Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
diser standing rock det implicita makter sociala medier föda skuld älvor nutid tranafton naturens rättigheter tradition blotlag kvinnlighet bildning rådet väv gåva morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner asynja kläder tankesmedja earth hour jämstäldhet vardag midgård storm internet osynlig ödet ogrundand misstänksamhet fulltrogen tyr häfte november trana bronsålder källor torshammare blota heliga platser mångkultur växa in i seden familj kropp ting begravning gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr eir jötnar påvestenen ginnungagap mimameid symbol alva jolner val insida organisation årsväntan fördomar odr uppfostran liberal ägg landskap vårfrudagen folkräkning sedvandrare feja kura skymning väven eugene gendlin kristendom vlogg registrerat edsring jättar tacksamhet studier interreligiöst förmödrar bröllop historisk sed faq kultur ragnarök förfäder urd samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot emma hernejärvi modern hedendom midsommar höstdagjämningen vår disablot demokrati carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel frigg sed gemenskap höst skalleper yggdrasil liv mångfald vinter jul polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg gerd samfundet forn sed sverige freja alvablot död andlig erfarenhet jord gudar känslor politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey årstider förnyelse sång mörker ceremoni alver monoteism myter kyla bön lucia stockholm rune forssén oden lusse sommarsolstånd etik hedningar helighet lek årsting medlemmar vanadis verdandi påsk gud arbete kommunikation tiden göteborg berättelse tolerans helig plats toreblot nationalistisk bok sigurd fafnesbane hlodyn nyckelord frågor skålgropsten identitet dakota access utbildning mat förnimmelse metoo djur vanatro polygami julafton vetenskap monogami gudamakter tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa konferens emma hernejärvi' värderingar myter, vetenskap, ymer hallar bifrost tomhet kurs feminism vårdagjämning sejd hiero gamos ví siv ledstjärnor äktenskap skola skörd industrialism utbrändhet media vana personlig sed dröm moder grunna video monokultur ekologistisk vintersolståndet religionsfrihet konst beklagande tjänstgörande mytologi tor filosofi vårdande sekulär frej skade hälsa ukraina odla ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande utiséta förstörelse