Krig, kärlek och trickstrar

Som polyteistisk hedning vaknar jag aldrig som en person.

Eller rättare sagt, jag vaknar upp medveten om mina beståndsdelar, vilka för mig är en direkt- om än blekare- spegelbild av mina gudinnor och gudar på altaret.

Förstå mig rätt: jag är en trogen anhängare av vetenskapen och tror att genetiska såväl som sociala arv har format min personlighet. Men så finns den där andra biten, det som vetenskapen kallar genetisk mutation. Ingen människa är helt och hållet en produkt av sina profana omständigheter. Varje barn föds som en helt unik kombination av egenskaper och till dessa egenskaper lägger jag som troende dessutom den odödliga själen.

Men bland alla beståndsdelar som gör mig till den jag är, finns några som är mer framträdande än andra. Tongivande egenskaper kan bli passiva i perioder för att sedan komma tillbaka med full styrka. Man kan säga att jag urskiljer arketypiska subpersonligheter i mig själv, inte helt olika de gudinnor och gudar som jag har en nära relation till. Jag tror inte att dessa gudomligheter har närmat sig varken mig eller någon annan av en slump.

Summan av allt jag är hittar motsvarigheter även utanför min egen varelse. I traditionell esoterik kan man prata om makrokosmos och mikrokosmos, om yin och yang (i bemärkelsen att inget existerar autonomt, även yin innehåller yang, osv.)

Jag ser det så här: Gudinnorna och gudarna är personifikationer av den här världens beståndsdelar. En del beståndsdelar är mer abstrakta, som t ex kärleken. Den existerar ju uppenbarligen utanför mig, eftersom jag inte är den enda i världen som vet hur kärlek känns. Jag har ju den också i mig och min syn på allt som har med kärlek att göra kan korrespondera väl med en kärleksgudinna eller gud från en särskild kultur.

När jag har upplevt starka möten med gudomligheter i den mån att ett slags andligt förbund har bildats oss emellan, då är det för att en del av min personlighet ligger nära den arketypen som gudomligheten i fråga representerar. Givetvis har jag bara några droppar av ett hav i mig, vad beträffar det gudomliga. Jag visar bara upp vissa aspekter av allt den gudomen är. Och självklart så är jag en människa med många element kombinerade i mig. Jag ÄR inget gudomligt väsen, jag HAR bara en bråkdel av alla de personlighets-egenskaper som gudomen har.

Mina möten med gudomligheter från olika kulturer sker ofta i tretal. Det är passande, eftersom jag hittills har identifierat tre huvudsakliga arketyper i mig: Kärleksgudinnan, krigs- och stormguden, samt trickstern.

Kärleksgudinnorna är ofta lika förknippade med krig och mystik som med kärlek. För mig är de oändligt stora och omfattade, grundläggande naturkrafter som känns både uråldriga och övermäktiga. Vi har t ex sumeriska Inanna, nordiska Freja och semitiska Astarte.

Krigs- och stormgudarna är sälla renodlade krigare. Det handlar mycket mer om disciplin, rättvisa, struktur och ordning, men också om kampen för sina ideal. Bland dessa hittar vi nordiske Tyr, grekiske Zeus, macumbans gudinna Iansa och egyptiske Set. (Sistnämnda gud var inte ond enligt den egyptiska tron. Han besegrade kaosvidundret i underjorden varje morgon, så att solen kunde resa sig igen.)

Sedan har vi tricktern, som så ofta förknippas med hyss och allehanda tokerier. Den nordiska tricktern, Loke, beskrivs dessutom som illvillig och ond i flera återberättade sagor och myter. Jag har personligen aldrig upplevt en sådan sida av trickstern, men så tror jag heller inte på ont och gott som universiella koncept.

De trickstrar jag stöter på kommer med läkande humor, levnadsglädje och lärdom om att inget är beständigt. De lär mig att göra det bästa av nuet och öppnar dörrar för mig där jag förut bara såg en vägg. På mitt altare är det främst den nordiske Loke, den grekiske Hermes och macumbans Ghede som kommer och går.

Det allra finaste är, att när jag verkligen behöver en särskild gudomlighet/arketyp i mitt liv för att klara tillvaron bättre, då kan jag alltid vända mig till gudarnas värld och be om hjälp. Här får jag svar som kan fungera likaväl psykologiskt som religiöst. Jag kan arbeta med att lära känna en arketyp och på så sätt göra den till en del av mig själv. Genom att ta in de egenskaper jag saknar, underlättar det livets utmaningar betydligt. Kalla mig Jungian eller polyteist, men för mig fungerar det oavsett benämning.

/ Alexander Bågenholm, ledamot i Samfundets råd