Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Aslak Halfdan » Äntligen är det jul: ”God dag kære svenske trosfæller, jeg er jeg bor i Danmark halv dansk halv finsk..”
-
Charlotte Magnusson » Äntligen är det jul: ”I en föränderlig värld rullar årshjulet på, oavsett vad som händer. Naturen har ..”
-
Ture » Vintervända: ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”
-
Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp: ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”
-
Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?: ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november monogami bön ginnungagap ordning och kaos tankesmedja ursprungsfolk studier rådet heliga platser utbildning midgård sociala medier skålgropsten liberal folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola ödet symbol tjänstgörande jötnar mimameid sigurd fafnesbane skuld media väv förstörelse mångkultur älvor inkluderande jolner helig plats ting lusse föda konferens begravning tacksamhet interreligiöst frågor vardag påsk metoo polygami myter alva internet feja personlig sed industrialism mytologi standing rock familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap vintersolståndet oden faq förmödrar solvända helighet urd vinternätterna jord lek förfäder hedningar rune forssén årsting bröllop stockholm alver döden gudar hemmet tempel mörker frey högtider gamla uppsala gudsbild årstider sång förnyelse skalleper mångfald andlig erfarenhet sed samfundet forn sed sverige jul alvablot ritual per lundberg andra religioner natur personlig berättelse blot livsåskådning religion barn forn sed polyteism liv yggdrasil vinter gerd gemenskap död känslor höst höstdagjämningen freja carl lundbäck frigg asatro politik demokrati tankar ceremoni vår trossamfund nornor kyla medlemmar sommarsolstånd emma hernejärvi samhälle modern hedendom ragnarök disa äring vårblot historisk sed traditioner monoteism midsommar kultur etik sekulär insida toreblot värderingar landskap bildning verdandi nutid djur jättar gudamakter storm vanadis påvestenen edsring kristendom religionsfrihet registrerat blota ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp uppfostran myter, vetenskap, ymer skade kurs dakota access nyckelord hiero gamos grunna tyr äktenskap göteborg tranafton jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation lucia förnimmelse julafton väven bronsålder monokultur vårdande fulltrogen kläder val tomhet blotlag hallar tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita