Urds väv- tankar om forn sed

Stilla mörker omsluter och luften svider med sin kyla när jag andas in. Det är vinter och Disablot är ännu några veckor bort. Knarrande snö under fötter och lukt av vedrök sveper förbi. Träd som lagrat Sols beröring och speglar med ljus och värme när veden bränns. Sol börjat smeka Dag tidigare och Hennes fingrar av ljus bär på en annan nyans om löftet av mer värme, om spirande frön som snart börjar gro i Jord.

Det händer varje årscykel, inget nytt i det liksom. Men ändå är det med samma glädje som jag upplever att det skiftar ännu bara lite. Det lilla spirande löftet och potentialen om ljus och värme står i kontrast till den mörka tiden kring julmånad. Jag upplever månaderna november och januari som de mörkaste och kanske tyngsta. I denna kontrast blir löftet i luften och firandet av de feminina som håller förmågan av att låta något annat växa inom sig så vackert. Gudinnor såsom Jord, Gerd och Frigga är för mig bärande av kraft för att hålla växande liv. Alla tre med sina egna specifika karaktärsdrag och förmågor. Det feminina i dem har det gemensamma att kunna hålla och låta något växa inom sig. De har ett relationellt förhållningsätt och jag upplever värdefullt budskap idagens samhällskultur. Det femina har gemenskap, lyssnande och samskapande viktigare och det maskulina vill gärna lösa problem. 

Den stilla gemenskapen i vinterkylan återvänder och Sol minns jag när hon börjar värma lite mer så det blir dagsmeja. Det vibbrerar om varmare tider och äringskraften som komma skall. Att fira Disablot är att fira det heligt feminina, i form av gudinnor så väl som de egna anmödrarna. Vi är alla frukten av deras kraft som finns väntande i vinterns snöglittrande kyla. 

Läs hela inlägget »

Sedan förra årstinget har det varit jag som varit ansvarig för att besvara frågor från elever/studenter som kommer in via hemsidan.

Emellanåt vill de ha en intervju, och bor de inte i Stockholm så får jag fråga runt efter någon som bor nära deras ort.

Men rätt ofta kommer det in frågor rakt i mailen, som jag kan besvara skriftligt.

För att ge er bloggläsare en inblick i hur det kan se ut, så tänkte jag visa er några kopierade frågor (från elever) och mina svar på dem. 

Hur ser Samfundet Forn Seds historia ut?

Under den här länken står det en del.

Samfundet Forn Sed Sverige grundades 1994, men hette då Sveriges Asatrosamfund. Vi är ett registrerat trossamfund sedan 2007. Vi bytte namn till det nuvarande 2010. 
Vi växer, men inte så snabbt.

Finns det några missuppfattningar om eran rörelse i samhället?

Vanliga fördomar mot hedningar (asatroende, sedtrogna, vad man än väljer att kalla sig) är att detta inte är någon riktig religion eller andlighet, utan att vi bara "lajvar vikingar". Att vi skulle vara vikingafantaster som låtsas tro på "vikingagudar". Många har svårt att föreställa sig att det finns människor som tar detta på allvar.

Så en relaterad missuppfattning är att det inte existerar några hedningar/asatroende överhuvudtaget. Även många bildade, vänliga människor brukar bli förvånade över att vi finns.

Andra fördomar är att vi vore nazister/rasister. Detta för att högerextrema grupper har använt sig mycket av fornnordiska symboler, t ex runor, på sina flaggor, hemsidor osv. En del extremister och terrorister, t ex Breivik, har hyllat Oden. Det finns ju i nazistiska rörelser ett sökande efter "det ursprungliga", och de blir lätt förtjusta i nordisk mytologi. Men som sagt, nazister osv är inte välkomna hos oss.
 Den sista stereotypen vore att vi alla är "trädkramande hippies". Såklart har vi några sådana medlemmar också, men alla är inte det. ;)

Hur går ett blot till?

När vi firar blot tillsammans brukar vi vara utomhus, och ha med oss gudastöttor eller -bilder till ett stalle (altare). Ordningen går till ungefär såhär:

- Alla som ska vara med träffas på platsen eller på gångavstånd från.
- På blotplatsen förbereder man deltagarna, t ex kan rituell tvagning förekomma. Man ställer sig i en cirkel eller halvcirkel.
- Blotsfrid svärs. En edsring skickas runt, när man tar den så svär man ed på att bete sig väl under blotet.
- Syftesförklaring. En gode eller gydja brukar säga något om högtiden, prata lite om årstiden eller vilka gudar vi firar.
- Inbjudan. Med ord eller sång bjuder vi in de makter vi ska blota till. Ofta lite olika beroende på högtid/sammanhang.
- Blot/offer. Deltagarna kan gå fram till stallen och offra t ex mat, dryck, blommor, mynt. Be, tänka.
- Sända: En i taget i cirkeln får man skåla för något man önskar eller är tacksam för.
- Avslut: Makterna och deltagarna tackas.
- Gille/Soa: Ofta äter vi tillsammans efteråt i form av knytis eller picknick. Blotgåvorna kan antingen ätas rituellt, lämnas i naturen till djuren eller brännas. 

