Urds väv- tankar om forn sed

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »


En vanlig fråga när jag pratar med bekanta och främlingar om min religion, är "hur förhåller du dig till vetenskap?"

Vissa förstår när jag säger att jag är biolog, och älskar vetenskap. De ser också likheterna mellan att utöva en religion som firar årstidernas växlingar - och en examen som handlar om kunskap om naturen.

Men andra undrar fortfarande. Hur är det möjligt att hålla på med både religion och vetenskap? Är de inte motsatser, är inte alla naturvetare ateister? 

Så här kommer lite förklaring.

För det första, även om jag tror på de nordiska gudarna, har en tro på ödet och ibland kan flumma loss i andliga upplevelser, så ser jag inte myterna strikt bokstavligt. Det går ju att se själv att jorden inte är en jättes ruttnande kött, att klipporna inte är skelettbitar, att människor inte är gjorda av trä. Alltså, mycket av myterna ska tolkas metaforiskt och poetiskt. Tar man dem för bokstavligt missar man poängen. 

Med detta sagt: bara för att något är symboliskt innebär det inte att det är oviktigt eller osant.

Sedan vill jag också poängtera att religion och vetenskap har olika funktioner. 
Vetenskap handlar om hur saker fungerar. Sådant som: hur snabbt snurrar jorden kring sin egen axel, hur vet fåglarna när de ska para sig, hur smittar förkylningar? Den mäter och observerar den materiella verkligheten, testar falsifierbara hypoteser.
Religion handlar dels om varför-frågor, men också tradition och gemenskap. Varför-frågor som t  ex varför ska jag leva? Det är mer filosofiska frågeställningar, inget som går att mäta eller falsifiera. Många religioner handlar också till stor grad om etik och moral - hur ska man bete sig mot sin omgivning?

Religion kan också ge oss gemenskap: både mellan människor men också mellan människa-makter-natur. Traditioner så som högtider och religiöst hantverk kan vara givande och trevliga, trots att det är irrationellt och inget som kan bevisas.


En person som jag, som sysslar med både religion och vetenskap, måste också lära sig att separera dessa i tid och rum. Inne i labbet eller klassrummet sysslar jag med naturvetenskap, inte religion. På blot sysslar jag med religion, inte naturvetenskap. Detta är inget konstigt. Precis som att det är smidigast att dansa när man dansar, och äta när man äter, inte göra bägge samtidigt.

Sammanfattningsvis:

Så länge man kommer ihåg 

  • att religiösa myter inte ska tas alltför bokstavligt
  • att religion och vetenskap har olika funktion
  • och att syssla med var sak på sin tid

så brukar det inte bli några konflikter.

Man kan faktiskt göra mer än bara EN sak i sitt liv.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: vetenskap religion

Hej! I detta andra inhopp här på bloggen tänkte jag skriva lite om olika läsningar av Eddan (och andra myter), och hur dessa nedskrivna porträtt av gudarna påverkar vårt möte med dem här och nu.

Den norröna mytskatten är rik och varierad, och består bland annat av verk som exempelvis de bägge eddorna (framöver tillsammans kallade "Eddan", för enkelhetens skull), islänningasagorna, olika förkristna epos som exempelvis Beowulfkvädet och den skandinaviska folktrons många föreställningar och sägner.

I min mening har dessa berättelser och legender en självklar plats i världslitteraturens kanon, jämte verk som Odyssen, Illiaden, Tusen och en natt, Gilgamesheposet, Arthurmyterna, de indiska vedorna och en rad andra klassiker. Förutom att vara så pass välskrivna att de, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk, lockar nya läsare och fanskaror med varje ny generation, ger de oss de ovärderliga inblickar i våra skandinaviska förfäders och -mödrars föreställningsvärld(ar). De är fönster mot historien, och tecknar fascinerande bilder av ett helt kosmos befolkat av asar, vaner, jättar, dvärgar, alver, oknytt med mera.

För många människor här och nu är myterna också nycklar till ökad självinsikt, och större förståelse av tillvaron och den andliga aspekten av livet och världen. Visst har mycket, kanske det allra mesta, förändrats sedan de gamla skalderna och völvorna för allra första gången berättade om de nio världarna, och de väsen som bor i dem. Samtidigt är mycket av det som ryms i myterna helt enkelt tidlöst, sådant som alltid kommer kännas relevant. På många sätt är vi ju trots allt av samma skrot och korn som de som levde i det förkristna Skandinavien. Tillvarons grundläggande villkor är på många plan desamma, nu som då, vilket innebär att myterna än idag har viktiga saker att berätta. Det är stora, episka frågeställningar och berättelser, som helt enkelt inte går ur tiden. Om liv och död, om livet efter döden, om makterna, om hur världen och verkligheten är betingad, om rätt och fel och etik och moral, för att nämna bara en handfull teman och motiv.

Samtidigt, tänker jag, är det viktigt att komma ihåg att de skrivna myterna är just det: myter. De är skildringar av stora, existentiella skeenden och väldiga krafter och makter – skildringar som har för avsikt att förminska enorma draman och processer. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt menar "förminska" som i "håna" eller "nedvärdera". Istället menar jag att myterna förminskar de stora frågorna i den bemärkelsen att de – just genom att vara berättelser – gör det som annars riskerar att bli för stort, abstrakt eller svårgreppbart mycket lättare att ta in, bearbeta och tala om. Det existentiellt överväldigande blir tydligt avgränsat och därmed enklare att utforska på ett givande sätt. Vidare var skriften ännu mycket ovanlig i det förkristna Skandinavien, så sagor och myter var ett sätt, kanske det enda sättet, att låta visdom och information överleva generationsskiften Man kan också tänka sig att det i och med kristendomens intåg blev rent farligt att tala öppet om Oden, Tor, Freja, Yggdrasil och ragnarök, men att kyrkans män kanske såg med blidare ögon på sagor och myter om onkytt, jättar med mera. Det skulle i sådana fall delvis förklara varför den förkristna verklighetsuppfattningen endast överlevt i form av just myter.

