Vem går först: Ditt barn eller din gud?

För ett tag sedan hörde jag ett reportage i Studio Ett i P1 som handlade om hur Jehovas vittnen förhöll sig till personer som lämnat rörelsen eller blivit uteslutna. Det var ett skrämmande reportage. Jehovas Vittnens pressansvarige Göran Borglin förklarade för reportern att en sådan person skulle behandlas som luft, som om den inte existerade. Borglin citerade första korintierbrevet: Avlägsna den onde mannen ur er krets. Enligt Jehovas Vittnen kvalar du in som en sådan "ond man" om du t ex väljer att leva ut din homosexualitet, lämnar din tro på den kristne guden eller bara väljer att lämna trossamfundet. Att behandla personen som luft gäller även om "avfällingen" skulle vara ditt eget barn. Reporten hade naturligtvis svårt att förstå, men Göran Borglin förklarade att det handlade om lojalitet till den himmelske fadern. Så hänvisade han till Jesu ord i Bibeln: Den som är fäst vid far eller mor, mer än vid mig, är mig icke värdig. Den som är fäst vid son eller dotter mer än vid mig, är mig icke värdig.

Kärleken till gud skall stå över all annan kärlek.

Jag ryser. Vad är det för en religion som påbjuder att vi på detta sätt skall vända våra egna barn ryggen? Handlar det bara om en enda sekt – Jehovas Vittnen? Eller handlar det om hela kristendomen? Uppenbarligen refereras ju till citat i nya testamentet som betonar att vi skall ställa kärleken till gud framför vår egen familj. Men säkert tolkar olika kristna grupper dessa ord olika eller lägger olika mycket vikt vid dem. Och det verkar dessutom som att föreställningen inte enbart är begränsad till kristendomen eller ens de abrahamitiska religionerna.

Jag lyssnade på ett annat radioprogram, Människor och tro, även det i P1. Där fanns ett reportage med ett likartat tema, fast här handlade det om Hare Krishna-rörelsen. I reportaget skildrades hur barn inom Hare Krishna-rörelsen på 80- och 90-talen fick gå i speciella Hare Krishna-skolor i Sverige och Indien, där de regelbundet utsattes för våld och sexuella övergrepp. Daniel Lutz var ett av dessa barn som utsattes för övergreppen och som nu lämnat rörelsen och skrivit en bok om sina upplevelser. Han berättar att när han började tala om övergreppen, då tystades han ned. Ingen ville höra. Det han har svårast att förstå med sin mammas och pappas agerande, det var hur de kunde välja en gud framför sitt eget barn.

Vad det är för underliggande gudsbild som gör sådana här beteenden möjliga? Kan det ha att göra med en transcendent gudsbild, där gud anses stå över och bortom sin skapelse? Där andlighet blir något som ligger avsides den vardagliga världen? Då kan kärleken till våra medmänniskor hamna i kollisionskurs med kärleken till gud.

I en immanent gudsbild finns gudomliga istället i världen. Gudarna finns i naturen, i våra medvarelser, i våra medmänniskor. Det blir då en logisk omöjlighet att säga att jag väljer gud framför mitt barn, för varje gång jag blickar in i mitt barns ögon, så blickar jag in i det gudomliga. Det är i de svåra relationerna med mina medmänniskor som mitt gudsmedvetande tränas på allvar. Naturligtvis misslyckas vi ständigt att uttrycka kärlek och respekt i dessa relationer och i vissa fall kanske vi behöver gå skilda vägar då vi inte förmår leva med värdighet med varandra. Men det är en helt annan sak än att vända ryggen till någon vi älskar på grund av ett gudomligt påbud förmedlat genom en religiös grupps normer.

I mitt förra blogginlägg om Mayakalendern och olika profetior ifrågasatte jag värdet i att leva utifrån abstrakta idéer om framtida förutsägelser och förespråkade istället ett förhållningssätt där vi snarare blir intima med världen som den är. Jag märker att slutsatsen börjar närma sig något liknande i det här inlägget. Föreställningar om en transcendent gud kan lätt leda till att vi förnekar och vänder ryggen till den sinnliga, påtagliga världen och de påtagliga relationer vi har i vardagen. Jag tror att sådana föreställningar leder helt fel, både moraliskt och andligt. För när vi vänder oss bort från världen och från vardagen, när vi överger omtanken, respekten och omsorgen om våra medmänniskor och medvarelser, då vänder vi oss också bort från gudarna.

Henrik Hallgren, Gode i Svealands Godeord

Inslaget om Jehovas Vittnen i Studio Ett: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5384700

Inslaget om Hare Krishna i Människor och tro: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5352767