Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
nutid gud industrialism asynja standing rock tiden familj osynlig sekulär naturens rättigheter odr årsväntan det implicita vlogg källor fördomar arbete organisation trana torshammare vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ordning och kaos gåva kläder frej val monokultur moder rådet heliga platser sociala medier bronsålder liberal skålgropsten kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare jämstäldhet konst ägg symbol ödet grunna äktenskap tyr makter hiero gamos kurs nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner kropp nationalistisk dröm eugene gendlin konferens skörd ledstjärnor blota tor frågor metoo vardag påsk alva polygami vanadis personlig sed internet feja stockholm medlemmar alver oden kultur förmödrar solvända helighet urd vinternätterna lek ragnarök hedningar samhälle myter höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker frey asatro disa gudsbild årstider sed gudar känslor jord död andlig erfarenhet liv samfundet forn sed sverige jul alvablot ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed yggdrasil vinter gerd gemenskap freja frigg mångfald skalleper höst sång carl lundbäck gamla uppsala högtider politik demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse årsting rune forssén emma hernejärvi förfäder modern hedendom äring vårblot historisk sed traditioner monoteism midsommar faq etik kyla bröllop sommarsolstånd gudamakter hlodyn jättar påvestenen storm kristendom religionsfrihet edsring registrerat tacksamhet begravning interreligiöst föda vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr helig plats lusse ting älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld disablot media mimameid sigurd fafnesbane tjänstgörande siv jötnar tranafton göteborg ogrundand misstänksamhet skola utbrändhet mat hälsa video folkräkning berättelse förnimmelse lucia midgård julafton väven vårdande fulltrogen utbildning ursprungsfolk tankesmedja studier blotlag tomhet bön monogami ginnungagap gydja tolerans november beklagande feminism vanatro odla häfte växa in i seden ví identitet insida vintersolståndet vetenskap landskap toreblot värderingar verdandi bildning djur mytologi
ÄoF