Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
organisation industrialism odr uppfostran fulltrogen älvor häfte sigurd fafnesbane hiero gamos nationalistisk toreblot feminism tolerans arbete hallar tiden gydja registrerat gudamakter påsk vetenskap ginnungagap studier jolner val förnimmelse ordning och kaos ursprungsfolk fördomar makter skuld bok nutid tranafton hlodyn sekulär ví folkräkning asynja helig plats mytologi tjänstgörande eugene gendlin kristendom religionsfrihet vlogg kommunikation tankesmedja jättar verdandi personlig sed vanadis förstörelse midgård utbrändhet media skörd föda tyr hälsa siv ägg frej sejd vårfrudagen filosofi mångkultur myter, vetenskap, ymer väv konst tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa alva kläder påvestenen grunna polygami vardag vana metoo förfäder lucia kyla alver monoteism modern hedendom medlemmar lek ragnarök förmödrar bröllop oden historisk sed samhälle hedningar rune forssén disablot carl lundbäck frey tempel disa årstider hemmet gudsbild sång höstdagjämningen asatro demokrati höst mångfald sed andlig erfarenhet död jord samfundet forn sed sverige alvablot gerd liv ritual polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn per lundberg forn sed jul vinter freja yggdrasil gemenskap gudar frigg känslor skalleper förnyelse tankar vår ceremoni döden mörker högtider gamla uppsala politik nornor trossamfund stockholm etik kultur faq helighet äring lusse urd sommarsolstånd vårblot bön midsommar vinternätterna emma hernejärvi myter traditioner årsting solvända internet mimameid symbol jämstäldhet video monogami eir vintersolståndet moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr gåva ting tomhet källor begravning torshammare ledstjärnor bildning trana november blotlag skola årsväntan ogrundand misstänksamhet inkluderande osynlig interreligiöst det implicita storm djur moder gud monokultur ekologistisk tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag göteborg väven rådet kurs feja tor beklagande tradition naturens rättigheter äktenskap skade frågor ukraina odla identitet ödet sociala medier insida dakota access standing rock vanatro julafton dröm tacksamhet jötnar edsring konferens värderingar kropp familj växa in i seden heliga platser vårdande sedvandrare landskap berättelse liberal blota nyckelord bronsålder skålgropsten mat utbildning