Min gissning är att detsamma kan sägas om karaktärerna i myterna. Om Oden, Tor, Frigg, Freja och alla andra makter som idag dyrkas av bland annat Samfundet Forn Sed Sveriges medlemmar. Min teori är att Eddans gestalter och skeenden är avbilder, tänkta att förmedla olika koncept på ett begripligt sätt. Jag tror att det handlar om enorma krafter och makter som i myterna getts mänskliga attribut och egenskaper som namn, yrken, språkbruk och så vidare. Attribut och egenskaper som är typiska för de tider och kulturer som ger upphov till myterna – i det här fallet vikingatidens/den tidiga medeltidens Skandinavien. Dels tror jag att det, som med myterna i stort, blir enklare att ta till sig något så stort och omvälvande som till exempel döden, om döden gestaltas som en individ (Hades, Karon, liemannen, Hel, Valkyrior, Valfadern etc.). Dels tror jag att det är allmänmänskligt att tillskriva omgivningen och tillvaron mänskliga drag. Vem har till exempel inte någon gång svurit åt krånglande hemelektronik, som om prylarna varit levande personer? Vi kan helt enkelt inte annat än se världen ur ett mänskligt perspektiv. Därför ligger det nära till hands att tillskriva även icke-mänskliga väsen mänskliga namn, mänskliga känsloregister, mänskliga drivkrafter (som hämndlystnad, passion, kåthet, ärelystnad, sorg med mera), mänskliga relationer, släkt- och familjebildningar. Principen är densamma oavsett om det icke-mänskliga utgörs av asar, vaner, katter, hundar, fiskar, verktyg, möbler, mobiltelefoner eller vad det nu kan vara.

Vad försöker jag egentligen säga med allt det här? Är det här bara ett brandtal för ateism, dolt bakom en massa hyllningar till vikingarnas främsta skalder och sagoberättare? Inte alls. Jag är och förblir en agnostisk hedning – jag kan inte säga att jag med hundraprocentig säkerhet vet huruvida maktena finns eller inte finns, men jag väljer att tro att de gör det. Sen kan man ju såklart diskutera vad som egentligen menas med "gudar" och "makter", hur dessa väsen (och om de alls är väsen i bemärkelsen tänkande livsformer som du och jag) är betingade och så vidare. Men det är separata diskussioner som får tas vid ett andra tillfällen.

Hur som helst så har jag svårt att tänka mig att makterna, även om vi så ponerar att de s.k. hårda polyteisternas gudsföreställningar som ligger närmast verkligheten, faktiskt är och ter sig på exakt det som de skildras i Eddan eller fornaldasagorna. Låt säga att Tor och Oden inte är några diffusa "krafter", några metaforer, jungianska arketyper eller något annat bildligt, utan helt verkliga gudomligheter med eget medvetande, som existerar någonstans i de nio världarna (förslagsvis Asgård). Om nu så är fallet: varför skulle så mäktiga, visa och driftiga gudar som dessa välja att dröja kvar i ett slags evig järnålder? Är det inte mer troligt att Oden, Tor och de andra låter och ser ut som de gör i Eddan, därför att de människor som först nedtecknade dessa myter lät som Snorre Sturlasson och bar ringbrynjor, rundsköld och yxa? Har de hårda polyteisterna missuppfattat makternas natur kan vi på en gång konstatera att Eddans skildringar inte är direkt dokumentära. Nej, hur jag än vrider och vänder på det hela känner jag mig ytterst främmande för bokstavliga läsningar av myterna.

Min tes är alltså inte att makterna "bara är sagofigurer", utan att sagorna är en sak, makterna är en annan. Även om det såklart faktiskt finns ett överlapp, och de ibland kanske är samma sak. För att jämföra med vardagsnära exempel så tänker jag mig att makterna förhåller sig till myterna som ett övergångsställe förhåller sig till Herr Gårman-skylten, eller en atlas till det faktiska landskapet. Även om såväl en vägskylt, en atlas och en bok med myter kan vara ovärderliga, beroende på sammanhanget, är det viktigt att hålla isär avbilden från det avbildade. Annars löper man risk att stirra sig blind på avbilden i sig. Någon som står kvar och blänger på vägskylten kommer ju aldrig över gatan, och den som aldrig lägger ifrån sig kartboken kommer aldrig uppleva naturen fullt ut. För stort fokus på de gamla legenderna riskerar, ironiskt nog, att göra det svårt att fullt ut dra nytta av allt det seden har att erbjuda. För om man hela tiden förväntar sig enbart en rödskäggig man med en stor hammare, dragen av en vagn med två getter, riskerar man kanske att missa Tors närvaro när han besöker en i andra skepnader. För stort fokus på den norröna mytskatten gör det också svårare att göra jämförelser mellan olika mytologier och traditioner, eller på annat sätt bygga vidare på det som våra förfäder och -mödrar gav oss i skänk.

Med det sagt så är jag djupt fascinerad av, och mycket förtjust i, de gamla myterna, men det har förhoppningsvis redan framgått. Jag skulle definitivt inte avråda någon från att läsa dem. Tvärtom. De är ovärderliga ingångar till en djupare andlig praxis, goda inspirationskällor för den moderne hedningen/asatroenden och därtill mycket allmänbildande läsning. Jag konsulterar ofta dessa gamla historier för ökad insikt och förståelse av vad det är att vara människa i Midgård. Men till syvene och sist tror jag att det handlar om att försöka hitta en balans, mellan äldre tiders myter och det aktiva utövandet av seden. Att i någon mening våga hålla en viss distans till myterna så att man inte missar skogen för alla trän. För Eddan och myterna i alla ära, men makterna finns ju här och nu.

Love Kölle, Samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Forsete - Balders son och Tingets gud Forsete - Balders son och Tingets gud

Snart håller Samfundet Forn Sed Sverige årsting i Gamla Uppsala. Som i andra demokratiska föreningar och samfund är det årstinget (årsmötet) dit alla medlemmar är inbjudna, som ytterst beslutar om samfundets verksamhet och inriktning.
Men årstinget ses hos oss inte endast som en vanlig sekulär föreningsprocedur. Tinget är djupt förankrad i vår andlighet. Tinget är en del av seden – historiskt, mytologiskt, praktiskt.

Tinget är heligt. Den plats där tingsförhandlingarna äger rum är en särskilt helig plats. Detta markerades i gammal hednisk tid genom att man satte upp så kallade véband runt tingsplatsen. Där innanför skulle frid råda.

Tingsplatsen är en kultplats. Gudarna är närvarande under tinget. Tinget är en avspegling av gudarnas ordning. Även gudarna samlas till ting. I den Poetiska Eddan berättas att när gudarna instiftade dygnets och årets cykler och gav åt solen och månen sina banor, då gjorde de detta genom ett rådslag:

Då gick de myndiga 
makter till doms,
heliga gudar
höll rådslag därom.
Namn gav de åt natten,
å nedan och ny,
åt morgon och afton,
middag och kväll,
så att åren fick
sin fasta bana

(Völvans spådom, vers 6. Översättning: Lars Lönnroth)


Det är alltså inte en allsmäktig gud som diktatoriskt bestämmer hur det skall vara, utan världen skapas genom demokratisk dialog och gemensamma beslut.
Idag har vi nästan tagit demokratin för given. Men när det nu blåser ideologiska vindar som för med sig demokratiförakt och populism, då är det väl värt att påminna oss om demokratins grundläggande helighet.
Tinget – demokratin – är något vi ständigt behöver värna och utveckla. Det är inte meningen att vi skall kopiera någon vikingatida eller annan samhällsmodell. Vi kan inspireras av tingets rötter men behöver finna våra egna former i vår tid som säkrar delaktighet, demokrati, mångfald och goda beslut.
Årstinget i Gamla Uppsala är alltså viktigt både som en demokratisk och helig institution. Samfundets årsting hålls i samband med vårt stora vårblot, vilket på ett naturligt sätt understryker tingets andliga förankring. Samfundets tingsförhandlingar kommer vara relativt korta och koncentrerade. Det har sina fördelar, men också sina nackdelar genom att det eftertänksamma samtalet inte kommer till sin rätt där. Därför är det viktigt att samfundet arrangerar andra former av sammankomster under året som kompletterar årstinget. Där vi kan samlas, dela tankar och åsikter och utveckla seden tillsammans. En sed behöver växa fram underifrån, av brukare och utövare, i formella och informella möten. Blotlagen spelar här en viktig roll med sina lokala ting och blot. Det är därför glädjande att se att samfundet växer och blotlagen blir fler.

Jag ser fram emot vårblotet och årstinget i Gamla Uppsala den 16 april. Jag hoppas jag träffar dig där. När vi går till tings – låt oss då minnas att vi utför en på djupet helig handling. Vi gestaltar gudarnas styrelseform här i Midgård.

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »


En vanlig fråga när jag pratar med bekanta och främlingar om min religion, är "hur förhåller du dig till vetenskap?"

Vissa förstår när jag säger att jag är biolog, och älskar vetenskap. De ser också likheterna mellan att utöva en religion som firar årstidernas växlingar - och en examen som handlar om kunskap om naturen.

Men andra undrar fortfarande. Hur är det möjligt att hålla på med både religion och vetenskap? Är de inte motsatser, är inte alla naturvetare ateister? 

Så här kommer lite förklaring.

För det första, även om jag tror på de nordiska gudarna, har en tro på ödet och ibland kan flumma loss i andliga upplevelser, så ser jag inte myterna strikt bokstavligt. Det går ju att se själv att jorden inte är en jättes ruttnande kött, att klipporna inte är skelettbitar, att människor inte är gjorda av trä. Alltså, mycket av myterna ska tolkas metaforiskt och poetiskt. Tar man dem för bokstavligt missar man poängen. 

Med detta sagt: bara för att något är symboliskt innebär det inte att det är oviktigt eller osant.

Sedan vill jag också poängtera att religion och vetenskap har olika funktioner. 
Vetenskap handlar om hur saker fungerar. Sådant som: hur snabbt snurrar jorden kring sin egen axel, hur vet fåglarna när de ska para sig, hur smittar förkylningar? Den mäter och observerar den materiella verkligheten, testar falsifierbara hypoteser.
Religion handlar dels om varför-frågor, men också tradition och gemenskap. Varför-frågor som t  ex varför ska jag leva? Det är mer filosofiska frågeställningar, inget som går att mäta eller falsifiera. Många religioner handlar också till stor grad om etik och moral - hur ska man bete sig mot sin omgivning?

