Blot gör sångerna sanna

Juleljus i världsträdet Juleljus i världsträdet

Ibland är det inte alls så skoj att gå till blots. Hela dagen, till och med flera dagar innan, kan det vara stressigt och besvärligt, oavsett hur lite eller mycket ansvar en har i blotet. En vill bara slippa, strunta i alltihop och bara hoppa över ett steg i årshjulet och så är det bra med det. Det låter kanske konstigt, och det förstår jag. Jag blir själv alltid lika överraskad när det händer. Varför känns det inte bra? Det är ju roligt att blota! Roligt, viktigt, livsbejakande. Hur kan en dra sig så för det?

 

I söndags, den 16 december, firades julblot i Göteborg. Blotet leddes av samfundsgodarna Erik Otterberg och Markus Skogsberg. Jag deltog som funktionär och ledde bland annat en sång som en del av blotets höjdpunkt. Blotet gick av stapeln kl 15 och hela dagen innan mådde jag pyton. Jag var irriterad, arg, oförklarligt ledsen. Visst var vi under tidspress att ta oss till blotplatsen, med barn och vänner i släptåg, visst behöver jag semester och vila mer än frivilligarbete och viktiga uppgifter just nu. Men det var ändå för mycket av ilska och sorg, även mot bakgrund av det. Jag hade ångest, jag ville inte, kunde inte fira jul, när det kändes som om jag var på väg att dö.

 

Men jag gick förstås till blots ändå, som jag alltid gör, för min egen, familjens och fränder och fränkors skull. Och det var förstås härligt, livsbejakande och viktigt, som det alltid är, eftersom vi alla, makter och människor, möttes där. Jag ledde sången, och som höjdpunkt sjöng vi om Sunnas död och hennes dotters födelse, och om det oundvikliga i att livet återvänder när döden är som närmast - precis på samma sätt som livets höjdpunkt innebär vandringens början mot döden. Hur kunde jag glömma det? Jag har själv skrivit sången. Men inuti mig blev det inte sant förrän vi gick till blots och sjöng det tillsammans, fränder och fränkor inför gudars blick. Tack för att ni hjälpte mig med det!

 

När vi lever med årshjulet lever vi hela varvet runt, genom död och liv, igen och igen och igen. Det påverkar oss, gör oss mer medvetna om vad ljus och värme betyder, om heligheten i en komposthög, om allt livs uppgång och fall och återfödelse, i fruktträd, mänskor och livskriser. Vi drar hjulet och dras med av det, leder varandra med ömsesidigt ansvar, skapar sed att luta oss mot, samlas kring och förändra när det är dags. Vi behöver aldrig vara rädda varken för att födas, leva eller dö, för vi får öva på att göra det igen och igen, i dagar, år och eoner, tills ingen rädsla finns kvar.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

 

Etiketter: jul liv död solvända blot

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln