Seden mitt i byn

I torsdags var jag ledig från jobbet. Efter frukost tog jag en av vårens första cykelturer genom vårt lilla samhälle för att uträtta några ärenden. Det var äntligen (nästan) barmark och solen hade varit uppe en bra stund fastän det var ganska tidigt. Stora vägen ner till stan går mellan en stor, vit kristen tempelbyggnad från första hälften av nittonhundratalet och en ganska stor begravningsplats som hör till. Runt den går en mur, som man ser över när man susar förbi på cykel. Den här morgonen ringde kyrkklockorna precis när jag cyklade förbi. När klockorna ringer på en torsdag förmiddag är det inte sällan en begravning i faggorna. Och mycket riktigt, när jag slängde en blick över muren såg jag en jordfästning äga rum i soldiset över gravarna. 

Damen som till vardags sitter i kassan på vårt lilla konsum, stod med några andra i sällskap runt det förgrävda hålet. Just när jag tittade åt hennes håll, lyfte hon, helt omedveten som min uppmärksamhet, en vit, biologiskt nedbrytbar urna till sina läppar och kysste den farväl. Hon såg samlad och nästan glad ut och solstrålarna föll så vackert över hennes spretiga hår och ljusa fritidsjacka. Under tiden hördes ljudet av kyrkklockor över nejden, och som alltid numera när jag hör det ljudet, mindes jag när min mamma och jag jordfäste min mormors urna till samma klanger för nästan precis tre år sedan. Med förnyad glädje och tacksamhet till livet fortsatte jag cykelturen ner till stan. Jag hade inte ens bromsat in, bara vänt på huvudet, och ändå hade jag fått något extra fint med mig.

Samtidigt kan jag känna avund inför den självklarhet och det lugn med vilken hon och hennes sällskap utförde jordfästningen, helt öppet en vardagsförmiddag. En ung och arg röst i mig ropar: "Hennes tempelklockor ringer över hela samhället. Begravningsplatsen vigd till hennes gud breder ut sig över ett stort område och dess användningsområde och helighet är känd och respekterad av alla som bor här. När förbipasserande ser henne utföra en sista rit för någon som stått henne nära, glor de inte, hånar inte och blir inte rädda. När skall jag få ha det så?" Ja, när?

Förr i världen talade man om kyrkan mitt i byn,"axis mundi", världsaxeln, som människornas värld snurrade kring. Än idag står många kristna kyrkobyggnader mitt i samhället, åtminstone rent geografiskt. Men i ett samhälle som omfamnar mångfald kan det inte finnas bara en mittpelare, ett maktcentrum, en norm. Religionsfrihet, mångfald och demokrati fullt ut är inte gratis. Det förhållandevis fria och öppna samhälle vi lever i idag har kostat tid, mod och arbete att skapa. Så vad svarar jag den unga, arga, avundsjuka i mig? Kanske så här: "Enhetligheten är en konstruktion av ett samhälle som var och kanske ännu är skräckslaget att bli omkullslaget av mångfald och olikhet. Har Du glömt Dina käpphästar? Mångfald som egenvärde - biologisk, ideologisk, teologisk!" Jo, just det. Men vem skall se till att det blir någon mångfald, då? Jo, jag. Vi. gudar och människor tillsammans. 

Jag längtar till den dag då mina riter, vid sidan av många andra, är lika självklara, respekterade och uppskattade som den jag bevittnade i torsdags morse. Där någon cyklar förbi och får en glimt av någon av oss och blir upplyft och livsnärd för resten av dagen. Enda sättet att skapa ett samhälle där detta kan ske, är att försvara mångfalden, använda sig av demokratin och lära sig och andra vad religionsfrihet innebär. Sed blir till genom handling. Bara genom att leva seden mitt i allt, kan seden få plats mitt i byn.

Birka Skogsberg, rådsgydja