Samfundet Forn Sed Sverige

 

Livsvägar och livslandskap

14 oktober 2012 « Tillbaka

Jag tänkte mig länge livet som en väg.

 

Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.

 

Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.

 

Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.

 

Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.

 

Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.

 

Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.

 

Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.

 

Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.

 

Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.

 

Karin Boye har uttryckt något liknande:

 

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

 

Tack.

 

 

Martin Domeij, rådsgode

Etiketter: natur livsåskådning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

alva göteborg torshammare konferens rådet djur jötnar religionsfrihet väven monogami vlogg jolner bronsålder insida personlig sed verdandi frågor mat vanadis ogrundand misstänksamhet filosofi årsväntan november sekulär eir kristendom toreblot gudamakter myter, vetenskap, ymer jättar väv förstörelse vintersolståndet interreligiöst tacksamhet bok inkluderande vardag organisation vana hälsa sociala medier asynja hiero gamos nyckelord uppfostran heliga platser skade älvor nationalistisk tradition konst vårdande grunna myter växa in i seden jämstäldhet registrerat värderingar påsk internet vetenskap fulltrogen media vanatro lucia val folkräkning liberal skörd ödet landskap skola eugene gendlin naturens rättigheter trana vårblot stockholm historisk sed oden faq äring etik traditioner rune forssén monoteism förmödrar medlemmar emma hernejärvi vinternätterna förfäder kyla döden demokrati carl lundbäck freja trossamfund tempel höstdagjämningen gudsbild förnyelse politik frey hemmet sed skalleper mångfald höst vinter jul alvablot samfundet forn sed sverige forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn ritual polyteism yggdrasil liv gerd andlig erfarenhet gemenskap död känslor årstider asatro sång jord ceremoni nornor frigg vår högtider tankar gamla uppsala gudar mörker sommarsolstånd bröllop kultur årsting midsommar modern hedendom disa samhälle hedningar alver helighet urd lek solvända ragnarök äktenskap sigurd fafnesbane helig plats tyr nutid feja ursprungsfolk odla häfte begravning ordning och kaos bildning storm industrialism blotlag midgård tankesmedja moder tid, årstider, vår, personliga reflektioner monokultur det implicita tjänstgörande kläder dröm tor edsring sedvandrare hallar tranafton källor familj skuld ledstjärnor feminism utbildning odr beklagande standing rock lusse studier föda video polygami bön påvestenen dakota access tiden tolerans kommunikation vårfrudagen mångkultur gydja ägg kurs arbete skålgropsten utbrändhet berättelse osynlig identitet blota symbol metoo fördomar mimameid förnimmelse tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa julafton ting moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr ginnungagap tomhet mytologi ví kropp ekologistisk