Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
ví hallar ekologistisk mytologi tomhet gud moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr ting djur monogami det implicita mimameid internet personlig sed vanadis industrialism osynlig blotlag ogrundand misstänksamhet bildning häfte skålgropsten filosofi november helig plats vårfrudagen kropp toreblot eir myter, vetenskap, ymer väv jötnar vintersolståndet julafton video polygami vardag studier bronsålder identitet organisation utbildning odr uppfostran nyckelord älvor skade arbete kurs sedvandrare vårdande kristendom växa in i seden gudamakter tjänstgörande dröm jättar registrerat moder tankesmedja dakota access interreligiöst vanatro fördomar media val frågor ordning och kaos ödet odla beklagande hiero gamos nutid tyr asynja heliga platser naturens rättigheter trana vårblot förmödrar stockholm urd äring kyla etik rune forssén modern hedendom förfäder årsting lek hedningar emma hernejärvi vinternätterna mörker döden tankar frigg trossamfund vår demokrati carl lundbäck högtider disa politik höstdagjämningen årstider höst andlig erfarenhet död känslor alvablot vinter samfundet forn sed sverige liv forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner ritual polyteism jul yggdrasil gerd mångfald gemenskap gudar skalleper sed freja sång gamla uppsala nornor frey förnyelse tempel asatro hemmet ceremoni jord gudsbild sommarsolstånd myter alver helighet historisk sed medlemmar midsommar monoteism samhälle traditioner faq oden solvända bröllop ragnarök kultur sigurd fafnesbane källor feja äktenskap skola ledstjärnor folkräkning skörd hälsa ursprungsfolk lusse bok storm inkluderande bön midgård förnimmelse vetenskap påsk tid, årstider, vår, personliga reflektioner monokultur ginnungagap värderingar kommunikation edsring tor gydja tradition nationalistisk familj tranafton feminism skuld berättelse sociala medier blota standing rock makter fulltrogen vana insida tacksamhet jolner påvestenen disablot tiden grunna tolerans konferens alva mångkultur göteborg sekulär ägg landskap begravning liberal frej årsväntan lucia utbrändhet mat föda symbol metoo verdandi förstörelse tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa jämstäldhet vlogg religionsfrihet kläder väven rådet konst torshammare eugene gendlin
ÄoF