Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
standing rock diser ordning och kaos ursprungsfolk inkluderande odla ukraina föda skade hälsa tradition blotlag naturens rättigheter bildning kvinnlighet tjänstgörande beklagande religionsfrihet vintersolståndet gåva morsdag video kläder vardag grunna moder storm dröm osynlig ödet media skörd skola äktenskap november trana bronsålder ledstjärnor torshammare blota källor växa in i seden feminism kurs ting begravning hallar myter, vetenskap, ymer emma hernejärvi' konferens påvestenen eir jötnar polygami vanatro ginnungagap mimameid djur metoo utbildning förnimmelse mat skålgropsten dakota access identitet ägg liberal vårfrudagen hlodyn sedvandrare folkräkning tolerans berättelse helig plats tiden eugene gendlin kristendom arbete påsk verdandi gud studier interreligiöst årsting bröllop historisk sed faq kultur ragnarök urd lusse samhälle vinternätterna solvända lucia traditioner kyla emma hernejärvi alver midsommar höstdagjämningen mörker disablot årstider carl lundbäck asatro döden disa högtider hemmet gudsbild frigg sed gemenskap höst skalleper yggdrasil liv samfundet forn sed sverige vinter jul polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg gerd mångfald freja alvablot död andlig erfarenhet jord gudar känslor politik tempel nornor trossamfund gamla uppsala tankar frey demokrati förnyelse sång vår ceremoni modern hedendom monoteism myter vårblot bön äring stockholm rune forssén oden förfäder sommarsolstånd etik hedningar helighet lek förmödrar medlemmar vanadis jättar edsring tacksamhet kommunikation registrerat göteborg vlogg kura skymning feja väven nationalistisk toreblot landskap bok sigurd fafnesbane frågor nyckelord fördomar uppfostran odr insida årsväntan organisation jolner val julafton alva symbol monogami gudamakter vetenskap moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr gydja tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kropp familj värderingar mångkultur heliga platser bifrost tomhet hiero gamos vårdagjämning sejd häfte ví siv fulltrogen tyr industrialism ogrundand misstänksamhet internet utbrändhet midgård vana personlig sed jämstäldhet earth hour monokultur ekologistisk tankesmedja konst asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner mytologi väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär tranafton nutid älvor skuld makter det implicita sociala medier förstörelse utiséta
ÄoF