motsatt sätt. Det har talats om att vi den 21 december 2012 skulle gå in i den nya tidsåldern, en transformationsprocess där alla människor blir upplysta och når total insikt. Många verkar älska att se sitt liv i ljuset av en sådan förutsägelse. Tänk att leva i detta ögonblick då en ny tidsålder inträder! Tänk att just vi får förmånen att vara med om denna tid, då jorden och medvetandet går upp i en ny frekvens. Meditationskurser och workshops har erbjudits för att vi skall kunna ta tillfället i akt och låta vår medvetandepotential nå sitt optimum i denna process. Genom profetian kan vi få känslan av att befinna oss i ett helt avgörande skede, och det ger en stark känsla av meningsfullhet. Men lika svårt som att hävda att världen gått under, lika svårt torde det vara att hävda att vi nu alla är upplysta. Men det kan såklart trixas med detta också. Från att det hävdats att alla skall ha nått upplysningen 2012 så korrigeras budskapet till att upplysningsprocessen nu har satt igång, men att det kommer ta några år eller så innan vi märker det.

Denna idé om en sorts världsfrälsning passar som hand i handske med vår moderna kulturs självbild. Den blir sammankopplad till den idé om framsteg som är vårt samhälles fundament. Framstegstanken är en doktrin som säger oss att mänskligheten hela tiden går mot ljusare tider, att vi färdas uppåt mot högre nivåer av civilisation. Morgondagen är det förlovade landet, det är i ljuset av denna skimrande framtid som våra liv får betydelse. Visst finns det stora skillnader i hur olika grupper tänker sig den ljusa framtiden, exempelvis i fråga om det är teknologin eller en andlig medvetandehöjning som är nyckeln till det framtida paradiset. Men likheterna finns där: Framåtblickandet, förändringsivern, föreställningen att våra liv får sin mening genom en abstrakt föreställd framtid.

Även inom forn sed finns grogrund till undergångstankar och frälsarvisioner. I den poetiska eddan möter vi den bildstarka berättelsen om Ragnarök. Och efter denna undergång skildras hur en ny jord skall stiga upp ur havet, och att där kommer finnas en hall – Gimle – där de dygdiga (eller trofasta) människorna skall bo i evighet. Det finns säkert hedningar – både i forntid och nutid – som upplever att livet får sin mening genom att se det i skenet av den yttersta striden i ragnarök.

Men så finns det ett helt annat sätt att förhålla sig. Där världens mening inte kommer till oss genom någon storslagen profetia, utan genom att vi lyssnar till världen som den är, och fogar in oss i dess näraliggande rytmer. Istället för att kasta oss ut i abstrakta idéer om världens frälsning, vänder vi oss in mot världen som den presenterar sig för oss. Och påbörjar ett samtal.

Våra liv får då inte mening genom någon unik kosmisk händelse, utan för att våra liv är en del av ett cykliskt förlopp. Dygnets rörelser, årstidernas växlingar, livets resa från födelse till död. Det är här, i dessa rörelser som återkommer år efter år, generation efter generation, som det stora mysteriet finns. Och kanske just för att det står oss så nära och utgör vår vardag så kan vi ha svårt att upptäcka det.

I den forna seden som gårdsreligion och naturreligion så har fokus alltid varit ett annat än det profetiska. Strävan har varken riktats mot något abstrakt himmelrike efter döden eller mot en profetisk förutsägelse i framtiden. Fokus har legat på livet och dess kontinuitet, på att sörja för att livskraften bevaras och fortlever genom årstiderna och generationerna.

Ur detta jordnära förhållningssätt kan vi förstå ragnarökmyten på ett annat sätt. Ragnarök ser vi då ur ett symboliskt och cykliskt perspektiv, som något vi kan erfara i våra egna liv i form av personliga kriser, eller under de mörkaste vinternätterna, innan solen vänder och "föds på nytt" efter vintersolståndet.

Denna variant av den forna seden ger oss inte en mirakelkonst för att förändra världen eller frambringa någon ny tidsålder. Huvudfokus ligger inte på frälsning bortom världens undergång. Dess gåva handlar om att ställa oss i harmoni med världen som den är. Och när vi gör detta, när vi lär oss vara i världen och knyta band till dess uråldriga närvaro, då sker det paradoxala att vi kan uppleva det alldagliga med nya ögon. När vi accepterar det som är, då händer det att världen öppnar sitt inneboende trolldomsskimmer för oss.

Och om och när det inträffar att vi faktiskt hamnar i ett omvälvande skifte, då tror jag att det är just denna intimitet med världen som kan lära oss mest om hur vi kan hantera förändringarna. Våra sinnen är då vakna och redo och vi är tränade i kommunikation med landskapets makter och väsen. Istället för att låsa oss till förutfattade framtidsbilder, har vi möjlighet att reagera med flexibilitet, lyhördhet och handlingskraft.

God Jul allesammans!

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Ps. I Sveriges Radio P1 talar jag om julens hedniska rötter i programmet Vid dagens början. Kan avlyssnas här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130160?programid=1610

Ibland är det inte alls så skoj att gå till blots. Hela dagen, till och med flera dagar innan, kan det vara stressigt och besvärligt, oavsett hur lite eller mycket ansvar en har i blotet. En vill bara slippa, strunta i alltihop och bara hoppa över ett steg i årshjulet och så är det bra med det. Det låter kanske konstigt, och det förstår jag. Jag blir själv alltid lika överraskad när det händer. Varför känns det inte bra? Det är ju roligt att blota! Roligt, viktigt, livsbejakande. Hur kan en dra sig så för det?

I söndags, den 16 december, firades julblot i Göteborg. Blotet leddes av samfundsgodarna Erik Otterberg och Markus Skogsberg. Jag deltog som funktionär och ledde bland annat en sång som en del av blotets höjdpunkt. Blotet gick av stapeln kl 15 och hela dagen innan mådde jag pyton. Jag var irriterad, arg, oförklarligt ledsen. Visst var vi under tidspress att ta oss till blotplatsen, med barn och vänner i släptåg, visst behöver jag semester och vila mer än frivilligarbete och viktiga uppgifter just nu. Men det var ändå för mycket av ilska och sorg, även mot bakgrund av det. Jag hade ångest, jag ville inte, kunde inte fira jul, när det kändes som om jag var på väg att dö.

Men jag gick förstås till blots ändå, som jag alltid gör, för min egen, familjens och fränder och fränkors skull. Och det var förstås härligt, livsbejakande och viktigt, som det alltid är, eftersom vi alla, makter och människor, möttes där. Jag ledde sången, och som höjdpunkt sjöng vi om Sunnas död och hennes dotters födelse, och om det oundvikliga i att livet återvänder när döden är som närmast - precis på samma sätt som livets höjdpunkt innebär vandringens början mot döden. Hur kunde jag glömma det? Jag har själv skrivit sången. Men inuti mig blev det inte sant förrän vi gick till blots och sjöng det tillsammans, fränder och fränkor inför gudars blick. Tack för att ni hjälpte mig med det!

När vi lever med årshjulet lever vi hela varvet runt, genom död och liv, igen och igen och igen. Det påverkar oss, gör oss mer medvetna om vad ljus och värme betyder, om heligheten i en komposthög, om allt livs uppgång och fall och återfödelse, i fruktträd, mänskor och livskriser. Vi drar hjulet och dras med av det, leder varandra med ömsesidigt ansvar, skapar sed att luta oss mot, samlas kring och förändra när det är dags. Vi behöver aldrig vara rädda varken för att födas, leva eller dö, för vi får öva på att göra det igen och igen, i dagar, år och eoner, tills ingen rädsla finns kvar.

Birka Skogsberg, rådsgydja

Jag har en särskild relation till gudinnan Skade. Hon är min fulltrogna. Det betyder att vi känner varandra särskilt väl hon och jag. Inom seden finns det många gudar, gudinnor och makter och det är naturligt att vi inte har samma slags relation till dem alla. Precis som med människorna i min bekantskapskrets finns det vissa som är nära, goda vänner och andra som är mer en slags ytliga kontakter. Och så finns det några få som är de verkligt förbundna. Vännerna som man kan dela vad som helst med. Som alltid finns där för en. En sådan relation har jag med Skade.

Det är sannerligen hennes tid nu. Jag tog en promenad genom vinterlandskapet igår och kände hur snön knastrade under fötterna och hur den torra, kalla luften uppfodrande rörde mina lungor. Flera tidigare inlägg här på bloggen har på sista tiden hyllat vintern. Jag vill inte vara sämre. Vintern är en fantastisk tid, samtidigt som den här och ska vara hård. Sådan är även Skade. Hon är en kärv gudinna. Hon hör inte bara samman med vintern, med berg och fjäll, djupa skogar och vildmark. Hon bär också på ett utanförskap. Hon är en tursadotter som upptagits i gudarnas krets men som aldrig lämnar det okontrollerbara och farliga bakom sig.

Den där mörka och melankoliska sidan hos henne är nog en av anledningarna till att jag dras så starkt till henne. Kanske är det på sätt och vis förvånande. Jag är i allmänhet en väldigt positiv och glad person, åtminstone tror jag att jag upplevs på det viset. Men även jag har naturligtvis mina mörka stunder. Det har vi ju alla. Och i de stunderna är Skade en viktig närvaro vid min sida. För Skade är inte bara en bärare och missmod, mjältsjuka och sorg. Hon visar också vägen i dessa stunder. Hennes särskilda kraft ligger i att ta sorgen och vemodet och förvandla det till styrka och kraft. Hon har lärt mig mycket om just detta. När jag känner mig överhopad av problem och besvär står hon bakom mig och viskar: "Kom ihåg att ta ett steg i taget..."

Jag har i ett annat sammanhang skrivit om Skade som en vinterns fruktbarhetsgudinna. Jag kallade henne "Hon som håller svälten från vår tröskel". Och för mig är hon verkligen det, ur den inre vinterns mörker kommer hon med sina gåvor. Hon fyller mig med kraft och megin och mod.

Skade, öndurdis som skrider

Över fjäll och genom natten,

Vildsint, farlig, grym och vacker:

Spänn din båge, visa vägen,

Peka ditt jag måste fara.

Vaka över mig i kölden,

Under stjärnorna som glimmar.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord och samfundets ordförande

Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:

"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."

Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.

Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.

Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.

Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.

Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv

I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?

Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"

För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.

Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.

Martin Domeij, Rådsgode

Det kan tyckas sorgligt när det sista lövet har fallit, när världen är grå, kal och mörk, och de där ljumma sommarnätterna vid Gotlands ringmur känns oändligt avlägsna. Jag väljer nog ändå att sätta mig ute på trappen, blicka upp mot den fagra Natts mörka, stjärnprydda hår, och tänka på hur lyckligt lottade vi är här i det "ödsliga nord", som får uppleva skiftena kring fyra årstider och se världen skenbart dö för att sedan födas på nytt.

En amerikansk vän till mig, Matt, har vanligtvis sitt hem i Kalifornien – vilket jag är tveklöst övertygad om att många vinterglåmiga svenskar offra sin samling av Marimekkoporslin för – men istället för att hylla det ständiga solskenet och de långa stränderna, längtar Matt till... Sverige. Han menar att vi ska vara tacksamma som har vintrar, vårar och höstar; som får uppleva både singlande snö, färgsprakande löv och skogar fulla av vitsippor. Bara sol och värme, menar han, blir ganska trist i längden.