Religion kan också ge oss gemenskap: både mellan människor men också mellan människa-makter-natur. Traditioner så som högtider och religiöst hantverk kan vara givande och trevliga, trots att det är irrationellt och inget som kan bevisas.


En person som jag, som sysslar med både religion och vetenskap, måste också lära sig att separera dessa i tid och rum. Inne i labbet eller klassrummet sysslar jag med naturvetenskap, inte religion. På blot sysslar jag med religion, inte naturvetenskap. Detta är inget konstigt. Precis som att det är smidigast att dansa när man dansar, och äta när man äter, inte göra bägge samtidigt.

Sammanfattningsvis:

Så länge man kommer ihåg 

  • att religiösa myter inte ska tas alltför bokstavligt
  • att religion och vetenskap har olika funktion
  • och att syssla med var sak på sin tid

så brukar det inte bli några konflikter.

Man kan faktiskt göra mer än bara EN sak i sitt liv.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: vetenskap religion

Hej! I detta andra inhopp här på bloggen tänkte jag skriva lite om olika läsningar av Eddan (och andra myter), och hur dessa nedskrivna porträtt av gudarna påverkar vårt möte med dem här och nu.

Den norröna mytskatten är rik och varierad, och består bland annat av verk som exempelvis de bägge eddorna (framöver tillsammans kallade "Eddan", för enkelhetens skull), islänningasagorna, olika förkristna epos som exempelvis Beowulfkvädet och den skandinaviska folktrons många föreställningar och sägner.

I min mening har dessa berättelser och legender en självklar plats i världslitteraturens kanon, jämte verk som Odyssen, Illiaden, Tusen och en natt, Gilgamesheposet, Arthurmyterna, de indiska vedorna och en rad andra klassiker. Förutom att vara så pass välskrivna att de, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk, lockar nya läsare och fanskaror med varje ny generation, ger de oss de ovärderliga inblickar i våra skandinaviska förfäders och -mödrars föreställningsvärld(ar). De är fönster mot historien, och tecknar fascinerande bilder av ett helt kosmos befolkat av asar, vaner, jättar, dvärgar, alver, oknytt med mera.

För många människor här och nu är myterna också nycklar till ökad självinsikt, och större förståelse av tillvaron och den andliga aspekten av livet och världen. Visst har mycket, kanske det allra mesta, förändrats sedan de gamla skalderna och völvorna för allra första gången berättade om de nio världarna, och de väsen som bor i dem. Samtidigt är mycket av det som ryms i myterna helt enkelt tidlöst, sådant som alltid kommer kännas relevant. På många sätt är vi ju trots allt av samma skrot och korn som de som levde i det förkristna Skandinavien. Tillvarons grundläggande villkor är på många plan desamma, nu som då, vilket innebär att myterna än idag har viktiga saker att berätta. Det är stora, episka frågeställningar och berättelser, som helt enkelt inte går ur tiden. Om liv och död, om livet efter döden, om makterna, om hur världen och verkligheten är betingad, om rätt och fel och etik och moral, för att nämna bara en handfull teman och motiv.

Samtidigt, tänker jag, är det viktigt att komma ihåg att de skrivna myterna är just det: myter. De är skildringar av stora, existentiella skeenden och väldiga krafter och makter – skildringar som har för avsikt att förminska enorma draman och processer. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt menar "förminska" som i "håna" eller "nedvärdera". Istället menar jag att myterna förminskar de stora frågorna i den bemärkelsen att de – just genom att vara berättelser – gör det som annars riskerar att bli för stort, abstrakt eller svårgreppbart mycket lättare att ta in, bearbeta och tala om. Det existentiellt överväldigande blir tydligt avgränsat och därmed enklare att utforska på ett givande sätt. Vidare var skriften ännu mycket ovanlig i det förkristna Skandinavien, så sagor och myter var ett sätt, kanske det enda sättet, att låta visdom och information överleva generationsskiften Man kan också tänka sig att det i och med kristendomens intåg blev rent farligt att tala öppet om Oden, Tor, Freja, Yggdrasil och ragnarök, men att kyrkans män kanske såg med blidare ögon på sagor och myter om onkytt, jättar med mera. Det skulle i sådana fall delvis förklara varför den förkristna verklighetsuppfattningen endast överlevt i form av just myter.

Min gissning är att detsamma kan sägas om karaktärerna i myterna. Om Oden, Tor, Frigg, Freja och alla andra makter som idag dyrkas av bland annat Samfundet Forn Sed Sveriges medlemmar. Min teori är att Eddans gestalter och skeenden är avbilder, tänkta att förmedla olika koncept på ett begripligt sätt. Jag tror att det handlar om enorma krafter och makter som i myterna getts mänskliga attribut och egenskaper som namn, yrken, språkbruk och så vidare. Attribut och egenskaper som är typiska för de tider och kulturer som ger upphov till myterna – i det här fallet vikingatidens/den tidiga medeltidens Skandinavien. Dels tror jag att det, som med myterna i stort, blir enklare att ta till sig något så stort och omvälvande som till exempel döden, om döden gestaltas som en individ (Hades, Karon, liemannen, Hel, Valkyrior, Valfadern etc.). Dels tror jag att det är allmänmänskligt att tillskriva omgivningen och tillvaron mänskliga drag. Vem har till exempel inte någon gång svurit åt krånglande hemelektronik, som om prylarna varit levande personer? Vi kan helt enkelt inte annat än se världen ur ett mänskligt perspektiv. Därför ligger det nära till hands att tillskriva även icke-mänskliga väsen mänskliga namn, mänskliga känsloregister, mänskliga drivkrafter (som hämndlystnad, passion, kåthet, ärelystnad, sorg med mera), mänskliga relationer, släkt- och familjebildningar. Principen är densamma oavsett om det icke-mänskliga utgörs av asar, vaner, katter, hundar, fiskar, verktyg, möbler, mobiltelefoner eller vad det nu kan vara.

