Vågar Du väva?

Härom dagen hörde jag om planthotell för första gången. Ett planthotell är ett ställe där man kan lämna in sina krukväxter för omvårdnad och vattning medan man åker på semester. Jag har inte närmre undersökt saken, men jag antar att det fungerar ungefär som ett husdjurspensionat, eller surdegshotell som också finns nu mera (jo, det gör det faktiskt). Praktiskt, kan man tycka, att kunna lämna in saker man är rädd om men inte har tid eller lust att ordna med själv under en period, betala för sig och sedan kunna var säker på att det man bryr sig om sköts om på bästa sätt.

Med husdjur förstår jag att det kan vara nödvändigt, men krukväxter? Vattna blommorna, är det inte typiskt sådant som man ber en granne eller en bekant som bor hyfsat nära om hjälp med när man reser bort? Bara lånar ut en nyckel, ställer fram alla krukväxter på köksbordet, skriver en lapp med instruktioner och ett tack för hjälpen och drar iväg? Tydligen finns det en marknad för en inrättning som ser till att människor slipper göra just det. Som hellre letar upp ett proffs, betalar och släpper hela saken.

Lite så tycker jag att det verkar vara med religionen också. Tänk bara på hur de flesta bröllop går till. De flesta verkar ha en önskan om högtidlighet och rit av något slag, men allt för lite tid och ork att själva utforma den ritual som rimligen sätter tonen för ett helt äktenskap. Istället lämnar man över det hela till experter, oftast svenskkyrkliga präster, och låter sig nöja. Hur kommer det sig? Kanske är det inte så mycket en fråga om tid och ork, som avsaknad av självförtroende och tillit till det egna mandatet att själv utforma sina riter efter eget huvud och hjärta.

Heden sed har den i jämförelse med många andra religioner speciella förutsättningen att den inte har några institutioner som sköter och ser efter dess utövares behov. Både vårt samfund och den hedniska rörelsen i stort är en grupp av människor som i mångt och mycket är hänvisade till att skapa egna gudabilder, skriva egna sånger och utforma egna ritualer. Gydjor och godar bistår gärna med förslag, utgångspunkter och goda råd, men inget är hugget i sten. Allt täljs och vävs, odlas och utövas, av oss, här och nu. Det kräver mod, engagemang och tillitsfullt samarbete. Men just de egenskaperna tror jag också kan utgöra grunden för en i längden livskraftig och livsnära religiös utövning – en god sed.

För seden finns inga planthotell, inga religiösa institutioner, inga proffs som tar över och ordnar det som någon tycker är viktigt men inte har mod eller ork att ordna med själv. Istället bygger vi sed genom att be varann om hjälp, bjuda in varann i egen hög fysisk person i våra hem och våra liv och lita på varandras omdöme och hjälpsamhet. I religiösa frågor så väl som för blomvattning.

Birka Skogsberg, rådsgydja