Vad är blott ett namn?
Jag har tänkt mycket på mitt namn och dess relation till min religion. Jag har nog alltid känt mig en smula främmande inför det namn mina föräldrar gav mig, inte känt att det passar mig. Redan som mycket liten ville jag byta namn (då ville jag i och för sig heta Frankenstein, men det är en annan historia). Så jag har gått i tankar på att byta namn till ett som passar bättre med min identitet som hedning, men utan att komma till skott.
Det är väldigt vanligt att en konvertit byter till ett namn associerat med sin nya religion. Den som låter döpa sig i vuxen ålder och kommer från en annan religion tar ofta ett kristet namn och den som konverterar till islam tar ofta ett namn ur den traditionen. Liknande gäller för många buddhistiska och hinduiska riktningar (ISKCON, mer känt som Hare Krishna, är ett typexempel på det) samt för sikhismen. Inom nyhedendomen är kanske wicca den religion som är mest konsekvent; vid initiation i ett coven får alla ett nytt namn, men det är ett namn som oftast inte används utanför det wiccanska sammanhanget.
Hur är det då för oss? Tja, för många sedare finns ingen tydlig omvändelse och ingen initiation, på det sättet som wicca har. De ser inget behov av att byta namn för att markera en vändpunkt, eftersom de antingen ser det som att de så att säga alltid varit hedningar eller att bli hedning är en process utan tydliga steg.
Det finns dock sedare som tagit nya namn. Några använder dem bara med andra hedningar, medan andra väljer att byta namn i folkbokföringen. Bland mina vänner finns en handfull som använder religiösa namn. Flest kvinnor, intressant nog. Som jag nämnt ovan har jag själv funderat i många år på om jag skulle göra detsamma eftersom det skulle känns som en bekräftelse på den hedniska identitet som är så viktig för mig. Men vilket namn ska jag ta mig? Ett nordiskt namn, naturligtvis, men ska det vara ett gammalt etablerat namn som Karl, Hravnkel, Torbjörn, eller ett nykonstruerat som Freyalf, Fröulf, Odram? Ska det vara lätt att använda bland icke-hedningar eller är det viktigare att det reflekterar vad som är viktigast inom religionen för mig?
När jag träffade min fru hade hon redan tagit ett religiöst namn, och eftersom hon använde det på nätet var det under det namnet jag lärde känna henne. Nu kallas hon det av de flesta av sina vänner, och både jag och våra barn kallar henne för det. Jag använde länge Erik Ingevaldare som internetalias, ett namn som jag kunde relatera till, men det är aldrig någon som kallat mig för Erik. Eftersom jag dessutom har en god vän som heter Erik, och som är gode i samma godeord som jag, valde jag, när jag för ett par år sedan gjorde ett försök att verkligen ta ett religiöst namn, namnet Räv. Räven har flera andliga och personliga aspekter som tilltalar mig, och dessutom knyter det an till en namntradition i norden: Ulv, Björn, Orm, Rakke – för att nämna några.
Man kan väl inte säga att det har slagit igenom. Den enda som faktiskt kallar mig för Räv är en vän i Uppsala som jag mailar med sporadiskt, och som också valt att ta ett religiöst namn. Jag har inte i någon större utsträckning lobbat för att folk, eller i alla fall hedningar, ska använda mitt tagna namn. Kanske bottnar det i osäkerhet. Som med en tatuering kan man inte bara utan vidare ändra ett namn, det är något man förväntas bära resten av sitt liv. Men som med en tatuering, om man nu gärna vill ha en, så måste man ju välja ett motiv och gå till en studio för att få den gjord. För att citera en av dem jag pratade med inför det här blogginlägget: "Man måste bara ta ett beslut".
Men hur tar jag det beslutet? Det finns så många infallsvinklar, så många sidor att begrunda, så många skäl att ta det ena eller det andra beslutet. Räv låter inte särskilt bra på engelska. Erik är väldigt vanligt. Markus är det namn som alla mina vänner redan känner mig under, kommer någon verkligen att kalla mig något annat? Är ett namn som ingen kallar en ett riktigt namn? I slutänden måste man välja det som hågen säger är rätt.
Ett namn du får av dina föräldrar säger något om varifrån du kommer, men ett namn du själv tar dig säger var du är och vart åt du är på väg.
Erik Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
november bifrost vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande väven julafton midgård skålgropsten berättelse folkräkning video hälsa mat earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner kropp dröm eugene gendlin konferens skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr utiséta tor ledstjärnor registrerat metoo diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet insida årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro arbete kvinnlighet trana bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring modern hedendom förfäder hedningar samhälle emma hernejärvi årsting stockholm medlemmar alver oden kultur ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund skalleper jord död gemenskap höst mångfald vinter yggdrasil freja gerd polyteism forn sed natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn per lundberg ritual liv alvablot jul samfundet forn sed sverige gudar sed andlig erfarenhet frigg känslor vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter rune forssén interreligiöst lusse ragnarök lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar feminism beklagande organisation kura skymning fördomar odla häfte odr ví identitet naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring vårdagjämning frågor tacksamhet begravning blota föda vana ting helig plats nationalistisk älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna ödet ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare filosofi bok kommunikation tradition förnimmelse liberal bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare
Många naturfolk har traditionen av att barnen får ett nytt namn när de genomgått någon form av initiering (första mensen, att ha överlevt hoppet från den höga klippan, eller vad det kan röra sig om), i västvärlden finns traditionen kvar i någon mening genom att de flesta kvinnor fortfarande byter (efter-)namn efter att de genomgått en (äktenskaps-)rit. Fröken Andersson blev Fru Bengtsson, och är i någon mån samma person ändå, men med en erfarenhet som hon inte hade när hon var fröken.
Tillnamn/tillmälen har vi en fin tradition av. Erik den halte och lytte kanske inte själv kallade sig så, kung Byxlös kallade nog sig själv helst Margareta, kanske "Maggan" bland vänner.
Jag har flera gånger lärt känna folk vid olika namn, allt efter de gått igenom faser i sitt liv. Som transperson är det vanligt att man frångår sitt dopnamn, byter till ett könsneutralt under transitionen, för att sedan ta ett könsdefinierande när man är "färdig".
Och visst är det lite konstigt första gången. T.ex. om man inte på ett tag har träffat Lisa, som nu heter Lasse. Och man blir osäker på om man ska säga/tänka "han" eller "hon" om henom. Nu tangerar vi ett annat ämne, och jag ska genast backa, för det hör inte hit.
Min son fick av oss föräldrar namnet Carl-Michael. Som bebis kallade jag honom Micke. Men från tvåårsåldern eller så har det alltid varit Carl-Michael. Han går nu i fjärde klass, hans fröken ropar på honom med "Michael", men han kallar inte sig själv så. Han är Carl-Michael.
Vad det gäller nya namn i hinduiska grupper, så tror jag att det finns exempel på både ock, men jag tror att det i första hand är en modernisering när man får ta sig namnet själv. Kan dock inte citera någon källa på det.