Att en cirkel måste slutas för att vara komplett är förmodligen de flesta matematiker överens om (men man ska aldrig ta något för givet; trots allt kan även matematiker vara oberäkneliga). För mig är det här kretsloppet med fyra årstider en sådan komplett cirkel. Det går egentligen inte att säga var strecket till cirkeln ska börja dras – vid tolvslaget på nyår, vid sommarsolståndet, vid vintersolståndet, när den första tussilagon slår ut? – eller var det ska avslutas. Cirkeln är färdig först när alla årets delar ringats in. Inget kan uteslutas.

Inom till exempel hinduismen ses världen som en ständigt upprepande cirkel, även om tidsåldrarna här är oändligt långa. Tänk dig att en fågel vart tusende år flyger till ett berg av diamant och vässar näbben mot dess yta. När berget är helt nedslitet, har en tidsålder gått. Plötsligt verkar vår lilla cirkel av vår, sommar, höst och vinter mycket kort!

Hinduerna håller också förstörelse för lika centralt som skapande. Guden Shiva, som symboliserar fruktbarhet, kan också förstöra världen med sin destruktiva dans; på samma sätt som hans milda hustru Parvati ibland förvandlas till den fruktansvärda Kali, som ödelägger allt i sin väg.

Inom forn sed ses trickstern Loke inte sällan som kontroversiell, då han inte bara är den som sviker förtroenden och förstör det som är vackert och fungerande för sitt eget nöjes skull, utan också den som bidrar till Ragnaröks ankomst. Men behöver detta nödvändigtvis ses som något av ondo? Efter Ragnarök kommer ju en ny och bättre värld och mildare tider, precis på samma sätt som våren följer vintern.

Kanske behöver vi se på världen och oss själva med andra ögon. Man behöver kanske inte sträcka sig så långt som att se fram emot novembermörkret, men däremot acceptera det som en del av kretsloppet – precis som man kan välja att lugnt acceptera att de där vita hårstråna börjar komma (mina första tittade fram jag var tretton). Att en cirkel sluts betyder ju ändå att något blir komplett, vare sig det handlar om matematik, dagen, månfaserna, året eller livet i stort.

Så kom an, nordiska mörker, jag är beredd. Vi är ju trots allt gamla vänner, du och jag, och jag är glad att du är en del av min värld och att du bidrar till att göra varje årscirkel fullkomlig.

Vi som firar Årsväntan inför vintersolståndet har nu äntligen fått tända det första ljuset i väntljusstaken i torsdags. Det är mysigt och vackert att tända ljus i höst- och vintermörkret, och tända ljus sprider med sitt gyllene ljus även värme omkring sig och väcker barndomsminnen. Att seden är skamlöst stulen från det kristna adventsfirandet känns i sammanhanget ganska oviktigt.

Jag älskar julen och har länge försökt komma på anledningar att ta med mig saker från min barndoms jular in i mina vuxna hedendom. Många saker är oproblematiska, som granen, maten eller bockar och tomtar, men några saker som var viktiga när jag var barn har varit svåra för mig att ta med mig in i mitt hedniska julfirande. Pomandern, som jag fick lära mig hette "korsfararäpple" valde jag bara att kalla soläpple istället, medan adventsljusstaken och -stjärnan blev svårare.

Adventsstjärnan ska ju påminna de kristna om stjärnan över Betlehem som ledde de tre vise männen till det nyfödda Jesusbarnet. Så varför skulle jag då ha en stjärna i fönstret? För att det är fint att se på och känns juligt, naturligtvis, svårare än så behöver det inte vara, men för att känna mig bekväm med att sätta upp en egen julstjärna ville jag fylla traditionen med en ny mening. Efter ganska många försök och idéer fastnade jag för en tolvuddig konstruktion som får representera vår närmaste stjärna – Solen. Inte så långsökt, kan man ju tycka (men rätt så svår att bygga, kan jag avslöja!)

Att räkna ned till julen genom att tända ljus saknade jag länge, men för några år sedan slog det mig att jag, sedan min tid i Sunna godeord i Skåne oftast firade Alvablotet vid Mårten gås. Och mellan Mårten och vintersolståndet är det sex torsdagar (eller har varit hittills, om Mårten något år ligger så att detta inte stämmer vet jag faktiskt inte) så varför inte räkna dem? Torsdagarna firar jag ändå Torshelgd, och tiden mellan Alva och Jul är den mörkaste på året – efter Jul är det större chans att det ligger snö och framförallt vet vi ju att dagarna blir längre, något jag tror påverkar oss väldigt mycket. Men fram tills solen vänder är det mycket mörkt.

Jag vet inte om jag var först med idén att låna in adventsljusstaken i hedendom, men i min vänkrets visade det snart att det fyllde ett behov. Annars hade det bara varit min familj som skaffade oss en, nu tog flera vänner och vänners vänner till sig idén och förändrade den. Lade till runor på ljusen för att räkna ner. Hittade på verser. Ändra antalet ljus. Vi började kalla tiden för "Vänt" eller "Väntan", uppenbara lån/förvanskingar av ordet "advent", men sedan hittade jag det äldre ordet "Årsväntan" som jag tyckte bättre om. Så föddes en sed, en sed som fortsätter att växa och utvecklas. Som Sed är.

För mina barn kommer det vara julkänsla med en sexarmad ljusstake (eller i vårt fall en sexgrisad, eftersom vår ljusstake består av sex stycken grisar). Även om de inte skulle bli hedningar när de är stora kanske de tycker att sex ljus känns juligare än fyra, och att julbocken kommer med klapparna, inte tomten. Att julstjänor ser ut som solar och att lusse firas mitt i natten, och inte på morgonen. Säkert kommer något vara annorlunda, något jag inte ens kan gissa troligen, för sådana är traditioner, konstanta och samtidigt föränderliga.