Vad försöker jag egentligen säga med allt det här? Är det här bara ett brandtal för ateism, dolt bakom en massa hyllningar till vikingarnas främsta skalder och sagoberättare? Inte alls. Jag är och förblir en agnostisk hedning – jag kan inte säga att jag med hundraprocentig säkerhet vet huruvida maktena finns eller inte finns, men jag väljer att tro att de gör det. Sen kan man ju såklart diskutera vad som egentligen menas med "gudar" och "makter", hur dessa väsen (och om de alls är väsen i bemärkelsen tänkande livsformer som du och jag) är betingade och så vidare. Men det är separata diskussioner som får tas vid ett andra tillfällen.

Hur som helst så har jag svårt att tänka mig att makterna, även om vi så ponerar att de s.k. hårda polyteisternas gudsföreställningar som ligger närmast verkligheten, faktiskt är och ter sig på exakt det som de skildras i Eddan eller fornaldasagorna. Låt säga att Tor och Oden inte är några diffusa "krafter", några metaforer, jungianska arketyper eller något annat bildligt, utan helt verkliga gudomligheter med eget medvetande, som existerar någonstans i de nio världarna (förslagsvis Asgård). Om nu så är fallet: varför skulle så mäktiga, visa och driftiga gudar som dessa välja att dröja kvar i ett slags evig järnålder? Är det inte mer troligt att Oden, Tor och de andra låter och ser ut som de gör i Eddan, därför att de människor som först nedtecknade dessa myter lät som Snorre Sturlasson och bar ringbrynjor, rundsköld och yxa? Har de hårda polyteisterna missuppfattat makternas natur kan vi på en gång konstatera att Eddans skildringar inte är direkt dokumentära. Nej, hur jag än vrider och vänder på det hela känner jag mig ytterst främmande för bokstavliga läsningar av myterna.

Min tes är alltså inte att makterna "bara är sagofigurer", utan att sagorna är en sak, makterna är en annan. Även om det såklart faktiskt finns ett överlapp, och de ibland kanske är samma sak. För att jämföra med vardagsnära exempel så tänker jag mig att makterna förhåller sig till myterna som ett övergångsställe förhåller sig till Herr Gårman-skylten, eller en atlas till det faktiska landskapet. Även om såväl en vägskylt, en atlas och en bok med myter kan vara ovärderliga, beroende på sammanhanget, är det viktigt att hålla isär avbilden från det avbildade. Annars löper man risk att stirra sig blind på avbilden i sig. Någon som står kvar och blänger på vägskylten kommer ju aldrig över gatan, och den som aldrig lägger ifrån sig kartboken kommer aldrig uppleva naturen fullt ut. För stort fokus på de gamla legenderna riskerar, ironiskt nog, att göra det svårt att fullt ut dra nytta av allt det seden har att erbjuda. För om man hela tiden förväntar sig enbart en rödskäggig man med en stor hammare, dragen av en vagn med två getter, riskerar man kanske att missa Tors närvaro när han besöker en i andra skepnader. För stort fokus på den norröna mytskatten gör det också svårare att göra jämförelser mellan olika mytologier och traditioner, eller på annat sätt bygga vidare på det som våra förfäder och -mödrar gav oss i skänk.

Med det sagt så är jag djupt fascinerad av, och mycket förtjust i, de gamla myterna, men det har förhoppningsvis redan framgått. Jag skulle definitivt inte avråda någon från att läsa dem. Tvärtom. De är ovärderliga ingångar till en djupare andlig praxis, goda inspirationskällor för den moderne hedningen/asatroenden och därtill mycket allmänbildande läsning. Jag konsulterar ofta dessa gamla historier för ökad insikt och förståelse av vad det är att vara människa i Midgård. Men till syvene och sist tror jag att det handlar om att försöka hitta en balans, mellan äldre tiders myter och det aktiva utövandet av seden. Att i någon mening våga hålla en viss distans till myterna så att man inte missar skogen för alla trän. För Eddan och myterna i alla ära, men makterna finns ju här och nu.

Love Kölle, Samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Forsete - Balders son och Tingets gud Forsete - Balders son och Tingets gud

Snart håller Samfundet Forn Sed Sverige årsting i Gamla Uppsala. Som i andra demokratiska föreningar och samfund är det årstinget (årsmötet) dit alla medlemmar är inbjudna, som ytterst beslutar om samfundets verksamhet och inriktning.
Men årstinget ses hos oss inte endast som en vanlig sekulär föreningsprocedur. Tinget är djupt förankrad i vår andlighet. Tinget är en del av seden – historiskt, mytologiskt, praktiskt.

Tinget är heligt. Den plats där tingsförhandlingarna äger rum är en särskilt helig plats. Detta markerades i gammal hednisk tid genom att man satte upp så kallade véband runt tingsplatsen. Där innanför skulle frid råda.

