Vad är blott ett namn?
Jag har tänkt mycket på mitt namn och dess relation till min religion. Jag har nog alltid känt mig en smula främmande inför det namn mina föräldrar gav mig, inte känt att det passar mig. Redan som mycket liten ville jag byta namn (då ville jag i och för sig heta Frankenstein, men det är en annan historia). Så jag har gått i tankar på att byta namn till ett som passar bättre med min identitet som hedning, men utan att komma till skott.
Det är väldigt vanligt att en konvertit byter till ett namn associerat med sin nya religion. Den som låter döpa sig i vuxen ålder och kommer från en annan religion tar ofta ett kristet namn och den som konverterar till islam tar ofta ett namn ur den traditionen. Liknande gäller för många buddhistiska och hinduiska riktningar (ISKCON, mer känt som Hare Krishna, är ett typexempel på det) samt för sikhismen. Inom nyhedendomen är kanske wicca den religion som är mest konsekvent; vid initiation i ett coven får alla ett nytt namn, men det är ett namn som oftast inte används utanför det wiccanska sammanhanget.
Hur är det då för oss? Tja, för många sedare finns ingen tydlig omvändelse och ingen initiation, på det sättet som wicca har. De ser inget behov av att byta namn för att markera en vändpunkt, eftersom de antingen ser det som att de så att säga alltid varit hedningar eller att bli hedning är en process utan tydliga steg.
Det finns dock sedare som tagit nya namn. Några använder dem bara med andra hedningar, medan andra väljer att byta namn i folkbokföringen. Bland mina vänner finns en handfull som använder religiösa namn. Flest kvinnor, intressant nog. Som jag nämnt ovan har jag själv funderat i många år på om jag skulle göra detsamma eftersom det skulle känns som en bekräftelse på den hedniska identitet som är så viktig för mig. Men vilket namn ska jag ta mig? Ett nordiskt namn, naturligtvis, men ska det vara ett gammalt etablerat namn som Karl, Hravnkel, Torbjörn, eller ett nykonstruerat som Freyalf, Fröulf, Odram? Ska det vara lätt att använda bland icke-hedningar eller är det viktigare att det reflekterar vad som är viktigast inom religionen för mig?
När jag träffade min fru hade hon redan tagit ett religiöst namn, och eftersom hon använde det på nätet var det under det namnet jag lärde känna henne. Nu kallas hon det av de flesta av sina vänner, och både jag och våra barn kallar henne för det. Jag använde länge Erik Ingevaldare som internetalias, ett namn som jag kunde relatera till, men det är aldrig någon som kallat mig för Erik. Eftersom jag dessutom har en god vän som heter Erik, och som är gode i samma godeord som jag, valde jag, när jag för ett par år sedan gjorde ett försök att verkligen ta ett religiöst namn, namnet Räv. Räven har flera andliga och personliga aspekter som tilltalar mig, och dessutom knyter det an till en namntradition i norden: Ulv, Björn, Orm, Rakke – för att nämna några.
Man kan väl inte säga att det har slagit igenom. Den enda som faktiskt kallar mig för Räv är en vän i Uppsala som jag mailar med sporadiskt, och som också valt att ta ett religiöst namn. Jag har inte i någon större utsträckning lobbat för att folk, eller i alla fall hedningar, ska använda mitt tagna namn. Kanske bottnar det i osäkerhet. Som med en tatuering kan man inte bara utan vidare ändra ett namn, det är något man förväntas bära resten av sitt liv. Men som med en tatuering, om man nu gärna vill ha en, så måste man ju välja ett motiv och gå till en studio för att få den gjord. För att citera en av dem jag pratade med inför det här blogginlägget: "Man måste bara ta ett beslut".
Men hur tar jag det beslutet? Det finns så många infallsvinklar, så många sidor att begrunda, så många skäl att ta det ena eller det andra beslutet. Räv låter inte särskilt bra på engelska. Erik är väldigt vanligt. Markus är det namn som alla mina vänner redan känner mig under, kommer någon verkligen att kalla mig något annat? Är ett namn som ingen kallar en ett riktigt namn? I slutänden måste man välja det som hågen säger är rätt.
Ett namn du får av dina föräldrar säger något om varifrån du kommer, men ett namn du själv tar dig säger var du är och vart åt du är på väg.
Erik Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
kläder tjänstgörande dröm jämstäldhet registrerat värderingar påsk dakota access midgård bön media vanatro fulltrogen ordning och kaos liberal skörd ödet folkräkning landskap skola asynja naturens rättigheter trana eugene gendlin kropp ví göteborg mytologi tomhet moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr ting djur julafton tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa det implicita mimameid insida personlig sed verdandi identitet osynlig blotlag ogrundand misstänksamhet bildning årsväntan filosofi kurs ägg mångkultur vårfrudagen eir kommunikation tolerans jättar väv påvestenen förstörelse polygami video studier bronsålder lusse standing rock blota sociala medier berättelse ledstjärnor skuld feminism källor tranafton arbete heliga platser sedvandrare hallar tor edsring förfäder kyla ragnarök stockholm lek urd äring helighet etik samhälle monoteism midsommar medlemmar kultur emma hernejärvi jord politik frey hemmet döden gamla uppsala ceremoni högtider asatro tempel carl lundbäck höstdagjämningen gudsbild höst känslor andlig erfarenhet mångfald vinter jul yggdrasil ritual polyteism andra religioner barn personlig berättelse blot livsåskådning religion natur forn sed per lundberg samfundet forn sed sverige liv gerd alvablot död skalleper sed gemenskap nornor frigg demokrati vår trossamfund freja tankar gudar mörker årstider sång förnyelse disa alver årsting förmödrar modern hedendom rune forssén hedningar traditioner faq historisk sed oden solvända bröllop vårblot sommarsolstånd vinternätterna vårdande konst tradition nationalistisk familj älvor skade hiero gamos uppfostran nyckelord hälsa utbildning odr vana organisation föda vardag inkluderande tacksamhet interreligiöst vintersolståndet disablot tiden gudamakter myter, vetenskap, ymer gydja alva toreblot kristendom sekulär november begravning skålgropsten utbrändhet frågor vanadis mat fördomar symbol metoo förnimmelse jolner vlogg monogami ginnungagap väven religionsfrihet jötnar rådet konferens ekologistisk torshammare helig plats äktenskap sigurd fafnesbane feja tyr nutid häfte beklagande ursprungsfolk odla val lucia bok storm industrialism vetenskap internet tankesmedja moder tid, årstider, vår, personliga reflektioner monokultur grunna växa in i seden myter
Många naturfolk har traditionen av att barnen får ett nytt namn när de genomgått någon form av initiering (första mensen, att ha överlevt hoppet från den höga klippan, eller vad det kan röra sig om), i västvärlden finns traditionen kvar i någon mening genom att de flesta kvinnor fortfarande byter (efter-)namn efter att de genomgått en (äktenskaps-)rit. Fröken Andersson blev Fru Bengtsson, och är i någon mån samma person ändå, men med en erfarenhet som hon inte hade när hon var fröken.
Tillnamn/tillmälen har vi en fin tradition av. Erik den halte och lytte kanske inte själv kallade sig så, kung Byxlös kallade nog sig själv helst Margareta, kanske "Maggan" bland vänner.
Jag har flera gånger lärt känna folk vid olika namn, allt efter de gått igenom faser i sitt liv. Som transperson är det vanligt att man frångår sitt dopnamn, byter till ett könsneutralt under transitionen, för att sedan ta ett könsdefinierande när man är "färdig".
Och visst är det lite konstigt första gången. T.ex. om man inte på ett tag har träffat Lisa, som nu heter Lasse. Och man blir osäker på om man ska säga/tänka "han" eller "hon" om henom. Nu tangerar vi ett annat ämne, och jag ska genast backa, för det hör inte hit.
Min son fick av oss föräldrar namnet Carl-Michael. Som bebis kallade jag honom Micke. Men från tvåårsåldern eller så har det alltid varit Carl-Michael. Han går nu i fjärde klass, hans fröken ropar på honom med "Michael", men han kallar inte sig själv så. Han är Carl-Michael.
Vad det gäller nya namn i hinduiska grupper, så tror jag att det finns exempel på både ock, men jag tror att det i första hand är en modernisering när man får ta sig namnet själv. Kan dock inte citera någon källa på det.