Det kan också ingå musik, dikter, skådespel, rundragning eller liknande, beroende på hur stort blotet är.

På vår youtubekanal finns en del videor på blot. Vårblotet i Uppsala är det spektakuläraste, eftersom dit brukar det komma väldigt mycket folk. 

Vad händer efter döden (himlen osv)?

Det är komplicerat.
Det finns en massa olika historier. En tolkning är att det finns många olika dödsriken: Folkvang, Valhall, Ägirs sal, Trudvang, Hel osv. Och man hamnar i olika dödsriken beroende på vem man var och hur man dog. En annan tolkning är att alla kommer till Hel. En tredje tolkning är att den döde finns i sin grav och går att kontakta där. Och så finns det också historier som antyder att personer kan återfödas, även om det inte verkar vara så vanligt.
Jag tror att alla kan vara sanna. Och att det är viktigt att respektera dem som gått före oss, t ex genom att minnas döda släktingar när man firar Alvablot.

Men oavsett vad, så är livet här och nu långt viktigare än vad som händer efter döden.

Hur ser ni på mat? Är det något djur man bör undvika osv?

Det finns inga religiösa regler kring vad vi får äta och inte. En del hedningar är förstås vegetarianer pga personliga val eller av miljöskäl. Själv är jag allätare.
Mat är en vanlig blotgåva, och efter blotet brukar vi också äta tillsammans (gille), gärna i form av knytkalas.
På blotet brukar vi också skåla, då finns det en möjlighet att höja en skål för något man själv tycker är viktigt. Oftast skålar vi i mjöd. Det brukar också finnas ett alkoholfritt alternativ (t ex alkoholfri ciderdryck, eller saft).
Vissa livsmedel associeras också med vissa gudar. T ex äpplen med Idun, hästkött med Frej, linfrön och lök med Freja. 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Finns det något i våra nordisk myter som kan var lärorikt exempel med Metoo-kampanjen? 
Skirnerstal kan vara som ett exempel. För dig som är helt obekant med denna dikt vill jag ge dig lite delar ur den och sedan knyta samman dessa perspektiven med mäns agerande mot kvinnor och Metoo-kampanjen. 

Skirnerstal beskriver hur Frej har låst in sig utan att äta och dricka och är så arg. Njord, Frejs far, undrar vad som hänt och ber tjänaren Skirner att hitta Frej och ta reda på vad som hänt. Det leder till att Frej berättar att han är kär och på talsvenska kåt. Frej skickar Skirner till att fria eller fråga Gerd om att mötas och att hon skall ge Frej sin älskog. 
Efter en del strapatser och samtal erbjuder Skirner gåvor till Gerd för att hon skall möta Frej. 
Gerd tar inte emot gåvan av elva gyllene ungdomsäpplen, ej heller lockelse av rikedom med den magiska ringen Draupnir. Hon har tillräckligt med rikedom via sin far Gyme. När dessa lockelser inte fungerar går Skirner över till en annan strategi, att hota med svärd och trollformel.

Hot och trollformel.
Skriner talar om en trollformel som är en förbannelse som innehåller vad som sker med Gerd om hon inte går med på Frejs fråga om sex och att bygga bo. Det är inte lite som Skirner tar till i form av hot om vad som skall ske med henne om hon inte säger ja. Längst ned i denna text finns en länk till sida där du kan läsa dikten. Mig förundrat så säger hon ändå ja till slut och det är som om hon själv är förvånad: 

“Men aldrig jag kunde ana detta, 
att en van skulle vinna min kärlek”
 
(Edvin Thalls översättning) 

Så hur kommer det sig att Gerd ändrar sig och går med på att möta Frej? Är det så att det är ett test av Frejs/Skirners potential och förmåga för att se om Frej är värdig henne? 
Jag skulle kunna avsluta reflektionerna med att säga att det handlar om gudomar och att deras förehavanden är annorlunda än människors. Att gudomar har andra lagar och sätt att interagera jämfört med människor. Då skulle poemet tappa sitt värde, rent konkret. 
Det är problem att för mycket “förmänskliga” gudmars förehavanden. Hur detta görs och gränser får varje individ göra själv vid varje tillfälle i religiösa eller andliga upplevelser och reflektioner. Vi har dock att lära av poemet i hur vi människor interagerar med varandra.

