Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
fördomar makter sociala medier ödet odla ukraina hlodyn skade äktenskap naturens rättigheter tradition berättelse helig plats tor kristendom rådet väven eugene gendlin morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner ekologistisk jättar tankesmedja verdandi förstörelse personlig sed vanadis inkluderande osynlig föda skörd hälsa tyr frej november trana bildning källor torshammare beklagande tomhet gåva myter, vetenskap, ymer väv moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vintersolståndet grunna monogami video polygami vardag metoo industrialism organisation fulltrogen skålgropsten bronsålder liberal älvor hiero gamos sigurd fafnesbane feminism nationalistisk toreblot begravning kropp växa in i seden gydja tiden gudamakter registrerat edsring julafton tacksamhet dröm studier förnimmelse standing rock dakota access lek alver interreligiöst sommarsolstånd urd oden historisk sed faq kultur rune forssén disablot förfäder lucia traditioner myter monoteism modern hedendom medlemmar årstider mörker döden ceremoni vår förnyelse carl lundbäck trossamfund asatro gamla uppsala disa sed gudar gemenskap höst andlig erfarenhet vinter jul alvablot mångfald polyteism ritual barn andra religioner personlig berättelse blot livsåskådning religion natur per lundberg forn sed samfundet forn sed sverige yggdrasil liv gerd freja skalleper jord död frigg känslor politik tempel nornor frey demokrati tankar höstdagjämningen sång gudsbild hemmet högtider midsommar vinternätterna emma hernejärvi kyla årsting solvända stockholm etik samhälle hedningar helighet äring bröllop lusse förmödrar ragnarök vårblot bön val insida vanatro jolner vetenskap påsk ginnungagap alva jötnar värderingar konferens familj tolerans hallar vårdande sedvandrare heliga platser bifrost landskap blota nyckelord häfte uppfostran odr utbildning mat vana internet symbol mimameid påvestenen jämstäldhet eir tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kläder ting konst asynja mångkultur vårfrudagen sejd filosofi ägg siv ledstjärnor blotlag skola årsväntan ogrundand misstänksamhet utbrändhet media det implicita storm midgård djur moder monokultur gud vlogg religionsfrihet kommunikation arbete tjänstgörande mytologi göteborg kurs feja ví sekulär folkräkning tranafton nutid bok skuld frågor ursprungsfolk ordning och kaos identitet