Till källan

Jag fick en förfrågan om att berätta om forn sed för en 13-årig flicka. Istället för en ensidig kristen konfirmation var tanken att hon istället skulle få möta och samtala med representanter för olika religioner – en buddhist, en muslim, en hedning. Ett fint initiativ.

Det kändes ganska självklart för mig att vi borde träffas någonstans i vårt hedniska tempel – naturen själv. Jag förslog därför att vi kunde träffas vid en naturkälla vid Sandasjön i Nackareservatet. För mig är världen helig, överallt runtom oss finns gudarna och makterna närvarande. Men så finns det saker som gör vissa platser extra speciella och symbolladdade. Källor bidrar till att en plats får en sådan laddning.

Vattenkällorna rinner fram ur marken, de väller fram ur underjorden. De påminner oss om att världen har ett djup, att någonting finns därnere. Under våra fötter finns det osynliga, märkliga grundvattnet, som utgör den största delen av vårt vatten, en långt mycket större del än det synliga vatten vi ser i sjöar, älvar eller bäckar. Källorna är gränsplatser där det osynliga blir synligt. Där det underjordiska kommer upp till ytan. Sådana gränsplatser har en speciell kraft och betydelse.

Vi känner alla till Yggdrasils ask – trädet som sträcker sig genom alla världar, evigt grönt, och vars rottrådar når långt ned i djupet. För mig är detta träd en bild av den synliga världens helhet, ordning och harmoni som gudarna skapat. Men detta träd kan inte överleva utan vatten. Trädet får sin näring från det osynliga, underjordiska. Trädet får sin livskraft från källorna.

Där finns Urds källa. Var dag öser de tre nornorna – Urd, Verdandi och Skuld – helande vatten över Yggdrasils ask. Vattnet läker och helar trädet från skador, får det att leva och växa. På så vis är detta en berättelse om hur det synliga behöver det osynliga.

Jag tror att även vi människor är i existentiellt behov av det osynliga, av det som finns i underjorden, bortom det som kan mätas, vägas och kartläggas. Många av oss känner en längtan efter ett djup i tillvaron, efter att vara i beröring med ett mysterium där vi kan hämta andlig näring, där vi får kontakt med det fördoldas källåder.

Oden offrar sitt öga i Mimers källa. Där ligger ögat i vattendjupet och skådar det osynliga, minns det som skett och det som skall ske. Kanske behöver vi alla ha detta dubbla seende. Med ett öga ser vi den vardagliga, synliga världen. Med det andra blickar vi inåt, nedåt.

Det finns en annan anledning till att jag valde att vi skulle träffas vid Sandasjöns källa. Det är att den fortfarande används. Inte bara av oss uttalade hedningar, utan av folk i allmänhet. De kommer till källan med sina plastdunkar för att fylla på vatten. Att vattnet är friskt, gott och hälsosamt är givetvis en stor anledning. Men jag tror att det är något mer bortom detta. Det finns en rituell och andlig känsla över det hela, då folk går genom skogen till källan för att ta del av denna jordens flödande skatt på ett sätt som människor gjort i urminnes tider.

Förr ansågs att källornas vatten var särskilt kraftfullt vissa högtidsdagar och man dekorerade källan med lövruskor, offrade pengar i källan, anordnade festligheter och drack tillsammans av vattnet. Idag är väl dessa festligheter inte så vanliga, men vid sandakällan finns en liten offerplats där folk lägger fjädrar, smycken och annat.

Idag, denna soliga vårdag, gick vi så till källan, som vi bestämt. Jag, flickan och några till. Vi fyllde flaskorna med vatten, gick till en klippa vid sjön och talade om forn sed, om gudar och naturväsen, om Yggdrasils ask och Urds brunn. Vi genomförde ett enkelt blot till Freja, Oden och källans rådare. Ett horn med källvattnet gick runt och vi drack tillsammans.

Över oss svävade två korpar.

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord