Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
inkluderande jolner kropp nationalistisk dröm eugene gendlin konferens skörd ledstjärnor blota tor frågor kristendom edsring religionsfrihet vanadis storm påvestenen personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet insida identitet ví växa in i seden häfte odla vanatro feminism beklagande gydja torshammare vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande väven julafton midgård lucia förnimmelse berättelse folkräkning video hälsa mat utbrändhet skola ogrundand misstänksamhet ödet symbol jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media disablot skuld mångkultur eir skade myter, vetenskap, ymer emma hernejärvi rune forssén årsting stockholm medlemmar alver oden kultur förmödrar solvända helighet urd vinternätterna lek ragnarök årstider höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker frey asatro disa gudsbild freja gemenskap höst skalleper mångfald frigg vinter yggdrasil liv samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg gerd alvablot jul död jord känslor gudar sed andlig erfarenhet carl lundbäck gamla uppsala högtider politik demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse sång förfäder modern hedendom äring vårblot historisk sed traditioner monoteism midsommar faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter samhälle hedningar förstörelse väv uppfostran dakota access nyckelord kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna tranafton göteborg ägg konst jämstäldhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation skålgropsten liberal bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap bön tolerans november trana organisation arbete fördomar källor vlogg det implicita årsväntan odr naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar polygami alva påsk vardag metoo registrerat tacksamhet begravning interreligiöst föda vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr helig plats lusse ting älvor ekologistisk