Skirner ger ett “om inte...” scenario som jag antar skulle få vilken kvinna av idag att fly sin kos. Skirner använder klart sin makt och parallellen är tydlig för som vad Metoo-kampanjen har lyft fram. Att människor i maktposition har kan manipulera, utsätta och tvinga. Hur en person med makt förstår när samtycke är uppnått är av stor vikt. Självupptagenhet och bristande emotionell intelligens leder till övergrepp. En annan aspekt är den egna upplevelsen av makt, den egna förmågan av att säga ja eller nej. Det gäller för alla parter. Interaktion mellan människor är mer komplex när individerna saknar integritet. Metoo-kampanjen handlar mycket om kulturella strukturer som styr hur vi interagerar. Finns det en gruppkultur eller atbetsplatskultur där någon tvingas på grund av gängse kultur och ett nej inte hörsammas.  Det krävs att någon eller några har modet och medvetenheten att ändra beteende och säga ifrån så att den utsatte får stöd. 
Chefer på arbetsplatser har stort ansvar men alla har självansvar att säga nej till förtryck eller sexististka påhopp eller kommentarer. Detta är grovt förenklat för ämnet är mycket större och mångfaceterat än vad jag kan inkludera i detta inlägg. 

När det gäller sexuella övergrepp och just hur övergrepp hanteras så hoppas jag att Metoo leder till att interaktion mellan människor förbättras. Att män lär sig och förstår mer om sig själva, sin egen lust (eller kåthet rent ut sagt) och framför allt att äga den själv och inte se kvinna som föremål för egen förlustelse. Dessutom tänker jag att det är mäns uppgift hur vi stoppar sexism och skämt som objektifierar kvinnor. En annan viktig del i sammanhanget så hoppas jag att Metoo kommer bryta tystnadskultur omkring sexuellaövergrepp. 

Gudinnor och Gudar i hedendomen är inte perfekta eller allvetande. De gör fel, lär sig och det kan vara skarp kontrast gentemot vad många är vana vid i jämförelse med monoteistiska religioner. Gudommar visar oss människor på möjligheter till lärande och växande. Det sätt som Skirner får Gerd att gå med på ett möte med Frej ses nog som väldigt fel i dagens kultur och speciellt med tanke på Metoo-kampanjer. Jag som man har att lära av dikten som ett sätt att inte agera på idag. Det har hänt mycket sedan förmedeltida skick. 

Huruvida Gerd hypotetiskt skulle skriva under Metoo, ja det får du gärna reflektera över. 

Vill du läsa dikten Skirners tal så klicka in på Heimskringla.no
Där finns flera översättningar från Fornnordiska till skandinaviska språk. 

Per Lundberg

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »

Stilla mörker omsluter och luften svider med sin kyla när jag andas in. Det är vinter och Disablot är ännu några veckor bort. Knarrande snö under fötter och lukt av vedrök sveper förbi. Träd som lagrat Sols beröring och speglar med ljus och värme när veden bränns. Sol börjat smeka Dag tidigare och Hennes fingrar av ljus bär på en annan nyans om löftet av mer värme, om spirande frön som snart börjar gro i Jord.

Det händer varje årscykel, inget nytt i det liksom. Men ändå är det med samma glädje som jag upplever att det skiftar ännu bara lite. Det lilla spirande löftet och potentialen om ljus och värme står i kontrast till den mörka tiden kring julmånad. Jag upplever månaderna november och januari som de mörkaste och kanske tyngsta. I denna kontrast blir löftet i luften och firandet av de feminina som håller förmågan av att låta något annat växa inom sig så vackert. Gudinnor såsom Jord, Gerd och Frigga är för mig bärande av kraft för att hålla växande liv. Alla tre med sina egna specifika karaktärsdrag och förmågor. Det feminina i dem har det gemensamma att kunna hålla och låta något växa inom sig. De har ett relationellt förhållningsätt och jag upplever värdefullt budskap idagens samhällskultur. Det femina har gemenskap, lyssnande och samskapande viktigare och det maskulina vill gärna lösa problem. 

