Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
tolerans gydja torshammare monogami hallar morsdag ordning och kaos gåva val kläder frej rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat earth hour ogrundand misstänksamhet jämstäldhet emma hernejärvi' ödet symbol äktenskap tyr grunna mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran älvor inkluderande jolner helig plats ting skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor utiséta registrerat vardag påsk metoo diser påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn industrialism mytologi verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap vintersolståndet det implicita identitet källor växa in i seden häfte fördomar kura skymning trana organisation bön förmödrar solvända helighet historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom hedningar samhälle emma hernejärvi årsting bröllop stockholm alver oden faq ceremoni tankar demokrati politik asatro gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund skalleper jord död gemenskap höst mångfald vinter yggdrasil freja gerd polyteism forn sed natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn per lundberg ritual liv alvablot jul samfundet forn sed sverige gudar sed andlig erfarenhet frigg känslor vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa högtider frey mörker tempel hemmet kultur etik kyla medlemmar sommarsolstånd myter rune forssén interreligiöst lusse förfäder lek vinternätterna urd lucia traditioner monoteism midsommar kvinnlighet feminism beklagande vanatro arbete vlogg odla årsväntan odr ví sekulär insida toreblot värderingar landskap asynja standing rock gud nutid djur personlig sed feja internet storm vanadis polygami edsring kristendom religionsfrihet vårdagjämning frågor blota tacksamhet begravning konferens föda nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp eir mångkultur förstörelse väv media skuld makter hiero gamos siv jötnar tjänstgörande ukraina göteborg tranafton skola ägg konst sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa bifrost november vårfrudagen