Markus Skogsberg, gode i Götalands godeord

Då och då när jag berättar om att jag är hedning och vad det betyder för mig, eller om jag hamnar i en diskussion om religion i allmänhet, träffar jag på en inställning som kanske är förutsägbar, men tröttsam.

"Du har ju inte en riktig religion."

Nu vet jag att vissa hedningar föredrar att kalla det andlighet istället för religion, men för mig känns det inte konstigt att kalla en tradition där man tillber gudar, firar specifika högtider och tror på ödet för religion. Andlighet kan det väl också vara, men det är ett vagare ord. Oavsett, så har jag stött på, gång på gång, speciellt bland svenska ateister, att det jag sysslar med "inte är på riktigt". Nu kanske vän av ordning menar att ateister knappast tror att någon religion är "på riktigt". Men min erfarenhet säger att svenska ateister har sina rötter i sekulär kristendom, och de har fortfarande på sig det som jag vill kalla "kristna glasögon". De kan respektera eller förstå en religion som påminner om kristendom, som är bekant.

Har religionen en grundare eller ledarfigur? Är det tydligt med rätt och fel? Finns det en helig bok som utges för att vara "guds ord"? Är man tvungen att välja, dvs, religionen ifråga exkluderar andra religioner? Finns det en gud som alla inom religionen tror på?

Om svaret är ja på dessa, verkar folk kunna ta det på allvar. Monoteistiska religioner, med en grundare, med tydliga moraliska regler och en helig bok är något folk vet hur de ska förhålla sig till. En polyteistisk tradition utan grundare, som inte har en viss helig bok och utan tydliga moraliska regler, vad är det för något?

Så därför, har jag från ateister hört uttalanden som "men, om ni inte har någon bibel, vad baserar ni er tro på? Man kan väl inte bara plocka russinen från kakan och tro vad man vill?" (Jo, detta är exakt vad man kan) Jag har, som representant för samfundet, fått frågor från skolelever som känns irrelevanta: "Vad säger er religion om abort eller homosexualitet?" (Det viktiga är vad VI säger).

En del av detta att läsa om andra religioner genom "kristna glasögon" ser vi när icke-hedningar brukar jämföra Valhall med himlen och Hel med helvetet. Som om vår sed någonsin var så simpel. I dessa tolkningar brukar Oden få ta Jahves plats, och Loke jämförs med djävulen/ormen. Ibland kan även Surt framställas som en djävul. Det är inte ovanligt att andra polyteistiska traditioner råkar ut för samma sak: se hur Disney's Hercules framställer Hades som en satansfigur!

Ett utmärkt sätt att få folk att lägga ner sina "kristna glasögon" i diskussioner om andra religioner, är nog Discovery Channels serie "Out of Egypt", specifikt avsnittet "The Birth of the Devil", som handlar om hur i många religioner det inte finns någon enskild varelse som symboliserar ondska eller synd. Under tiden, får vi själva känna oss stolta över att känna till vår sed, även om andra skulle missuppfatta oss.

Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Lövträden står kala, bara några enstaka individer behåller ännu de gulbruna resterna av sin lövskrud. Grenarna avtecknar sig som spretiga fingrar mot en lite mulen himmel. Den senaste veckan har lysande pumpor och allahanda småväxta spöken och monster synts till. Halloween. Det gamla keltiska nyåret då de döda ansågs vara närvarande bland de levande.

I vår gamla nordiska hedniska tradition var detta en högtid som kallades Vinternätterna. Den inföll i slutet av höstmånaden som varade från mitten av september till mitten av oktober. Det var alltså om man ska vara petig en fest runt 14 oktober, men med vår moderna kalender så brukar vi hedningar idag istället fira i slutet av höstmånaden oktober, eller början av november. Alltså sammanfaller det med Halloween och Allahelgona.

Festen under Vinternätterna inleder vinterhalvåret. Vi hälsar nu vintern välkommen, precis som vi vid Valborg hälsade sommaren välkommen.

Men vad är det egentligen för en fest? Idag säger vi oftast att det är en fest för de döda och på så sätt så stämmer den överens med den sed de flesta utövar idag då vi minns de avlidna och tänder ljus på gravarna.

Men Vinternätterna är också något mer, tätare knutet till årets cykel. I gamla isländska sagor kallas högtiden ibland för höstblot eller höstsammankomst. Och ordet höst betyder skörd. Vinternätterna skulle alltså vara ett sorts skördeblot. Skörden skulle nu vara bärgad och omhändertagen. Vinternätterna markerade också inledningen på slakten och på slaktmånaden.

Festen vid Vinternätterna kallades ibland alltså höstblot, men den hade även andra namn. Ibland kallades den för Disablot. Diserna var namnet på de kvinnliga gudarna och andra kvinnliga makter som hade en koppling till fruktbarhet och skörd. Det bland hedningar idag vanligaste namnet på blotet under Vinternätterna är dock Alvablot. Ursprunget till det namnet hittar vi i den isländske skalden Sighvat Tordarssons dikt Östfararvisor. Där beskrivs hur Sighvat reser till Sverige och söker natthärbärge på en gård, men möts av orden att de på gården är hedningar och firar Alvablot. Alverna beskrivs ofta som fruktbarhetsväsen kopplade till vanerna och speciellt till guden Frej som råder över Alvhem. Med tanke på detta blir högtidens koppling till skörd och årsväxt ännu starkare.

Men, hur var det nu? Var inte Vinternätterna en fest för de döda? En del blir kanske förvirrade av detta. Är det en skördefest eller är det en fest kopplad till döden? Är det en fest för alverna eller är det en fest för de avlidna?

