Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner eugene gendlin nationalistisk föda konferens skörd tacksamhet blota frågor påsk metoo vardag vanadis storm polygami gudamakter jättar hlodyn industrialism mytologi djur standing rock asynja osynlig tiden familj vetenskap vintersolståndet ví odr årsväntan växa in i seden häfte arbete vanatro feminism beklagande gydja torshammare tolerans hallar morsdag ordning och kaos gåva val kläder frej vårdande monokultur moder rådet midgård sociala medier skålgropsten liberal kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare jämstäldhet konst tranafton göteborg ukraina jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid dakota access kurs förstörelse mångkultur eir skade hedningar emma hernejärvi rune forssén årsting stockholm medlemmar alver oden kultur midsommar monoteism lucia helighet historisk sed äring lek modern hedendom disablot sång förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala carl lundbäck gemenskap höst skalleper jord död jul alvablot liv mångfald per lundberg ritual natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner polyteism forn sed samfundet forn sed sverige gerd freja yggdrasil vinter frigg känslor gudar sed andlig erfarenhet gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen årstider ragnarök förfäder vinternätterna urd vårblot traditioner solvända förmödrar bön faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter samhälle interreligiöst lusse väv uppfostran myter, vetenskap, ymer nyckelord media skuld makter hiero gamos äktenskap grunna tyr symbol ödet ogrundand misstänksamhet skola ägg mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning förnimmelse julafton väven bronsålder fulltrogen utbildning heliga platser tankesmedja studier ursprungsfolk blotlag tomhet monogami ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa bifrost november vårfrudagen organisation trana fördomar källor vlogg odla identitet det implicita naturens rättigheter sekulär insida toreblot värderingar landskap bildning verdandi gud nutid internet personlig sed feja påvestenen sejd alva religionsfrihet edsring kristendom registrerat begravning ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr dröm ting helig plats ekologistisk kropp
ÄoF