Den stilla gemenskapen i vinterkylan återvänder och Sol minns jag när hon börjar värma lite mer så det blir dagsmeja. Det vibbrerar om varmare tider och äringskraften som komma skall. Att fira Disablot är att fira det heligt feminina, i form av gudinnor så väl som de egna anmödrarna. Vi är alla frukten av deras kraft som finns väntande i vinterns snöglittrande kyla. 

Läs hela inlägget »

Sedan förra årstinget har det varit jag som varit ansvarig för att besvara frågor från elever/studenter som kommer in via hemsidan.

Emellanåt vill de ha en intervju, och bor de inte i Stockholm så får jag fråga runt efter någon som bor nära deras ort.

Men rätt ofta kommer det in frågor rakt i mailen, som jag kan besvara skriftligt.

För att ge er bloggläsare en inblick i hur det kan se ut, så tänkte jag visa er några kopierade frågor (från elever) och mina svar på dem. 

Hur ser Samfundet Forn Seds historia ut?

Under den här länken står det en del.

Samfundet Forn Sed Sverige grundades 1994, men hette då Sveriges Asatrosamfund. Vi är ett registrerat trossamfund sedan 2007. Vi bytte namn till det nuvarande 2010. 
Vi växer, men inte så snabbt.

Finns det några missuppfattningar om eran rörelse i samhället?

Vanliga fördomar mot hedningar (asatroende, sedtrogna, vad man än väljer att kalla sig) är att detta inte är någon riktig religion eller andlighet, utan att vi bara "lajvar vikingar". Att vi skulle vara vikingafantaster som låtsas tro på "vikingagudar". Många har svårt att föreställa sig att det finns människor som tar detta på allvar.

Så en relaterad missuppfattning är att det inte existerar några hedningar/asatroende överhuvudtaget. Även många bildade, vänliga människor brukar bli förvånade över att vi finns.

Andra fördomar är att vi vore nazister/rasister. Detta för att högerextrema grupper har använt sig mycket av fornnordiska symboler, t ex runor, på sina flaggor, hemsidor osv. En del extremister och terrorister, t ex Breivik, har hyllat Oden. Det finns ju i nazistiska rörelser ett sökande efter "det ursprungliga", och de blir lätt förtjusta i nordisk mytologi. Men som sagt, nazister osv är inte välkomna hos oss.
 Den sista stereotypen vore att vi alla är "trädkramande hippies". Såklart har vi några sådana medlemmar också, men alla är inte det. ;)

Hur går ett blot till?

När vi firar blot tillsammans brukar vi vara utomhus, och ha med oss gudastöttor eller -bilder till ett stalle (altare). Ordningen går till ungefär såhär:

- Alla som ska vara med träffas på platsen eller på gångavstånd från.
- På blotplatsen förbereder man deltagarna, t ex kan rituell tvagning förekomma. Man ställer sig i en cirkel eller halvcirkel.
- Blotsfrid svärs. En edsring skickas runt, när man tar den så svär man ed på att bete sig väl under blotet.
- Syftesförklaring. En gode eller gydja brukar säga något om högtiden, prata lite om årstiden eller vilka gudar vi firar.
- Inbjudan. Med ord eller sång bjuder vi in de makter vi ska blota till. Ofta lite olika beroende på högtid/sammanhang.
- Blot/offer. Deltagarna kan gå fram till stallen och offra t ex mat, dryck, blommor, mynt. Be, tänka.
- Sända: En i taget i cirkeln får man skåla för något man önskar eller är tacksam för.
- Avslut: Makterna och deltagarna tackas.
- Gille/Soa: Ofta äter vi tillsammans efteråt i form av knytis eller picknick. Blotgåvorna kan antingen ätas rituellt, lämnas i naturen till djuren eller brännas. 

Det kan också ingå musik, dikter, skådespel, rundragning eller liknande, beroende på hur stort blotet är.

På vår youtubekanal finns en del videor på blot. Vårblotet i Uppsala är det spektakuläraste, eftersom dit brukar det komma väldigt mycket folk. 

Vad händer efter döden (himlen osv)?

Det är komplicerat.
Det finns en massa olika historier. En tolkning är att det finns många olika dödsriken: Folkvang, Valhall, Ägirs sal, Trudvang, Hel osv. Och man hamnar i olika dödsriken beroende på vem man var och hur man dog. En annan tolkning är att alla kommer till Hel. En tredje tolkning är att den döde finns i sin grav och går att kontakta där. Och så finns det också historier som antyder att personer kan återfödas, även om det inte verkar vara så vanligt.
Jag tror att alla kan vara sanna. Och att det är viktigt att respektera dem som gått före oss, t ex genom att minnas döda släktingar när man firar Alvablot.

