Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
video hälsa mat earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access eir skade myter, vetenskap, ymer ekologistisk älvor inkluderande dröm eugene gendlin konferens skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr utiséta tor ledstjärnor registrerat metoo diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi tiden familj osynlig sekulär naturens rättigheter vetenskap årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro arbete kvinnlighet trana november bifrost vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk moder rådet heliga platser sociala medier bronsålder väven skålgropsten berättelse folkräkning vinternätterna lek ragnarök lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd bröllop kyla etik faq bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot politik högtider gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker jord död gemenskap höst skalleper mångfald vinter yggdrasil freja gerd per lundberg ritual andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur forn sed polyteism liv alvablot jul samfundet forn sed sverige känslor gudar sed andlig erfarenhet frigg demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey urd helighet lucia monoteism midsommar kultur oden alver medlemmar stockholm årsting emma hernejärvi samhälle hedningar förfäder modern hedendom äring kommunikation tradition förnimmelse liberal midgård julafton monokultur vårdande fulltrogen utbildning val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare feminism beklagande organisation kura skymning fördomar odla häfte odr ví identitet insida vintersolståndet värderingar landskap toreblot standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring vårdagjämning frågor tacksamhet begravning blota föda vana ting helig plats nationalistisk kropp jolner mångkultur förstörelse väv uppfostran skuld kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna ödet ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare filosofi bok
ÄoF