Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
kropp ekologistisk älvor nationalistisk helig plats moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana föda blota begravning tacksamhet registrerat kristendom edsring vardag påsk alva sejd påvestenen jättar hlodyn gudamakter nutid gud standing rock asynja osynlig tiden familj vetenskap vintersolståndet insida identitet ví växa in i seden häfte odla vanatro arbete organisation beklagande gydja torshammare tolerans hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag kläder frej val monokultur moder rådet midgård sociala medier bronsålder skålgropsten kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare utbrändhet skola konst ägg göteborg ukraina tyr grunna äktenskap sigurd fafnesbane mimameid dakota access kurs skuld mångkultur eir skade lusse interreligiöst samhälle myter sommarsolstånd bröllop kyla etik faq bön midsommar solvända traditioner historisk sed vårblot äring förfäder ragnarök sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider modern hedendom lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism förmödrar kultur oden alver medlemmar stockholm årsting rune forssén emma hernejärvi hedningar förstörelse väv uppfostran myter, vetenskap, ymer nyckelord media hiero gamos makter tjänstgörande siv jötnar tranafton symbol ödet ogrundand misstänksamhet emma hernejärvi' jämstäldhet earth hour mat hälsa video folkräkning berättelse förnimmelse liberal julafton väven vårdande fulltrogen utbildning heliga platser tankesmedja studier ursprungsfolk gåva ordning och kaos monogami ginnungagap vårfrudagen bifrost november trana kvinnlighet feminism kura skymning fördomar källor vlogg det implicita årsväntan odr naturens rättigheter sekulär landskap toreblot värderingar verdandi bildning djur mytologi industrialism internet personlig sed feja polygami storm vanadis religionsfrihet diser metoo vårdagjämning frågor tor utiséta ledstjärnor skörd konferens eugene gendlin dröm ting jolner inkluderande
ÄoF