Tingsplatsen är en kultplats. Gudarna är närvarande under tinget. Tinget är en avspegling av gudarnas ordning. Även gudarna samlas till ting. I den Poetiska Eddan berättas att när gudarna instiftade dygnets och årets cykler och gav åt solen och månen sina banor, då gjorde de detta genom ett rådslag:

Då gick de myndiga 
makter till doms,
heliga gudar
höll rådslag därom.
Namn gav de åt natten,
å nedan och ny,
åt morgon och afton,
middag och kväll,
så att åren fick
sin fasta bana

(Völvans spådom, vers 6. Översättning: Lars Lönnroth)


Det är alltså inte en allsmäktig gud som diktatoriskt bestämmer hur det skall vara, utan världen skapas genom demokratisk dialog och gemensamma beslut.
Idag har vi nästan tagit demokratin för given. Men när det nu blåser ideologiska vindar som för med sig demokratiförakt och populism, då är det väl värt att påminna oss om demokratins grundläggande helighet.
Tinget – demokratin – är något vi ständigt behöver värna och utveckla. Det är inte meningen att vi skall kopiera någon vikingatida eller annan samhällsmodell. Vi kan inspireras av tingets rötter men behöver finna våra egna former i vår tid som säkrar delaktighet, demokrati, mångfald och goda beslut.
Årstinget i Gamla Uppsala är alltså viktigt både som en demokratisk och helig institution. Samfundets årsting hålls i samband med vårt stora vårblot, vilket på ett naturligt sätt understryker tingets andliga förankring. Samfundets tingsförhandlingar kommer vara relativt korta och koncentrerade. Det har sina fördelar, men också sina nackdelar genom att det eftertänksamma samtalet inte kommer till sin rätt där. Därför är det viktigt att samfundet arrangerar andra former av sammankomster under året som kompletterar årstinget. Där vi kan samlas, dela tankar och åsikter och utveckla seden tillsammans. En sed behöver växa fram underifrån, av brukare och utövare, i formella och informella möten. Blotlagen spelar här en viktig roll med sina lokala ting och blot. Det är därför glädjande att se att samfundet växer och blotlagen blir fler.

Jag ser fram emot vårblotet och årstinget i Gamla Uppsala den 16 april. Jag hoppas jag träffar dig där. När vi går till tings – låt oss då minnas att vi utför en på djupet helig handling. Vi gestaltar gudarnas styrelseform här i Midgård.

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »


En vanlig fråga när jag pratar med bekanta och främlingar om min religion, är "hur förhåller du dig till vetenskap?"

Vissa förstår när jag säger att jag är biolog, och älskar vetenskap. De ser också likheterna mellan att utöva en religion som firar årstidernas växlingar - och en examen som handlar om kunskap om naturen.

Men andra undrar fortfarande. Hur är det möjligt att hålla på med både religion och vetenskap? Är de inte motsatser, är inte alla naturvetare ateister? 

Så här kommer lite förklaring.

För det första, även om jag tror på de nordiska gudarna, har en tro på ödet och ibland kan flumma loss i andliga upplevelser, så ser jag inte myterna strikt bokstavligt. Det går ju att se själv att jorden inte är en jättes ruttnande kött, att klipporna inte är skelettbitar, att människor inte är gjorda av trä. Alltså, mycket av myterna ska tolkas metaforiskt och poetiskt. Tar man dem för bokstavligt missar man poängen. 

Med detta sagt: bara för att något är symboliskt innebär det inte att det är oviktigt eller osant.

Sedan vill jag också poängtera att religion och vetenskap har olika funktioner. 
Vetenskap handlar om hur saker fungerar. Sådant som: hur snabbt snurrar jorden kring sin egen axel, hur vet fåglarna när de ska para sig, hur smittar förkylningar? Den mäter och observerar den materiella verkligheten, testar falsifierbara hypoteser.
Religion handlar dels om varför-frågor, men också tradition och gemenskap. Varför-frågor som t  ex varför ska jag leva? Det är mer filosofiska frågeställningar, inget som går att mäta eller falsifiera. Många religioner handlar också till stor grad om etik och moral - hur ska man bete sig mot sin omgivning?

Religion kan också ge oss gemenskap: både mellan människor men också mellan människa-makter-natur. Traditioner så som högtider och religiöst hantverk kan vara givande och trevliga, trots att det är irrationellt och inget som kan bevisas.


En person som jag, som sysslar med både religion och vetenskap, måste också lära sig att separera dessa i tid och rum. Inne i labbet eller klassrummet sysslar jag med naturvetenskap, inte religion. På blot sysslar jag med religion, inte naturvetenskap. Detta är inget konstigt. Precis som att det är smidigast att dansa när man dansar, och äta när man äter, inte göra bägge samtidigt.

Sammanfattningsvis:

Så länge man kommer ihåg 

  • att religiösa myter inte ska tas alltför bokstavligt
  • att religion och vetenskap har olika funktion
  • och att syssla med var sak på sin tid

så brukar det inte bli några konflikter.

Man kan faktiskt göra mer än bara EN sak i sitt liv.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: vetenskap religion

Hej! I detta andra inhopp här på bloggen tänkte jag skriva lite om olika läsningar av Eddan (och andra myter), och hur dessa nedskrivna porträtt av gudarna påverkar vårt möte med dem här och nu.

Den norröna mytskatten är rik och varierad, och består bland annat av verk som exempelvis de bägge eddorna (framöver tillsammans kallade "Eddan", för enkelhetens skull), islänningasagorna, olika förkristna epos som exempelvis Beowulfkvädet och den skandinaviska folktrons många föreställningar och sägner.

I min mening har dessa berättelser och legender en självklar plats i världslitteraturens kanon, jämte verk som Odyssen, Illiaden, Tusen och en natt, Gilgamesheposet, Arthurmyterna, de indiska vedorna och en rad andra klassiker. Förutom att vara så pass välskrivna att de, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk, lockar nya läsare och fanskaror med varje ny generation, ger de oss de ovärderliga inblickar i våra skandinaviska förfäders och -mödrars föreställningsvärld(ar). De är fönster mot historien, och tecknar fascinerande bilder av ett helt kosmos befolkat av asar, vaner, jättar, dvärgar, alver, oknytt med mera.