Men oavsett vad, så är livet här och nu långt viktigare än vad som händer efter döden.

Hur ser ni på mat? Är det något djur man bör undvika osv?

Det finns inga religiösa regler kring vad vi får äta och inte. En del hedningar är förstås vegetarianer pga personliga val eller av miljöskäl. Själv är jag allätare.
Mat är en vanlig blotgåva, och efter blotet brukar vi också äta tillsammans (gille), gärna i form av knytkalas.
På blotet brukar vi också skåla, då finns det en möjlighet att höja en skål för något man själv tycker är viktigt. Oftast skålar vi i mjöd. Det brukar också finnas ett alkoholfritt alternativ (t ex alkoholfri ciderdryck, eller saft).
Vissa livsmedel associeras också med vissa gudar. T ex äpplen med Idun, hästkött med Frej, linfrön och lök med Freja. 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Finns det något i våra nordisk myter som kan var lärorikt exempel med Metoo-kampanjen? 
Skirnerstal kan vara som ett exempel. För dig som är helt obekant med denna dikt vill jag ge dig lite delar ur den och sedan knyta samman dessa perspektiven med mäns agerande mot kvinnor och Metoo-kampanjen. 

Skirnerstal beskriver hur Frej har låst in sig utan att äta och dricka och är så arg. Njord, Frejs far, undrar vad som hänt och ber tjänaren Skirner att hitta Frej och ta reda på vad som hänt. Det leder till att Frej berättar att han är kär och på talsvenska kåt. Frej skickar Skirner till att fria eller fråga Gerd om att mötas och att hon skall ge Frej sin älskog. 
Efter en del strapatser och samtal erbjuder Skirner gåvor till Gerd för att hon skall möta Frej. 
Gerd tar inte emot gåvan av elva gyllene ungdomsäpplen, ej heller lockelse av rikedom med den magiska ringen Draupnir. Hon har tillräckligt med rikedom via sin far Gyme. När dessa lockelser inte fungerar går Skirner över till en annan strategi, att hota med svärd och trollformel.

Hot och trollformel.
Skriner talar om en trollformel som är en förbannelse som innehåller vad som sker med Gerd om hon inte går med på Frejs fråga om sex och att bygga bo. Det är inte lite som Skirner tar till i form av hot om vad som skall ske med henne om hon inte säger ja. Längst ned i denna text finns en länk till sida där du kan läsa dikten. Mig förundrat så säger hon ändå ja till slut och det är som om hon själv är förvånad: 

“Men aldrig jag kunde ana detta, 
att en van skulle vinna min kärlek”
 
(Edvin Thalls översättning) 

Så hur kommer det sig att Gerd ändrar sig och går med på att möta Frej? Är det så att det är ett test av Frejs/Skirners potential och förmåga för att se om Frej är värdig henne? 
Jag skulle kunna avsluta reflektionerna med att säga att det handlar om gudomar och att deras förehavanden är annorlunda än människors. Att gudomar har andra lagar och sätt att interagera jämfört med människor. Då skulle poemet tappa sitt värde, rent konkret. 
Det är problem att för mycket “förmänskliga” gudmars förehavanden. Hur detta görs och gränser får varje individ göra själv vid varje tillfälle i religiösa eller andliga upplevelser och reflektioner. Vi har dock att lära av poemet i hur vi människor interagerar med varandra.

Skirner ger ett “om inte...” scenario som jag antar skulle få vilken kvinna av idag att fly sin kos. Skirner använder klart sin makt och parallellen är tydlig för som vad Metoo-kampanjen har lyft fram. Att människor i maktposition har kan manipulera, utsätta och tvinga. Hur en person med makt förstår när samtycke är uppnått är av stor vikt. Självupptagenhet och bristande emotionell intelligens leder till övergrepp. En annan aspekt är den egna upplevelsen av makt, den egna förmågan av att säga ja eller nej. Det gäller för alla parter. Interaktion mellan människor är mer komplex när individerna saknar integritet. Metoo-kampanjen handlar mycket om kulturella strukturer som styr hur vi interagerar. Finns det en gruppkultur eller atbetsplatskultur där någon tvingas på grund av gängse kultur och ett nej inte hörsammas.  Det krävs att någon eller några har modet och medvetenheten att ändra beteende och säga ifrån så att den utsatte får stöd. 
Chefer på arbetsplatser har stort ansvar men alla har självansvar att säga nej till förtryck eller sexististka påhopp eller kommentarer. Detta är grovt förenklat för ämnet är mycket större och mångfaceterat än vad jag kan inkludera i detta inlägg. 

När det gäller sexuella övergrepp och just hur övergrepp hanteras så hoppas jag att Metoo leder till att interaktion mellan människor förbättras. Att män lär sig och förstår mer om sig själva, sin egen lust (eller kåthet rent ut sagt) och framför allt att äga den själv och inte se kvinna som föremål för egen förlustelse. Dessutom tänker jag att det är mäns uppgift hur vi stoppar sexism och skämt som objektifierar kvinnor. En annan viktig del i sammanhanget så hoppas jag att Metoo kommer bryta tystnadskultur omkring sexuellaövergrepp. 

Gudinnor och Gudar i hedendomen är inte perfekta eller allvetande. De gör fel, lär sig och det kan vara skarp kontrast gentemot vad många är vana vid i jämförelse med monoteistiska religioner. Gudommar visar oss människor på möjligheter till lärande och växande. Det sätt som Skirner får Gerd att gå med på ett möte med Frej ses nog som väldigt fel i dagens kultur och speciellt med tanke på Metoo-kampanjer. Jag som man har att lära av dikten som ett sätt att inte agera på idag. Det har hänt mycket sedan förmedeltida skick. 

Huruvida Gerd hypotetiskt skulle skriva under Metoo, ja det får du gärna reflektera över. 

Vill du läsa dikten Skirners tal så klicka in på Heimskringla.no
Där finns flera översättningar från Fornnordiska till skandinaviska språk. 

Per Lundberg

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »

Stilla mörker omsluter och luften svider med sin kyla när jag andas in. Det är vinter och Disablot är ännu några veckor bort. Knarrande snö under fötter och lukt av vedrök sveper förbi. Träd som lagrat Sols beröring och speglar med ljus och värme när veden bränns. Sol börjat smeka Dag tidigare och Hennes fingrar av ljus bär på en annan nyans om löftet av mer värme, om spirande frön som snart börjar gro i Jord.

Det händer varje årscykel, inget nytt i det liksom. Men ändå är det med samma glädje som jag upplever att det skiftar ännu bara lite. Det lilla spirande löftet och potentialen om ljus och värme står i kontrast till den mörka tiden kring julmånad. Jag upplever månaderna november och januari som de mörkaste och kanske tyngsta. I denna kontrast blir löftet i luften och firandet av de feminina som håller förmågan av att låta något annat växa inom sig så vackert. Gudinnor såsom Jord, Gerd och Frigga är för mig bärande av kraft för att hålla växande liv. Alla tre med sina egna specifika karaktärsdrag och förmågor. Det feminina i dem har det gemensamma att kunna hålla och låta något växa inom sig. De har ett relationellt förhållningsätt och jag upplever värdefullt budskap idagens samhällskultur. Det femina har gemenskap, lyssnande och samskapande viktigare och det maskulina vill gärna lösa problem. 

Den stilla gemenskapen i vinterkylan återvänder och Sol minns jag när hon börjar värma lite mer så det blir dagsmeja. Det vibbrerar om varmare tider och äringskraften som komma skall. Att fira Disablot är att fira det heligt feminina, i form av gudinnor så väl som de egna anmödrarna. Vi är alla frukten av deras kraft som finns väntande i vinterns snöglittrande kyla. 

Läs hela inlägget »

Sedan förra årstinget har det varit jag som varit ansvarig för att besvara frågor från elever/studenter som kommer in via hemsidan.

Emellanåt vill de ha en intervju, och bor de inte i Stockholm så får jag fråga runt efter någon som bor nära deras ort.

Men rätt ofta kommer det in frågor rakt i mailen, som jag kan besvara skriftligt.

För att ge er bloggläsare en inblick i hur det kan se ut, så tänkte jag visa er några kopierade frågor (från elever) och mina svar på dem. 

Hur ser Samfundet Forn Seds historia ut?

Under den här länken står det en del.

Samfundet Forn Sed Sverige grundades 1994, men hette då Sveriges Asatrosamfund. Vi är ett registrerat trossamfund sedan 2007. Vi bytte namn till det nuvarande 2010. 
Vi växer, men inte så snabbt.

Finns det några missuppfattningar om eran rörelse i samhället?

Vanliga fördomar mot hedningar (asatroende, sedtrogna, vad man än väljer att kalla sig) är att detta inte är någon riktig religion eller andlighet, utan att vi bara "lajvar vikingar". Att vi skulle vara vikingafantaster som låtsas tro på "vikingagudar". Många har svårt att föreställa sig att det finns människor som tar detta på allvar.

Så en relaterad missuppfattning är att det inte existerar några hedningar/asatroende överhuvudtaget. Även många bildade, vänliga människor brukar bli förvånade över att vi finns.

Andra fördomar är att vi vore nazister/rasister. Detta för att högerextrema grupper har använt sig mycket av fornnordiska symboler, t ex runor, på sina flaggor, hemsidor osv. En del extremister och terrorister, t ex Breivik, har hyllat Oden. Det finns ju i nazistiska rörelser ett sökande efter "det ursprungliga", och de blir lätt förtjusta i nordisk mytologi. Men som sagt, nazister osv är inte välkomna hos oss.
 Den sista stereotypen vore att vi alla är "trädkramande hippies". Såklart har vi några sådana medlemmar också, men alla är inte det. ;)

Hur går ett blot till?

När vi firar blot tillsammans brukar vi vara utomhus, och ha med oss gudastöttor eller -bilder till ett stalle (altare). Ordningen går till ungefär såhär:

- Alla som ska vara med träffas på platsen eller på gångavstånd från.
- På blotplatsen förbereder man deltagarna, t ex kan rituell tvagning förekomma. Man ställer sig i en cirkel eller halvcirkel.
- Blotsfrid svärs. En edsring skickas runt, när man tar den så svär man ed på att bete sig väl under blotet.
- Syftesförklaring. En gode eller gydja brukar säga något om högtiden, prata lite om årstiden eller vilka gudar vi firar.
- Inbjudan. Med ord eller sång bjuder vi in de makter vi ska blota till. Ofta lite olika beroende på högtid/sammanhang.
- Blot/offer. Deltagarna kan gå fram till stallen och offra t ex mat, dryck, blommor, mynt. Be, tänka.
- Sända: En i taget i cirkeln får man skåla för något man önskar eller är tacksam för.
- Avslut: Makterna och deltagarna tackas.
- Gille/Soa: Ofta äter vi tillsammans efteråt i form av knytis eller picknick. Blotgåvorna kan antingen ätas rituellt, lämnas i naturen till djuren eller brännas. 

Det kan också ingå musik, dikter, skådespel, rundragning eller liknande, beroende på hur stort blotet är.

På vår youtubekanal finns en del videor på blot. Vårblotet i Uppsala är det spektakuläraste, eftersom dit brukar det komma väldigt mycket folk. 

Vad händer efter döden (himlen osv)?

Det är komplicerat.
Det finns en massa olika historier. En tolkning är att det finns många olika dödsriken: Folkvang, Valhall, Ägirs sal, Trudvang, Hel osv. Och man hamnar i olika dödsriken beroende på vem man var och hur man dog. En annan tolkning är att alla kommer till Hel. En tredje tolkning är att den döde finns i sin grav och går att kontakta där. Och så finns det också historier som antyder att personer kan återfödas, även om det inte verkar vara så vanligt.
Jag tror att alla kan vara sanna. Och att det är viktigt att respektera dem som gått före oss, t ex genom att minnas döda släktingar när man firar Alvablot.

Men oavsett vad, så är livet här och nu långt viktigare än vad som händer efter döden.

Hur ser ni på mat? Är det något djur man bör undvika osv?

Det finns inga religiösa regler kring vad vi får äta och inte. En del hedningar är förstås vegetarianer pga personliga val eller av miljöskäl. Själv är jag allätare.
Mat är en vanlig blotgåva, och efter blotet brukar vi också äta tillsammans (gille), gärna i form av knytkalas.
På blotet brukar vi också skåla, då finns det en möjlighet att höja en skål för något man själv tycker är viktigt. Oftast skålar vi i mjöd. Det brukar också finnas ett alkoholfritt alternativ (t ex alkoholfri ciderdryck, eller saft).
Vissa livsmedel associeras också med vissa gudar. T ex äpplen med Idun, hästkött med Frej, linfrön och lök med Freja. 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Finns det något i våra nordisk myter som kan var lärorikt exempel med Metoo-kampanjen? 
Skirnerstal kan vara som ett exempel. För dig som är helt obekant med denna dikt vill jag ge dig lite delar ur den och sedan knyta samman dessa perspektiven med mäns agerande mot kvinnor och Metoo-kampanjen. 

