Sed och vardag
För ett par veckor sedan såg jag blommande krokusar vid knuten till en faluröd stuga. Det var då, det. Nu yr snön här utanför och våren känns fortfarande långt, långt borta.
Vädret ger dock mycket tid över för reflektion. I helgen har jag till exempel reflekterat över hur trevligt det är att få besök från sin familj. Bor man som jag omkring sextio mil bort från sina släktingar, är det inte så att man träffas varje dag - eller ens varje kvartal. Att bo "frånkopplad" på det här sättet (jag lever utan internetuppkoppling, dessutom) får mig att fundera över hur mycket seden och andra trosinriktningar känns som familjeangelägenheter.
Att bo ensam gör mig förmodligen lite andligt frånvänd, men å andra sidan har jag under hela mitt vuxna liv inte varit särskilt mycket för högtider.
För mig är det inte viktigt med veckotraditioner. Jag firar inga torshelgder, jag låter gärna jul och andra högtider passera obemärkt och jag gör ingen "sednisk affär" av att flytta, åka på resa, skaffa nytt jobb eller tillfriskna från en sjukdom. Det är också sällan jag högtidlighåller årstidernas gång med att blota. Att dag och natt är lika långa eller att det är fullmåne, känns för mig inte som en anledning att fira.
Jag tycker nämligen att dagen före fullmåne kan vara nog så viktig, och varför skulle jag högtidlighålla en dag men inte en annan? Om jag skulle utföra en rit bara för ritens skull, skulle jag inte bara känna mig fånig utan dessutom falsk. Jag tror det beror på att jag inte har någon att utföra riterna med förutom mig själv, och det gör att jag hellre låter bli.
Det är där saknaden efter familjen kommer in. Jag ska erkänna att traditioner skulle vara betydligt viktigare för mig om det var så att jag kunde dela dem med någon annan. Än så länge, tills den dag kommer då jag kanske har lite sällskap i min sedniska vardag, finns det en enda andlig text som faktiskt får ta plats hemma hos mig:
"Bättre intet bedja än alltför mycket blota".
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner eugene gendlin nationalistisk föda konferens skörd tacksamhet blota begravning registrerat religionsfrihet kristendom edsring vardag vanadis storm polygami feja personlig sed internet nutid gud verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap vintersolståndet det implicita identitet odla vlogg källor fördomar kura skymning trana organisation tolerans gydja torshammare tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap monogami ordning och kaos gåva val kläder frej vårdande monokultur moder bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat earth hour ägg skola konst ödet symbol tjänstgörande jötnar siv mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs myter, vetenskap, ymer uppfostran väv lusse interreligiöst emma hernejärvi myter sommarsolstånd stockholm kyla oden faq bön förmödrar solvända traditioner vårblot urd vinternätterna förfäder ragnarök sång förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik högtider disa disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild gamla uppsala asatro frey mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen årstider modern hedendom lek äring historisk sed helighet lucia monoteism midsommar kultur etik alver bröllop medlemmar årsting samhälle rune forssén hedningar skade eir mångkultur förstörelse media skuld makter hiero gamos äktenskap grunna tyr ukraina göteborg tranafton emma hernejärvi' jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård fulltrogen utbildning heliga platser rådet studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag morsdag hallar bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande vanatro arbete häfte växa in i seden årsväntan odr ví sekulär insida toreblot värderingar landskap asynja standing rock djur mytologi industrialism hlodyn jättar gudamakter sejd alva påvestenen diser metoo påsk vårdagjämning frågor utiséta ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr dröm ting helig plats ekologistisk kropp
Som med all ensamhet är den riktigt nöjaktig först när man har valt den, och ibland önskar man den (när man har sin vardag fylld av olika möten med människor). Men att gå med Gudarna är ju också ett sätt att hitta samröre och trygghet.
Varför är det falskt att utföra en rit för ritens egen skull? Förhoppningsvis finns det nog ändå en mening med den, om så bara för att hålla kontinuiteten vid liv! Däremot - om man upptäcker att en rit inte fyller NÅGOT syfte, ja då är det väl bäst att skrota den.