För många människor här och nu är myterna också nycklar till ökad självinsikt, och större förståelse av tillvaron och den andliga aspekten av livet och världen. Visst har mycket, kanske det allra mesta, förändrats sedan de gamla skalderna och völvorna för allra första gången berättade om de nio världarna, och de väsen som bor i dem. Samtidigt är mycket av det som ryms i myterna helt enkelt tidlöst, sådant som alltid kommer kännas relevant. På många sätt är vi ju trots allt av samma skrot och korn som de som levde i det förkristna Skandinavien. Tillvarons grundläggande villkor är på många plan desamma, nu som då, vilket innebär att myterna än idag har viktiga saker att berätta. Det är stora, episka frågeställningar och berättelser, som helt enkelt inte går ur tiden. Om liv och död, om livet efter döden, om makterna, om hur världen och verkligheten är betingad, om rätt och fel och etik och moral, för att nämna bara en handfull teman och motiv.

Samtidigt, tänker jag, är det viktigt att komma ihåg att de skrivna myterna är just det: myter. De är skildringar av stora, existentiella skeenden och väldiga krafter och makter – skildringar som har för avsikt att förminska enorma draman och processer. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt menar "förminska" som i "håna" eller "nedvärdera". Istället menar jag att myterna förminskar de stora frågorna i den bemärkelsen att de – just genom att vara berättelser – gör det som annars riskerar att bli för stort, abstrakt eller svårgreppbart mycket lättare att ta in, bearbeta och tala om. Det existentiellt överväldigande blir tydligt avgränsat och därmed enklare att utforska på ett givande sätt. Vidare var skriften ännu mycket ovanlig i det förkristna Skandinavien, så sagor och myter var ett sätt, kanske det enda sättet, att låta visdom och information överleva generationsskiften Man kan också tänka sig att det i och med kristendomens intåg blev rent farligt att tala öppet om Oden, Tor, Freja, Yggdrasil och ragnarök, men att kyrkans män kanske såg med blidare ögon på sagor och myter om onkytt, jättar med mera. Det skulle i sådana fall delvis förklara varför den förkristna verklighetsuppfattningen endast överlevt i form av just myter.

Min gissning är att detsamma kan sägas om karaktärerna i myterna. Om Oden, Tor, Frigg, Freja och alla andra makter som idag dyrkas av bland annat Samfundet Forn Sed Sveriges medlemmar. Min teori är att Eddans gestalter och skeenden är avbilder, tänkta att förmedla olika koncept på ett begripligt sätt. Jag tror att det handlar om enorma krafter och makter som i myterna getts mänskliga attribut och egenskaper som namn, yrken, språkbruk och så vidare. Attribut och egenskaper som är typiska för de tider och kulturer som ger upphov till myterna – i det här fallet vikingatidens/den tidiga medeltidens Skandinavien. Dels tror jag att det, som med myterna i stort, blir enklare att ta till sig något så stort och omvälvande som till exempel döden, om döden gestaltas som en individ (Hades, Karon, liemannen, Hel, Valkyrior, Valfadern etc.). Dels tror jag att det är allmänmänskligt att tillskriva omgivningen och tillvaron mänskliga drag. Vem har till exempel inte någon gång svurit åt krånglande hemelektronik, som om prylarna varit levande personer? Vi kan helt enkelt inte annat än se världen ur ett mänskligt perspektiv. Därför ligger det nära till hands att tillskriva även icke-mänskliga väsen mänskliga namn, mänskliga känsloregister, mänskliga drivkrafter (som hämndlystnad, passion, kåthet, ärelystnad, sorg med mera), mänskliga relationer, släkt- och familjebildningar. Principen är densamma oavsett om det icke-mänskliga utgörs av asar, vaner, katter, hundar, fiskar, verktyg, möbler, mobiltelefoner eller vad det nu kan vara.

Vad försöker jag egentligen säga med allt det här? Är det här bara ett brandtal för ateism, dolt bakom en massa hyllningar till vikingarnas främsta skalder och sagoberättare? Inte alls. Jag är och förblir en agnostisk hedning – jag kan inte säga att jag med hundraprocentig säkerhet vet huruvida maktena finns eller inte finns, men jag väljer att tro att de gör det. Sen kan man ju såklart diskutera vad som egentligen menas med "gudar" och "makter", hur dessa väsen (och om de alls är väsen i bemärkelsen tänkande livsformer som du och jag) är betingade och så vidare. Men det är separata diskussioner som får tas vid ett andra tillfällen.

Hur som helst så har jag svårt att tänka mig att makterna, även om vi så ponerar att de s.k. hårda polyteisternas gudsföreställningar som ligger närmast verkligheten, faktiskt är och ter sig på exakt det som de skildras i Eddan eller fornaldasagorna. Låt säga att Tor och Oden inte är några diffusa "krafter", några metaforer, jungianska arketyper eller något annat bildligt, utan helt verkliga gudomligheter med eget medvetande, som existerar någonstans i de nio världarna (förslagsvis Asgård). Om nu så är fallet: varför skulle så mäktiga, visa och driftiga gudar som dessa välja att dröja kvar i ett slags evig järnålder? Är det inte mer troligt att Oden, Tor och de andra låter och ser ut som de gör i Eddan, därför att de människor som först nedtecknade dessa myter lät som Snorre Sturlasson och bar ringbrynjor, rundsköld och yxa? Har de hårda polyteisterna missuppfattat makternas natur kan vi på en gång konstatera att Eddans skildringar inte är direkt dokumentära. Nej, hur jag än vrider och vänder på det hela känner jag mig ytterst främmande för bokstavliga läsningar av myterna.

