Vinternätterna - Skördens och dödens högtid
Lövträden står kala, bara några enstaka individer behåller ännu de gulbruna resterna av sin lövskrud. Grenarna avtecknar sig som spretiga fingrar mot en lite mulen himmel. Den senaste veckan har lysande pumpor och allahanda småväxta spöken och monster synts till. Halloween. Det gamla keltiska nyåret då de döda ansågs vara närvarande bland de levande.
I vår gamla nordiska hedniska tradition var detta en högtid som kallades Vinternätterna. Den inföll i slutet av höstmånaden som varade från mitten av september till mitten av oktober. Det var alltså om man ska vara petig en fest runt 14 oktober, men med vår moderna kalender så brukar vi hedningar idag istället fira i slutet av höstmånaden oktober, eller början av november. Alltså sammanfaller det med Halloween och Allahelgona.
Festen under Vinternätterna inleder vinterhalvåret. Vi hälsar nu vintern välkommen, precis som vi vid Valborg hälsade sommaren välkommen.
Men vad är det egentligen för en fest? Idag säger vi oftast att det är en fest för de döda och på så sätt så stämmer den överens med den sed de flesta utövar idag då vi minns de avlidna och tänder ljus på gravarna.
Men Vinternätterna är också något mer, tätare knutet till årets cykel. I gamla isländska sagor kallas högtiden ibland för höstblot eller höstsammankomst. Och ordet höst betyder skörd. Vinternätterna skulle alltså vara ett sorts skördeblot. Skörden skulle nu vara bärgad och omhändertagen. Vinternätterna markerade också inledningen på slakten och på slaktmånaden.
Festen vid Vinternätterna kallades ibland alltså höstblot, men den hade även andra namn. Ibland kallades den för Disablot. Diserna var namnet på de kvinnliga gudarna och andra kvinnliga makter som hade en koppling till fruktbarhet och skörd. Det bland hedningar idag vanligaste namnet på blotet under Vinternätterna är dock Alvablot. Ursprunget till det namnet hittar vi i den isländske skalden Sighvat Tordarssons dikt Östfararvisor. Där beskrivs hur Sighvat reser till Sverige och söker natthärbärge på en gård, men möts av orden att de på gården är hedningar och firar Alvablot. Alverna beskrivs ofta som fruktbarhetsväsen kopplade till vanerna och speciellt till guden Frej som råder över Alvhem. Med tanke på detta blir högtidens koppling till skörd och årsväxt ännu starkare.
Men, hur var det nu? Var inte Vinternätterna en fest för de döda? En del blir kanske förvirrade av detta. Är det en skördefest eller är det en fest kopplad till döden? Är det en fest för alverna eller är det en fest för de avlidna?
Den eventuella förvirringen ska nog dock ses som ett utslag av att vi blivit alltför präglade av en modern, dualistisk världsbild där liv och död hålls åtskilda. I en naturreligion däremot, bildar de en enhet. Döden är en förutsättning för liv. Skörden, växterna vi äter, har vuxit ur den mull som utgörs av våra förfäders och förmödrars kroppar. Vi äter de döda. Undersökningar av förhistoriska gravhögar visar att man ibland förberett begravningsplatsen genom att göra rituella plöjningsspår i marken varpå gravhögen skulle anläggas. Den döde lades i plogfåran, som ett frö som skall bli nytt, växande liv.
Och kanske är alverna och de döda egentligen samma väsen? De naturens fruktbarhetsväsen som vi kallar alver, kan vara våra förfäder. Efter sin död har de blivit väsen som bebor markerna och ger liv, fruktbarhet och god skörd. Det är då inte så konstigt att vi hittar uppgifter som säger oss att alverna bor i gravhögarna, eller att vissa avlidna stormän under vikingatid efter sin död kallades för alver. En parallell finns till vår välkände gårdstomte. Han är ett väsen som gärna bidrar till gårdens lycka och goda skördar, om man behandlar honom väl. Gårdstomten är i själva verket den förfader som en gång grundade gården. Det är hans ande som blivit tomten.
Men de dödas skördar kommer inte till oss enbart i form av god årsväxt på fälten. Där finns också en annan sorts skörd. Traditionen, seden. Vi får skörda frukterna av alla de erfarenheter som våra förfäder och förmödrar gjort under sin levnad. Det är en sorts skörd som kommer till oss i form av kunskaper, seder och bruk. Det andliga arv som vi kallar den forna seden är en skörd som vi tar tillvara, brukar och förvaltar.
När jag går till Alvablot ikväll vill jag föra dessa tankar med mig. Att vi firar vinterhalvårets början. Att skörden och döden hänger ihop. Att alver delar identitet med förfäder och förmödrar. Och att skörden innefattar såväl den hemmagjorda äppelmusten i min bägare, som de bruk, berättelser, ritualer och den andliga visdom som utgör vårt andliga arv – vår forna sed.
Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
liberal ägg landskap vårfrudagen hlodyn sedvandrare folkräkning tolerans berättelse helig plats vlogg göteborg registrerat kommunikation tacksamhet edsring jättar vanadis utiséta förstörelse ordning och kaos ursprungsfolk inkluderande skuld älvor nutid tranafton naturens rättigheter tradition blotlag kvinnlighet bildning mytologi tjänstgörande beklagande religionsfrihet vintersolståndet gåva monokultur video kläder vardag grunna midgård storm dröm osynlig ödet ogrundand misstänksamhet industrialism tyr fulltrogen november trana bronsålder källor torshammare blota kurs tomhet bifrost heliga platser ting begravning hallar moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr emma hernejärvi' konferens påvestenen eir jötnar polygami vanatro ginnungagap metoo djur mat utbildning förnimmelse odr uppfostran fördomar bön kyla myter emma hernejärvi alver medlemmar årsting lek historisk sed faq kultur ragnarök lusse förfäder samhälle vinternätterna solvända äring högtider hemmet gudsbild ceremoni mörker sång förnyelse demokrati frey tankar gamla uppsala skalleper frigg sed gemenskap höst freja samfundet forn sed sverige gerd yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot jul vinter mångfald andlig erfarenhet jord gudar känslor död disa döden asatro carl lundbäck årstider disablot vår höstdagjämningen politik tempel nornor trossamfund lucia stockholm rune forssén oden urd sommarsolstånd etik hedningar helighet bröllop förmödrar interreligiöst midsommar modern hedendom monoteism vårblot traditioner identitet dakota access skålgropsten insida årsväntan organisation jolner val julafton alva symbol mimameid gudamakter vetenskap monogami gydja tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kropp familj värderingar myter, vetenskap, ymer feminism växa in i seden mångkultur hiero gamos vårdagjämning sejd häfte ví siv ledstjärnor äktenskap skola skörd internet utbrändhet media vana personlig sed jämstäldhet earth hour moder ekologistisk tankesmedja konst asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär hälsa skade föda ukraina odla det implicita sociala medier makter diser standing rock studier gud verdandi påsk arbete kristendom eugene gendlin tiden feja väven kura skymning toreblot nationalistisk bok sigurd fafnesbane frågor nyckelord