Skirnerstal beskriver hur Frej har låst in sig utan att äta och dricka och är så arg. Njord, Frejs far, undrar vad som hänt och ber tjänaren Skirner att hitta Frej och ta reda på vad som hänt. Det leder till att Frej berättar att han är kär och på talsvenska kåt. Frej skickar Skirner till att fria eller fråga Gerd om att mötas och att hon skall ge Frej sin älskog. 
Efter en del strapatser och samtal erbjuder Skirner gåvor till Gerd för att hon skall möta Frej. 
Gerd tar inte emot gåvan av elva gyllene ungdomsäpplen, ej heller lockelse av rikedom med den magiska ringen Draupnir. Hon har tillräckligt med rikedom via sin far Gyme. När dessa lockelser inte fungerar går Skirner över till en annan strategi, att hota med svärd och trollformel.

Hot och trollformel.
Skriner talar om en trollformel som är en förbannelse som innehåller vad som sker med Gerd om hon inte går med på Frejs fråga om sex och att bygga bo. Det är inte lite som Skirner tar till i form av hot om vad som skall ske med henne om hon inte säger ja. Längst ned i denna text finns en länk till sida där du kan läsa dikten. Mig förundrat så säger hon ändå ja till slut och det är som om hon själv är förvånad: 

“Men aldrig jag kunde ana detta, 
att en van skulle vinna min kärlek”
 
(Edvin Thalls översättning) 

Så hur kommer det sig att Gerd ändrar sig och går med på att möta Frej? Är det så att det är ett test av Frejs/Skirners potential och förmåga för att se om Frej är värdig henne? 
Jag skulle kunna avsluta reflektionerna med att säga att det handlar om gudomar och att deras förehavanden är annorlunda än människors. Att gudomar har andra lagar och sätt att interagera jämfört med människor. Då skulle poemet tappa sitt värde, rent konkret. 
Det är problem att för mycket “förmänskliga” gudmars förehavanden. Hur detta görs och gränser får varje individ göra själv vid varje tillfälle i religiösa eller andliga upplevelser och reflektioner. Vi har dock att lära av poemet i hur vi människor interagerar med varandra.

Skirner ger ett “om inte...” scenario som jag antar skulle få vilken kvinna av idag att fly sin kos. Skirner använder klart sin makt och parallellen är tydlig för som vad Metoo-kampanjen har lyft fram. Att människor i maktposition har kan manipulera, utsätta och tvinga. Hur en person med makt förstår när samtycke är uppnått är av stor vikt. Självupptagenhet och bristande emotionell intelligens leder till övergrepp. En annan aspekt är den egna upplevelsen av makt, den egna förmågan av att säga ja eller nej. Det gäller för alla parter. Interaktion mellan människor är mer komplex när individerna saknar integritet. Metoo-kampanjen handlar mycket om kulturella strukturer som styr hur vi interagerar. Finns det en gruppkultur eller atbetsplatskultur där någon tvingas på grund av gängse kultur och ett nej inte hörsammas.  Det krävs att någon eller några har modet och medvetenheten att ändra beteende och säga ifrån så att den utsatte får stöd. 
Chefer på arbetsplatser har stort ansvar men alla har självansvar att säga nej till förtryck eller sexististka påhopp eller kommentarer. Detta är grovt förenklat för ämnet är mycket större och mångfaceterat än vad jag kan inkludera i detta inlägg. 

När det gäller sexuella övergrepp och just hur övergrepp hanteras så hoppas jag att Metoo leder till att interaktion mellan människor förbättras. Att män lär sig och förstår mer om sig själva, sin egen lust (eller kåthet rent ut sagt) och framför allt att äga den själv och inte se kvinna som föremål för egen förlustelse. Dessutom tänker jag att det är mäns uppgift hur vi stoppar sexism och skämt som objektifierar kvinnor. En annan viktig del i sammanhanget så hoppas jag att Metoo kommer bryta tystnadskultur omkring sexuellaövergrepp. 

Gudinnor och Gudar i hedendomen är inte perfekta eller allvetande. De gör fel, lär sig och det kan vara skarp kontrast gentemot vad många är vana vid i jämförelse med monoteistiska religioner. Gudommar visar oss människor på möjligheter till lärande och växande. Det sätt som Skirner får Gerd att gå med på ett möte med Frej ses nog som väldigt fel i dagens kultur och speciellt med tanke på Metoo-kampanjer. Jag som man har att lära av dikten som ett sätt att inte agera på idag. Det har hänt mycket sedan förmedeltida skick. 

Huruvida Gerd hypotetiskt skulle skriva under Metoo, ja det får du gärna reflektera över. 

Vill du läsa dikten Skirners tal så klicka in på Heimskringla.no
Där finns flera översättningar från Fornnordiska till skandinaviska språk. 

Per Lundberg

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »