Det har varit mycket ståhej om Mayakalendern och dess förutsägelse om vad som skulle hända i år, närmare bestämt 21 december. Det har basunerats ut att hela världen skulle gå under. Nu när jag skriver detta är det den 23:e december, och man får nog vara en mycket hängiven undergångsfantast för att kunna hävda att världen inte finns. Men var lugna, det finns en utväg för de undergångstroende. Det kan alltid hävdas att det är någon felräkning någonstans och att undergången kommer ytterligare några år framåt i tiden. Så är det igång igen...

Mayakalenderns slut har dock tolkats på andra sätt än som en världsundergång. Faktiskt på ett helt motsatt sätt. Det har talats om att vi den 21 december 2012 skulle gå in i den nya tidsåldern, en transformationsprocess där alla människor blir upplysta och når total insikt. Många verkar älska att se sitt liv i ljuset av en sådan förutsägelse. Tänk att leva i detta ögonblick då en ny tidsålder inträder! Tänk att just vi får förmånen att vara med om denna tid, då jorden och medvetandet går upp i en ny frekvens. Meditationskurser och workshops har erbjudits för att vi skall kunna ta tillfället i akt och låta vår medvetandepotential nå sitt optimum i denna process. Genom profetian kan vi få känslan av att befinna oss i ett helt avgörande skede, och det ger en stark känsla av meningsfullhet. Men lika svårt som att hävda att världen gått under, lika svårt torde det vara att hävda att vi nu alla är upplysta. Men det kan såklart trixas med detta också. Från att det hävdats att alla skall ha nått upplysningen 2012 så korrigeras budskapet till att upplysningsprocessen nu har satt igång, men att det kommer ta några år eller så innan vi märker det.

Denna idé om en sorts världsfrälsning passar som hand i handske med vår moderna kulturs självbild. Den blir sammankopplad till den idé om framsteg som är vårt samhälles fundament. Framstegstanken är en doktrin som säger oss att mänskligheten hela tiden går mot ljusare tider, att vi färdas uppåt mot högre nivåer av civilisation. Morgondagen är det förlovade landet, det är i ljuset av denna skimrande framtid som våra liv får betydelse. Visst finns det stora skillnader i hur olika grupper tänker sig den ljusa framtiden, exempelvis i fråga om det är teknologin eller en andlig medvetandehöjning som är nyckeln till det framtida paradiset. Men likheterna finns där: Framåtblickandet, förändringsivern, föreställningen att våra liv får sin mening genom en abstrakt föreställd framtid.

Även inom forn sed finns grogrund till undergångstankar och frälsarvisioner. I den poetiska eddan möter vi den bildstarka berättelsen om Ragnarök. Och efter denna undergång skildras hur en ny jord skall stiga upp ur havet, och att där kommer finnas en hall – Gimle – där de dygdiga (eller trofasta) människorna skall bo i evighet. Det finns säkert hedningar – både i forntid och nutid – som upplever att livet får sin mening genom att se det i skenet av den yttersta striden i ragnarök.

Men så finns det ett helt annat sätt att förhålla sig. Där världens mening inte kommer till oss genom någon storslagen profetia, utan genom att vi lyssnar till världen som den är, och fogar in oss i dess näraliggande rytmer. Istället för att kasta oss ut i abstrakta idéer om världens frälsning, vänder vi oss in mot världen som den presenterar sig för oss. Och påbörjar ett samtal.

Våra liv får då inte mening genom någon unik kosmisk händelse, utan för att våra liv är en del av ett cykliskt förlopp. Dygnets rörelser, årstidernas växlingar, livets resa från födelse till död. Det är här, i dessa rörelser som återkommer år efter år, generation efter generation, som det stora mysteriet finns. Och kanske just för att det står oss så nära och utgör vår vardag så kan vi ha svårt att upptäcka det.

I den forna seden som gårdsreligion och naturreligion så har fokus alltid varit ett annat än det profetiska. Strävan har varken riktats mot något abstrakt himmelrike efter döden eller mot en profetisk förutsägelse i framtiden. Fokus har legat på livet och dess kontinuitet, på att sörja för att livskraften bevaras och fortlever genom årstiderna och generationerna.

Ur detta jordnära förhållningssätt kan vi förstå ragnarökmyten på ett annat sätt. Ragnarök ser vi då ur ett symboliskt och cykliskt perspektiv, som något vi kan erfara i våra egna liv i form av personliga kriser, eller under de mörkaste vinternätterna, innan solen vänder och "föds på nytt" efter vintersolståndet.

Denna variant av den forna seden ger oss inte en mirakelkonst för att förändra världen eller frambringa någon ny tidsålder. Huvudfokus ligger inte på frälsning bortom världens undergång. Dess gåva handlar om att ställa oss i harmoni med världen som den är. Och när vi gör detta, när vi lär oss vara i världen och knyta band till dess uråldriga närvaro, då sker det paradoxala att vi kan uppleva det alldagliga med nya ögon. När vi accepterar det som är, då händer det att världen öppnar sitt inneboende trolldomsskimmer för oss.

Och om och när det inträffar att vi faktiskt hamnar i ett omvälvande skifte, då tror jag att det är just denna intimitet med världen som kan lära oss mest om hur vi kan hantera förändringarna. Våra sinnen är då vakna och redo och vi är tränade i kommunikation med landskapets makter och väsen. Istället för att låsa oss till förutfattade framtidsbilder, har vi möjlighet att reagera med flexibilitet, lyhördhet och handlingskraft.

God Jul allesammans!

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Ps. I Sveriges Radio P1 talar jag om julens hedniska rötter i programmet Vid dagens början. Kan avlyssnas här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130160?programid=1610

Ibland är det inte alls så skoj att gå till blots. Hela dagen, till och med flera dagar innan, kan det vara stressigt och besvärligt, oavsett hur lite eller mycket ansvar en har i blotet. En vill bara slippa, strunta i alltihop och bara hoppa över ett steg i årshjulet och så är det bra med det. Det låter kanske konstigt, och det förstår jag. Jag blir själv alltid lika överraskad när det händer. Varför känns det inte bra? Det är ju roligt att blota! Roligt, viktigt, livsbejakande. Hur kan en dra sig så för det?

I söndags, den 16 december, firades julblot i Göteborg. Blotet leddes av samfundsgodarna Erik Otterberg och Markus Skogsberg. Jag deltog som funktionär och ledde bland annat en sång som en del av blotets höjdpunkt. Blotet gick av stapeln kl 15 och hela dagen innan mådde jag pyton. Jag var irriterad, arg, oförklarligt ledsen. Visst var vi under tidspress att ta oss till blotplatsen, med barn och vänner i släptåg, visst behöver jag semester och vila mer än frivilligarbete och viktiga uppgifter just nu. Men det var ändå för mycket av ilska och sorg, även mot bakgrund av det. Jag hade ångest, jag ville inte, kunde inte fira jul, när det kändes som om jag var på väg att dö.

Men jag gick förstås till blots ändå, som jag alltid gör, för min egen, familjens och fränder och fränkors skull. Och det var förstås härligt, livsbejakande och viktigt, som det alltid är, eftersom vi alla, makter och människor, möttes där. Jag ledde sången, och som höjdpunkt sjöng vi om Sunnas död och hennes dotters födelse, och om det oundvikliga i att livet återvänder när döden är som närmast - precis på samma sätt som livets höjdpunkt innebär vandringens början mot döden. Hur kunde jag glömma det? Jag har själv skrivit sången. Men inuti mig blev det inte sant förrän vi gick till blots och sjöng det tillsammans, fränder och fränkor inför gudars blick. Tack för att ni hjälpte mig med det!

När vi lever med årshjulet lever vi hela varvet runt, genom död och liv, igen och igen och igen. Det påverkar oss, gör oss mer medvetna om vad ljus och värme betyder, om heligheten i en komposthög, om allt livs uppgång och fall och återfödelse, i fruktträd, mänskor och livskriser. Vi drar hjulet och dras med av det, leder varandra med ömsesidigt ansvar, skapar sed att luta oss mot, samlas kring och förändra när det är dags. Vi behöver aldrig vara rädda varken för att födas, leva eller dö, för vi får öva på att göra det igen och igen, i dagar, år och eoner, tills ingen rädsla finns kvar.

Birka Skogsberg, rådsgydja

Jag har en särskild relation till gudinnan Skade. Hon är min fulltrogna. Det betyder att vi känner varandra särskilt väl hon och jag. Inom seden finns det många gudar, gudinnor och makter och det är naturligt att vi inte har samma slags relation till dem alla. Precis som med människorna i min bekantskapskrets finns det vissa som är nära, goda vänner och andra som är mer en slags ytliga kontakter. Och så finns det några få som är de verkligt förbundna. Vännerna som man kan dela vad som helst med. Som alltid finns där för en. En sådan relation har jag med Skade.

Det är sannerligen hennes tid nu. Jag tog en promenad genom vinterlandskapet igår och kände hur snön knastrade under fötterna och hur den torra, kalla luften uppfodrande rörde mina lungor. Flera tidigare inlägg här på bloggen har på sista tiden hyllat vintern. Jag vill inte vara sämre. Vintern är en fantastisk tid, samtidigt som den här och ska vara hård. Sådan är även Skade. Hon är en kärv gudinna. Hon hör inte bara samman med vintern, med berg och fjäll, djupa skogar och vildmark. Hon bär också på ett utanförskap. Hon är en tursadotter som upptagits i gudarnas krets men som aldrig lämnar det okontrollerbara och farliga bakom sig.

Den där mörka och melankoliska sidan hos henne är nog en av anledningarna till att jag dras så starkt till henne. Kanske är det på sätt och vis förvånande. Jag är i allmänhet en väldigt positiv och glad person, åtminstone tror jag att jag upplevs på det viset. Men även jag har naturligtvis mina mörka stunder. Det har vi ju alla. Och i de stunderna är Skade en viktig närvaro vid min sida. För Skade är inte bara en bärare och missmod, mjältsjuka och sorg. Hon visar också vägen i dessa stunder. Hennes särskilda kraft ligger i att ta sorgen och vemodet och förvandla det till styrka och kraft. Hon har lärt mig mycket om just detta. När jag känner mig överhopad av problem och besvär står hon bakom mig och viskar: "Kom ihåg att ta ett steg i taget..."

Jag har i ett annat sammanhang skrivit om Skade som en vinterns fruktbarhetsgudinna. Jag kallade henne "Hon som håller svälten från vår tröskel". Och för mig är hon verkligen det, ur den inre vinterns mörker kommer hon med sina gåvor. Hon fyller mig med kraft och megin och mod.

Skade, öndurdis som skrider

Över fjäll och genom natten,

Vildsint, farlig, grym och vacker:

Spänn din båge, visa vägen,

Peka ditt jag måste fara.

Vaka över mig i kölden,

Under stjärnorna som glimmar.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord och samfundets ordförande

Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:

"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."

Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.

Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.

Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.

Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.

Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv

I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?

Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"

För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.

Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.

Martin Domeij, Rådsgode