Höststormar

Vinden dånar mot fönsterrutorna, den vilda jakten driver över skogarna. Jag tittar ut. Ser månskivan, full och lysande mot det bottenlöst mörka. 

Här på östkusten är det hårda vindar, men i väst stormar det. Vilka krafter. Jag känner mig rusig. 

Människan är inte alltings mått. Det finns så mycket som är större, som når bortom oss, överskrider oss. Men som vi är en del av. Vinden blåser genom mina lungor. Månen skimrar i mötet med mina ögon. Universum är en gigantisk varelse som speglar sig i mig, i allt, men som också når bortom vad vi kan fatta. Att se den mörka natthimlen är att blicka ned i det ofattbara gapet - Ginnungagap. Månen - det lysande ögat i tidens brunn. 

Jorden är en kropp, ett kött. Stormvinden är Makterna som rider världen, jordens vilda andetag.

När sommarens uttrycksfullhet och tydlighet sjunker undan, börjar andra lager bli synliga inom oss. Andra nyanser uppenbaras. Höstlövens färgprakt - rött, orange, gult, brunt - avslöjas när det gröna drar sig undan. 

Världen står nu i jämviktsläge på gungbrädan mellan ljus och mörker. Snart börjar den tippa igen. Följ med ned, sjunk. In i mörkret. In i det trolska.

Henrik Hallgren, Riksgode