Den eventuella förvirringen ska nog dock ses som ett utslag av att vi blivit alltför präglade av en modern, dualistisk världsbild där liv och död hålls åtskilda. I en naturreligion däremot, bildar de en enhet. Döden är en förutsättning för liv. Skörden, växterna vi äter, har vuxit ur den mull som utgörs av våra förfäders och förmödrars kroppar. Vi äter de döda. Undersökningar av förhistoriska gravhögar visar att man ibland förberett begravningsplatsen genom att göra rituella plöjningsspår i marken varpå gravhögen skulle anläggas. Den döde lades i plogfåran, som ett frö som skall bli nytt, växande liv.

Och kanske är alverna och de döda egentligen samma väsen? De naturens fruktbarhetsväsen som vi kallar alver, kan vara våra förfäder. Efter sin död har de blivit väsen som bebor markerna och ger liv, fruktbarhet och god skörd. Det är då inte så konstigt att vi hittar uppgifter som säger oss att alverna bor i gravhögarna, eller att vissa avlidna stormän under vikingatid efter sin död kallades för alver. En parallell finns till vår välkände gårdstomte. Han är ett väsen som gärna bidrar till gårdens lycka och goda skördar, om man behandlar honom väl. Gårdstomten är i själva verket den förfader som en gång grundade gården. Det är hans ande som blivit tomten.

Men de dödas skördar kommer inte till oss enbart i form av god årsväxt på fälten. Där finns också en annan sorts skörd. Traditionen, seden. Vi får skörda frukterna av alla de erfarenheter som våra förfäder och förmödrar gjort under sin levnad. Det är en sorts skörd som kommer till oss i form av kunskaper, seder och bruk. Det andliga arv som vi kallar den forna seden är en skörd som vi tar tillvara, brukar och förvaltar.

När jag går till Alvablot ikväll vill jag föra dessa tankar med mig. Att vi firar vinterhalvårets början. Att skörden och döden hänger ihop. Att alver delar identitet med förfäder och förmödrar. Och att skörden innefattar såväl den hemmagjorda äppelmusten i min bägare, som de bruk, berättelser, ritualer och den andliga visdom som utgör vårt andliga arv – vår forna sed.

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Det började med riten. Ritual och ceremoni är människans första och mest ursprungliga kulturella uttryck. Det första vi som art gjorde som inte konkret handlade om att finna föda, söka skydd eller att föröka oss, allt det där som vi delar med andra djur. Därmed är riten också bland det första som definierade oss som just människor.

I riten började människan att skapa musik, vi tillverkade trummor, flöjter och andra instrument med vilka vi kunde härma naturens ljud, vi utforskade våra röster och upptäckte sången. I riten började vi att berätta myter och historier som gav förklaringar om vilka vi var, var vi kommer ifrån, vart vi är på väg och hur vi kan förstå de makter som omger oss. Ur berättandet av dessa myter föddes med tiden också skådespelet, där vi gestaltar och ikläder oss rollerna själva. I riten började vi att skapa bilder. Vi kan fortfarande se en del av dessa bilder, de finns kvar, ristade eller målade på stenhällar och grottor. Ändå var det säkert inte den färsiga produkten, den avslutade målningen, som var det centrala för de människor som skapade den, det var istället själva akten att göra dem, det ceremoniella sammanhang där de blev till.

Konsten uppstod ur riten. Det spelar ingen roll att det var länge sedan. Även sedan skapandet av musik, bilder och berättelser lämnat den rituella kontext där de uppstod har de behållit en  del av sitt ursprung.Däri ligger en paradox som dock inte motsäger det faktum att konst och kultur ända sedan människans tidigaste dagar här på Midgård varit en av våra viktigaste källor till andliga upplevelser. 

Så har det åtminstone alltid varit för mig. Ända sedan jag var ganska liten har jag varit fascinerad av hur en stark upplevelse av att läsa en bok eller se en film eller betrakta en bild förmår att på något sätt upphäva tid och rum runt omkring mig. Definitionen av en "andlig upplevelse" brukar vara just detta, känslan av att komma i kontakt med något större, något utanför sig själv. Innan jag blev utövande sedare försökte jag under många år intala mig själv att jag var ateist. Det föreföll som det rimliga att vara om man såg sig som en rationell, intellektuell person. Men till slut kom jag att inse att jag inte var riktigt ärlig mot mig själv. Mina personliga erfarenheter sa mig något annat, att jag hade ett behov för den andliga aspekten på tillvaron. Mina upplevelser av stor konst var på många sätt en viktig del av dessa erfarenheter.

Det är förstås inte alla som har den sortens transcendentala upplevelser av konst. Många är bara intresserade av film, litteratur eller musik bara som ren avkoppling, som underhållning eller som tidsfördriv. Det är inget fel i det. Vi har alla behov av att bara koppla av ibland. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att var och en någon gång ska få uppleva den där djupare kopplingen till världsalltet som den verkligt andliga erfarenheten innebär. Den finns där, den ligger och väntar och den är möjlig att uppnå för var och en av oss. Oftast krävs det att vi själva öppnar oss för den, att vi gör oss mottagliga, att vi skärper våra sinnen och bjuder in erfarenheten i våra tankar och våra liv. Men ibland så bara händer det, oväntat. Du lyssnar på musik i hörlurar medan du diskar eller är på väg till jobbet. Du bläddrar runt på TVn och fastnar vid något du aldrig hade aktivt hittat. Du vandrar genom en skog med ditt barn och ser det leka bland träden. En plötslig stund av absolut skönhet, av klarhet och mysterium i ett, känslan av hur allt stannar upp.

All andlighet handlar förstås inte om stora upplevelser. Det är något vi bär med oss i vardagen, något som alltid omger oss. Det vore farligt att försöka leva i det förhöjda tillståndet hela tiden. Då skulle vi ju missa det som livet verkligen går ut på, nämligen att leva det. Men när det väl händer då är det mäktigt, vare sig om det sker när vi upplever konst, deltar i en ritual eller gör något helt annat.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord, samfundets ordförande

Jag tänkte mig länge livet som en väg.

Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.

Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.

Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.

Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.

Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.

Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.

Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.

Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.

Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.

Karin Boye har uttryckt något liknande:

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Tack.

Martin Domeij, rådsgode

Att vara kommunikatör för ett samfund vars medlemmar har skiftande trosuppfattningar, praktiserar sin tro på många olika sätt, och har olika syner på det heliga och på vad som är viktigt... det är inte det lättaste. När någon frågar; "Vad står ni för? Vad vill ni? Vad gör ni?" är det svårt att svara med annat än en uppräkning av samfundets stadgar.

Det finns nämligen inga kloka ord från Eddan som omfattar tron hos alla samfundets medlemmar; ingen gyllene regel, inget kärleksbudskap eller några budord som alla medlemmar skulle skriva under på. Det finns inte ens gemensam gud att hänvisa till. Den forna seden kräver heller ingen medlare mellan dig och makterna. Ingen kyrka behövs, inga dogmer styr din relation och bara ditt eget samvete kan egentligen avgöra vad som är rätt och fel. I Samfundet kan alla stå i direkt kontakt med gudar och makter, och alla kan vara sin egen gode eller gydja.

Den här konturlösheten och gränslösheten har jag alltid sett som en av samfundets styrkor. Bortsett från att ha en demokratisk och öppen syn på tillvaron, behöver man egentligen inte stå för något annat än det man själv tycker. Det är upp till var och en att fundera över sin plats i världen och sin mening med livet. Samfundet passar utmärkt in i den individualistiska tid vi lever i, och att inte behöva inrätta sig i ett led tilltalar förstås många.

Samtidigt gör de flytande tros- och livsåskådningsgränserna att det är svårt att få till ett "vi"; en känsla av samhörighet. En undersökning skulle säkert visa att många av Samfundets medlemmar delar grundläggande värderingar – respekt för naturen och miljön, människans och andra varelsers plats i världen och ett generellt intresse för medeltida hantverk och annat. Undersökningen skulle nog emellertid också röja ganska stora skillnader mellan trosutövarna vad gäller synen på livet, döden och omvärlden.

Om engagemanget i Samfundet är den enskilda individens försök att komma in i en gemenskap, har vi mycket kvar att arbeta med. Det är svårt att upprätthålla djupare relationer via forum och communities på nätet, och även om Facebook och bloggande är bättre än ingenting, kan åtminstone jag sakna de innerliga mötena mellan människor som kommer sig av att dela samma tak, laga mat gemensamt, skratta tillsammans och tala öga mot öga. Samfundets stora styrka – friheten och mångfalden – ser jag även som vår stora svaghet. Medlemmarnas spridning i landet skapar lätt en känsla av anonymitet och isolation, och det lokala blotlaget (i de fall det ens finns ett sådant!) blir kanske en viktigare källa till identifikation än delaktigheten i ett rikstäckande samfund.

I mina ögon är ensam inte stark. Det finns säkert många av er som kan skriva under på att det i svåra stunder är skönt med lite mänsklig värme och medkänsla; och att det kan vara en fantastisk känsla att få vara en del av en grupp som bidrar med styrka och glädje. Det är just den känslan som jag hoppas på att Samfundet en dag ska kunna förmedla till alla sina medlemmar.

Där den forna seden förr omslöt allt mellan religion, lagar, riter och umgänge, får den idag ofta finna sig i att vara en intressebaserad fritidssysselsättning, eller en livsstil som befinner sig lite utanför det traditionella samhället. Det är inget dåligt i sig, men det gör att de gemensamma aktiviteterna hänger oerhört mycket på just hur mycket tid och ork den enskilda medlemmen har, och på att det finns en kärngrupp som drar ett tyngre lass.

Förutom att tala för Samfundet Forn Sed Sverige, som nu, ägnar jag mig också åt lajv – levande rollspel eller improvisationsteater som utövas gemensamt, för den som inte tidigare hört talas om fenomenet. Varje gång jag åker iväg på ett lajv slås jag av hur många unga och äldre det finns som ägnar flera dygn åt att sy kläder för hand, skapa gammaldags hantverk och föremål, slå upp egentillverkade tält i ösregn, göra upp eld utomhus fast veden är genomsur och sjunga sånger tillsammans och dansa tills timman är sen. Arrangörer kan lägga timmar, dagar och veckor på att göra en helg så perfekt som möjligt, och folk kommer långväga ifrån för att skapa en saga som trots ett skimmer av påhitt ger upphov till många sanna, starka känslor. Det finns en mycket stark gemenskap lajvare emellan och en oerhörd vilja att arrangera och deltaga i aktiviteter.

Något sådant kan jag ibland sakna oss samfundare emellan. Vi känner kanske varandra för dåligt eller har för fullt upp med våra egna liv för att hinna med allt vi egentligen skulle vilja göra tillsammans, men jag tror att vi skulle kunna skapa en minst lika stark samhörighet, om vi bara öppnar våra liv och almanackor för det.

Det finns många bland er som redan gör sitt yttersta för att knyta andra människor samman och ni vet säkert själva hur mycket tid, kraft och ork det tar. Meningen är förstås inte att ni ska dra ett ännu tyngre lass än förut. Jag skulle snarare vilja hävda att det är allas vår plikt att försöka anstränga oss för att skapa just den där gemenskapen – för jag vill gärna tro att det inom varje människa finns en vilja ingå i något större än hon själv.

Det här var kanske en dyster tanke att komma dragandes med såhär framåt höstkanten, men som jag ser det finns faktiskt ingen anledning att deppa ihop! Jag tror nämligen inte att det finns några gränser för människans förmågor. En enda liten vilja att skapa något bra kan utan några som helst problem växa och bli till en naturkraft att räkna med. "Tron kan förflytta berg", säger man ofta, och i det här fallet tror jag även att tron kan göra något ännu viktigare än så – nämligen att överbrygga dalar.

      Och jag tänker hålla fast vid tanken på ett öppet och enat samfund som inte bara kan umgås och skratta och gråta tillsammans, utan även synas och höras utåt, och finnas där som en kraft att räkna med. Din röst, min röst och alla andra sedningars röster, sammanflätade trots våra olikheter, för det är förmodligen så vi kommunicerar allra bäst.

Nu har i alla fall jag kommunicerat färdigt för idag, så jag vill ta tillfället i akt att önska er alla en trevlig höst!

Äring och frid,

Saga Sunniva Bergh

Hej.

Dags för mitt första blogginlägg här. Som djurvän är jag intresserad av djur. Som biolog vet jag också att även människan bör räknas som ett djur. Men hur förhåller sig olika kulturer och religioner till det?

I många andra religioner beskrivs människan som skapelsens krona. I kristendomen säger man att människan skapades till Guds avbild. I hinduismen menar man i regel att det åtminstone är bättre att födas som människa än som djur. Många människor går åtminstone omkring med en uppfattning om att människan står över resten av djuren, ja, över resten av naturen.

Finns det något sådant inom vår forna sed? Nu har ju alla hedningar olika åsikter om allt, så något tydligt svar kanske är svårt att ge. Men tittar vi i Eddan så ser vi en berättelse om hur de första människorna skapades. Förstås inget att ta bokstavligen, speciellt i en tid då vi har tillgång till fossil och genetik, men en text som beskriver människans förhållande till det gudomliga. Tre gudar skapar människorasen från två stockar. Men inget säger riktigt att de skapades för att styra på jorden, eller som gudarnas avbild. Det finns inga källor som kan berätta om hur andra arter kom till. Kanske står vi på samma nivå som andra djur.

Sen kan man ju peka ut att enligt alla myter och avbildningar är våra gudar extremt lika människor. De bär kläder, använder verktyg, reser harg, dricker mjöd och ser ut som oss. Innebär detta att gudarna faktiskt är mer lika människor, eller att vi människor väljer att tolka det gudomliga genom en mänsklig lins? Och om asar, vaner och andra gudar vi känner oss bekanta med liknar människor eller bryr sig mest om människor... kan det vara så att det finns djurgudar för andra varelser? Ulvgudar, hästgudar, grodgudar. Som polyteist är det svårt att dra gränsen. Kanske finns det ett myller av makter. Gudar med händer och fötter, gudar med tassar, gudar med fenor eller smala spindelben. Vem vet?

Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Allt har sina fördelar och nackdelar, heter det ju ibland. Eller som det står i Havamál: Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig att till intet han duger.

Det kanske inte bara gäller personer. Det kanske även gäller religioner.

Hos de allra flesta religioner finns det värdefulla insikter, andliga skatter, kloka anhängare. Varje religion har sina egna unika karaktärsdrag och kan ge sina speciella gåvor till världen. Men varje religion brottas också med sina egna omöjliga frågor och logiska inkonsekvenser eller moraliska svårigheter och varje religion kan snedvridas på sitt eget särskilda sätt. Jag tror inte att någon religion är helt immun mot det.

Att leva med en religion kan ha sina fördelar och sina nackdelar.

Även att leva med forn sed, det har sina fördelar... och det har sina nackdelar.

Forn sed är ju som bekant polyteistisk – vi erkänner en mångfald av olika gudar. En nackdel med detta – rent socialt – är att i det moderna svenska samhället så ses knappast polyteism som något normalt och självklart. Tvärtom ses det ofta som verklighetsfrånvänt, suspekt eller rent av lite knasigt.

Det normala i dagens samhälle är kanske att inte tro på någon gud överhuvudtaget. Vetenskapen ses som fullt tillräcklig. Om man erkänner en andlig dimension av tillvaron så kan det ändå vara rätt okej – om den beskrivs just på detta abstrakta sätt utan specificering– som en andlig dimension av tillvaron, som en andlig kvalité, en helhetsupplevelse, eller som energier. Energier – det är populärt! Då är man till och med ganska trendig.

Om man till nöds vill tala om gudar, ja då kan det på sin höjd vara okej att tala om en gud, och då ska han helst heta Jahve.

Ingen eller maximalt en gud går alltså an – men att tro på många gudar! Nä, där går gränsen för många. Det kan man väl inte tro på? Det är ju bara sagor! De som kallar sig polyteister i dagens moderna samhälle döms ut som personer som hört för många sagor som barn, som förläst sig på fantasyböcker och spelat för mycket rollspel i sin ungdom.

Och ja...jag får väl erkänna det...personligen så hörde jag mycket sagor som barn, slukade fantasy och jovisst...jag spelade rollspel också!

Ur mitt perspektiv ser jag däremot inte detta som ett tecken på att jag gjort verklighetsflykt till religion. Tvärtom ser jag det som att allt mitt förkovrande i fantasy och rollspel var uttryck för en mytologisk längtan – eller kanske en eggande viskning från gudarna själva? En mytologisk längtan, en viskning, som efterhand mognade till en andlig livsväg.

Men polyteism verkar alltså vara hopplöst ute i vårt land. Då kan det kännas ganska svårt att vara polyteist.

Det finns dock några saker som kan göra mig optimistisk. Jag tränar yoga. För tjugo år sedan sågs yoga som något oerhört flummigt som det fanns tydlig sektvarning kring. Men idag är yoga helt accepterat i samhället. Det verkar som om nästan alla i hela Stockholm plötsligt börjat träna yoga och sjunga mantran. Fascinerande utveckling på bara ett par årtionden. Det intressanta är också att yogan är rotad i en indisk polyteistisk tradition – hinduismen, vilket säkert på sikt kan bidra till att göra polyteismen som livshållning mer hemtam för vanligt folk. Märkligt. Att det kanske är den indiska religiösa traditionen som förmår göra oss mottagliga att upptäcka det nordiska, hedniska arvet på nytt.

Ur ett globalt och framförallt historiskt perspektiv är det däremot inte konstigt att vara polyteist. Det verkar människor ha varit i alla tider. Idag så hittar vi starka polyteistiska traditioner inte bara i det hinduiska Indien, utan vi har även Shinto i Japan, Voudou på Haiti, för att nämna några.

Och här ser vi en av de stora fördelarna med att vara polyteist: Polyteister har inga större problem att förhålla sig till andra kulturers och religioners gudar. Visserligen vänder vi som utövar nordisk forn sed oss främst till de nordiska gudarna, men vi påstår inte att de skulle vara de enda gudarna. Jag har inga problem att erkänna hur många gudar som helst. Det verkar finnas gudar överallt! Små som stora.

Då måste det vara krångligare att vara den som inte tror på några gudar alls, eller som bara tror på en gud. Per definition måste man då döma ut alla andras gudar som falska, påhittade, icke-existerande, eller så kan man hävda att de inte är riktiga gudar utan snarare demoner och satans anhang. Inga av dessa ovan nämnda varianter kan med lätthet kopplas ihop med respekt och öppenhet för andras religioner.

Vissa monoteister vill vällovligt försöka göra sin gud mer inkluderande, genom att se andras många gudar som den ende gudens olika uppenbarelseformer. Jag kan verkligen hysa respekt för detta synsätt, men det kan samtidigt bli väldigt krystat och nästan komiskt när de då försöker klumpa ihop alla olika gudar och andar av de mest skiftande slag och påstå att den hinduiske Shiva, en shintoistisk förfadersande och den nordiska tomten är en och samma gud. Det krävs en hel del mental ansträngning för att få ihop det på ett någorlunda vettigt sätt, och tillslut blir "gud" då så abstrakt att han/hon/hen/den är allt och därmed inget.

Så mycket skönare att utifrån polyteismens perspektiv låta de olika gudarna vara just det som deras egna tillbedjare beskriver dem som: Att guden Shiva är just guden Shiva, att den shintoistiska förfadersanden är varken mer eller mindre än en förfadersande, och att vår tomte är just – en tomte.

Då kan det kännas ganska lätt att vara polyteist.

Henrik Hallgren, gode i Svealands godeord

Härom dagen hörde jag om planthotell för första gången. Ett planthotell är ett ställe där man kan lämna in sina krukväxter för omvårdnad och vattning medan man åker på semester. Jag har inte närmre undersökt saken, men jag antar att det fungerar ungefär som ett husdjurspensionat, eller surdegshotell som också finns nu mera (jo, det gör det faktiskt). Praktiskt, kan man tycka, att kunna lämna in saker man är rädd om men inte har tid eller lust att ordna med själv under en period, betala för sig och sedan kunna var säker på att det man bryr sig om sköts om på bästa sätt.

Med husdjur förstår jag att det kan vara nödvändigt, men krukväxter? Vattna blommorna, är det inte typiskt sådant som man ber en granne eller en bekant som bor hyfsat nära om hjälp med när man reser bort? Bara lånar ut en nyckel, ställer fram alla krukväxter på köksbordet, skriver en lapp med instruktioner och ett tack för hjälpen och drar iväg? Tydligen finns det en marknad för en inrättning som ser till att människor slipper göra just det. Som hellre letar upp ett proffs, betalar och släpper hela saken.

Lite så tycker jag att det verkar vara med religionen också. Tänk bara på hur de flesta bröllop går till. De flesta verkar ha en önskan om högtidlighet och rit av något slag, men allt för lite tid och ork att själva utforma den ritual som rimligen sätter tonen för ett helt äktenskap. Istället lämnar man över det hela till experter, oftast svenskkyrkliga präster, och låter sig nöja. Hur kommer det sig? Kanske är det inte så mycket en fråga om tid och ork, som avsaknad av självförtroende och tillit till det egna mandatet att själv utforma sina riter efter eget huvud och hjärta.

Heden sed har den i jämförelse med många andra religioner speciella förutsättningen att den inte har några institutioner som sköter och ser efter dess utövares behov. Både vårt samfund och den hedniska rörelsen i stort är en grupp av människor som i mångt och mycket är hänvisade till att skapa egna gudabilder, skriva egna sånger och utforma egna ritualer. Gydjor och godar bistår gärna med förslag, utgångspunkter och goda råd, men inget är hugget i sten. Allt täljs och vävs, odlas och utövas, av oss, här och nu. Det kräver mod, engagemang och tillitsfullt samarbete. Men just de egenskaperna tror jag också kan utgöra grunden för en i längden livskraftig och livsnära religiös utövning – en god sed.

För seden finns inga planthotell, inga religiösa institutioner, inga proffs som tar över och ordnar det som någon tycker är viktigt men inte har mod eller ork att ordna med själv. Istället bygger vi sed genom att be varann om hjälp, bjuda in varann i egen hög fysisk person i våra hem och våra liv och lita på varandras omdöme och hjälpsamhet. I religiösa frågor så väl som för blomvattning.

Birka Skogsberg, rådsgydja