Min tes är alltså inte att makterna "bara är sagofigurer", utan att sagorna är en sak, makterna är en annan. Även om det såklart faktiskt finns ett överlapp, och de ibland kanske är samma sak. För att jämföra med vardagsnära exempel så tänker jag mig att makterna förhåller sig till myterna som ett övergångsställe förhåller sig till Herr Gårman-skylten, eller en atlas till det faktiska landskapet. Även om såväl en vägskylt, en atlas och en bok med myter kan vara ovärderliga, beroende på sammanhanget, är det viktigt att hålla isär avbilden från det avbildade. Annars löper man risk att stirra sig blind på avbilden i sig. Någon som står kvar och blänger på vägskylten kommer ju aldrig över gatan, och den som aldrig lägger ifrån sig kartboken kommer aldrig uppleva naturen fullt ut. För stort fokus på de gamla legenderna riskerar, ironiskt nog, att göra det svårt att fullt ut dra nytta av allt det seden har att erbjuda. För om man hela tiden förväntar sig enbart en rödskäggig man med en stor hammare, dragen av en vagn med två getter, riskerar man kanske att missa Tors närvaro när han besöker en i andra skepnader. För stort fokus på den norröna mytskatten gör det också svårare att göra jämförelser mellan olika mytologier och traditioner, eller på annat sätt bygga vidare på det som våra förfäder och -mödrar gav oss i skänk.

Med det sagt så är jag djupt fascinerad av, och mycket förtjust i, de gamla myterna, men det har förhoppningsvis redan framgått. Jag skulle definitivt inte avråda någon från att läsa dem. Tvärtom. De är ovärderliga ingångar till en djupare andlig praxis, goda inspirationskällor för den moderne hedningen/asatroenden och därtill mycket allmänbildande läsning. Jag konsulterar ofta dessa gamla historier för ökad insikt och förståelse av vad det är att vara människa i Midgård. Men till syvene och sist tror jag att det handlar om att försöka hitta en balans, mellan äldre tiders myter och det aktiva utövandet av seden. Att i någon mening våga hålla en viss distans till myterna så att man inte missar skogen för alla trän. För Eddan och myterna i alla ära, men makterna finns ju här och nu.

Love Kölle, Samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Forsete - Balders son och Tingets gud Forsete - Balders son och Tingets gud

Snart håller Samfundet Forn Sed Sverige årsting i Gamla Uppsala. Som i andra demokratiska föreningar och samfund är det årstinget (årsmötet) dit alla medlemmar är inbjudna, som ytterst beslutar om samfundets verksamhet och inriktning.
Men årstinget ses hos oss inte endast som en vanlig sekulär föreningsprocedur. Tinget är djupt förankrad i vår andlighet. Tinget är en del av seden – historiskt, mytologiskt, praktiskt.

Tinget är heligt. Den plats där tingsförhandlingarna äger rum är en särskilt helig plats. Detta markerades i gammal hednisk tid genom att man satte upp så kallade véband runt tingsplatsen. Där innanför skulle frid råda.

Tingsplatsen är en kultplats. Gudarna är närvarande under tinget. Tinget är en avspegling av gudarnas ordning. Även gudarna samlas till ting. I den Poetiska Eddan berättas att när gudarna instiftade dygnets och årets cykler och gav åt solen och månen sina banor, då gjorde de detta genom ett rådslag:

Då gick de myndiga 
makter till doms,
heliga gudar
höll rådslag därom.
Namn gav de åt natten,
å nedan och ny,
åt morgon och afton,
middag och kväll,
så att åren fick
sin fasta bana

(Völvans spådom, vers 6. Översättning: Lars Lönnroth)


Det är alltså inte en allsmäktig gud som diktatoriskt bestämmer hur det skall vara, utan världen skapas genom demokratisk dialog och gemensamma beslut.
Idag har vi nästan tagit demokratin för given. Men när det nu blåser ideologiska vindar som för med sig demokratiförakt och populism, då är det väl värt att påminna oss om demokratins grundläggande helighet.
Tinget – demokratin – är något vi ständigt behöver värna och utveckla. Det är inte meningen att vi skall kopiera någon vikingatida eller annan samhällsmodell. Vi kan inspireras av tingets rötter men behöver finna våra egna former i vår tid som säkrar delaktighet, demokrati, mångfald och goda beslut.
Årstinget i Gamla Uppsala är alltså viktigt både som en demokratisk och helig institution. Samfundets årsting hålls i samband med vårt stora vårblot, vilket på ett naturligt sätt understryker tingets andliga förankring. Samfundets tingsförhandlingar kommer vara relativt korta och koncentrerade. Det har sina fördelar, men också sina nackdelar genom att det eftertänksamma samtalet inte kommer till sin rätt där. Därför är det viktigt att samfundet arrangerar andra former av sammankomster under året som kompletterar årstinget. Där vi kan samlas, dela tankar och åsikter och utveckla seden tillsammans. En sed behöver växa fram underifrån, av brukare och utövare, i formella och informella möten. Blotlagen spelar här en viktig roll med sina lokala ting och blot. Det är därför glädjande att se att samfundet växer och blotlagen blir fler.

Jag ser fram emot vårblotet och årstinget i Gamla Uppsala den 16 april. Jag hoppas jag träffar dig där. När vi går till tings – låt oss då minnas att vi utför en på djupet helig handling. Vi gestaltar gudarnas styrelseform här i Midgård.

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »