Urds väv- tankar om forn sed

2017 > 01

Det klara, stilla sinnet är som en vattenyta utan krusningar Det klara, stilla sinnet är som en vattenyta utan krusningar

Andlighet är ett ord som används lite vårdslöst och som kan betyda lite vad som helst beroende på i vilket sammanhang det används, men vad betyder det för oss hedningar? Den moderna hedendomen grundades i stor utsträckning av människor som var historiskt intresserade, och mycket av vår utveckling de senaste decennierna har varit kopplad till att med hjälp av bland annat historiska och arkeologiska källor pussla ihop en modern, fungerande religion. I viss utsträckning fortsätter studiet av vårt forntida arv vara en viktig del av den långsiktiga utvecklingen och i historien finner vi inspiration till vår andliga väg idag, men tyvärr är det lätt att fastna i de historiska studierna. Och om vi fastnar där, vad händer då med andligheten?

Andlighet är svårare att diskutera än medeltida texter och arkeologiska fynd, både för att vi ofta saknar ord för det vi vill tala om och för att det är personliga eller till och med privata upplevelser som kan vara utlämnande att dela med andra. Å andra sidan kan det vara stärkande för den egna andligheten att dela den med andra, och vi har mycket att lära av varandra. 

Det är vanligt att det andliga uppfattas stå i motsats till det materiella, men för en hedning är världen mer nyanserad – det andliga och det materiella flyter in i varandra, och det materiella kan ha andlig betydelse. Ett sammanhang där det blir tydligt är hur viktig fysisk plats kan vara för blot eller meditation. På vissa platser upplever vi gudar och makter starkare, och vissa makter och upplevelser kan helt kopplade till en speciell plats. För många hedningar är ute mer andligt än inne, och skogen mer andlig än stan. Föremål kan också vara bärare av andlighet, såsom gudastöttor och edsringar, och deras närvaro eller frånvaro påverkar vår upplevelse. Skötseln av det materiella, städning och matlagning, kan vara mycket andliga, för att inte tala om att sköta trädgårdslandet; att odla måste vara en av de mest heliga aktiviteter vi kan ägna oss åt. 

Den som har svårt att hitta det andliga i att plocka undan barnens lego eller städa ur ett illaluktande kylskåp har dock många andra vägar. Det finns många beprövade sätt att nå ett större mått av andlighet i sitt liv. Som hedningar är vårt centrala religiösa uttryck kanske när vi blotar, och i blotet kan vi uppleva gudars och makters närvaro, men det finns även många andra sätt. Sång och dans är kraftfulla medel att framkalla andliga upplevelser; när du väl övat in stegen i kvaddans så att du inte behöver tänka på vilket steg som kommer näst och kan hänge dig åt att sjunga med i omkvädet är det lätt att hänryckas. Sejdens sång är avsedd att åstadkomma medvetandeförändring bara hos den som sitter på hjällen, völvan eller sejdkarlen, men tekniken går även att nyttja på andra sätt. Olika sorters dans och sång används på liknande sätt i många religioner, sufier, vodounutövare och hinduer utnyttjar det - för att bara nämna några.

Just Hinduismen har många begrepp och andliga tekniker som kan vara relevanta även för en nordiskt hednisk andlighet, där den kanske mest kända och spridda är meditation. Meditation är ett samlingsnamn på tekniker som i allmänhet syftar till avslappning, lugn och stillhet i kropp och hug. Att stilla sinnet och sträva efter att inte tänka kan ha många positiva effekter, som att bli av med stress och oro, samt hjälpa muskler att slappna av och på så sätt lätta smärtor från spänningar till exempel. I religiösa sammanhang eftersträvas dock oftast andra effekter i första hand, såsom att låta insikter eller meddelande från gudar träda fram i den inre tystnaden. Det är som med stjärnorna; de finns där på dagen också, men solens ljus gör dem osynliga, och inne i en stad med allt elektriskt ljus förblir de dolda även om natten. 

Meditation är för många att sitta med korslagda ben och halvslutna ögon, men det finns många olika sätt att meditera på. Många tekniker använder sig av upprepning av mantran som sjungs eller sägs. Det kan vara enstaka ord eller en hel mening; det kan vara ett budskap som genom upprepningen påverkar medvetandet, ord en förstår eller ord på ett främmande språk som i sig själva inte betyder något för den som säger dem, men som ändå bär en innebörd. Rabblandet av ord blir ett sätt att överrösta pratsamma tankar och stilla sinnet genom repetition. Inte heller behöver meditation betyda stillasittande – att gå kan vara meditation, och särskilt då att gå i skogen eller andra natursköna områden. 

Andliga övningar kan göra upplevelsen av blot större och mer intensiv. Som med all träning gör träningen av sinnet att vi kan använda och förstå det bättre, vilket i sin tur ger oss förmågan att bättre känna de krafter som är i rörelse när vi blotar och höra rösterna av de makter som vi är där för att möta. Men även utanför blotet kan andlighet vara ett sätt att få ett rikare, lyckligare och mer fulländat liv. 

/Räv Skogsberg, gode i Godeord Väst

Läs hela inlägget »
Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se) Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se)

Snorre Sturlasson beskriver i en av sina mer välkända berättelser om hur Tor med kompani reser till Utgårdaloke och där bjuds in att delta i olika lekar och tävlingar. Bland annat läser vi om hur Tor får uppgiften att brottas med Utgårdalokes gamla fostermor Elle. Hon är segare än vad Tor trott och det hinner bli så att åskguden kommer på knä innan tävlingen avbryts. Han får också prova att dricka ur ett dryckeshorn men trots att han dricker allt vad han förmår, lyckas han bara tömma en liten del av hornet.

Förnedrande, tycker Tor. Men det visar sig att Utgårdaloke – denne illusionernas mästare – förvrängt besökarnas blick. Elle som Tor brottades emot var egentligen ålderdomen själv, och dryckeshornet hade sin ände i världshavet.  I själva verket var Utgårdaloke och de andra jättarna fyllda av skräck över de enorma förmågor Tor uppvisade. Hans hårdnackade motstånd mot ålderdomen, hans drickande som skapade ebb i havet och hans andra dåd i lekarna!

Denna berättelse säger något om ödet och vår relation till ödet. För det första säger den oss att alla är bundna av ödet – även gudarna. Det finns inga makter som står bortom ödet. För det andra säger den oss att när vi brottas med vårt öde, aktualiserar vi oss själva och vår sanna potential. Det är genom att leka med ödet som vi uttrycker oss själva i vår största kraft.

Jag använder ordet lek här. Det Tor gjorde i myten var just att leka med ödet.  Lek inte i betydelsen barnslig eller oseriös, eller att det skulle vara enkelt eller simpelt.  Utan lek som ett aktivt sätt att möta världen. I förkristen tid var lek inte bara något barn höll på med. Lek inkluderade även vuxnas idrotter och kunde tas på stort allvar. Vapenlekar var inte sällan på dödligt allvar.

Idag finns det en flodvåg av självhjälpslitteratur som säger oss att allting är möjligt, att vi kan bli allt vad vi önskar, att det inte finns några begränsningar. Det är en syn som totalt verkar ha raderat ut idén om ödet. Världen är helt fri och formbar. Problemet är inte bara att en sådan föreställning är synnerligen naiv och orealistisk (kasta dig ut genom ett fönster på femte våningen och tänk positivt och se vad som händer…) utan att det dessutom lägger en stor tyngd på den enskilde individen. För om livet inte är fantastiskt och framgångsrikt, då är det ditt eget fel. Du har inte varit positiv nog.

Å andra sidan finns den helt motsatta synen: en uppgiven pessimism som säger allt är förutbestämt eller i alla fall ligger utanför vår påverkan, så det är ingen idé att göra något. Det är en livssyn som ofta är cynisk och deprimerad. En del finner dock någon form av frid i detta tillstånd som egentligen pekar mot befrielse från allt ansvar. Men en sådan ansvarslös attityd kan ses som rätt moraliskt anstötlig.

Den forna sedens ödestro är annorlunda. Världen ses som ett samskapande. Där finns strukturer och ödestrådar som binder våra liv, där finns nödvändigheter och förutsättningar. De kan vi inte tänka bort eller upphäva. Men vi kan ge oss in och möta detta öde, och se vilka möjligheter som ryms inom det. Ödets fasta förutsättningar uppenbarar inom sig ett spektrum av möjligheter hur vi kan förhålla oss till detta öde. Genom att möta vårt öde frambringas vår största potential. Det är som konstnärens arbete med sitt material. Materialet har av nödvändighet vissa förutsättningar, och konstnärens kreativitet handlar om att skapa i relation till detta givna material. På en mer allmän nivå handlar det om att skapa våra liv utifrån våra ödesgivna förutsättningar.

Ekofilosofen Arne Naess talade om ett alternativ till naiv optimism (allt kommer gå bra, det finns inga begränsningar) och uppgiven pessimism (Det är kört, jag kan inte göra något). Han kallade det possibilism: Att se de möjligheter som finns i de givna förutsättningarna.

I de isländska sagorna hör vi om hjältar som ”går sitt öde till mötes”. Inte sällan syftar detta på deras egen död. Trots att de inser att de inte kan ändra vad som skall ske, så vet de att de har friheten att möta sitt öde på ett hjältemodigt och hedersvärt sätt. Även när de vet att de inte kommer nå sitt mål fortsätter de att kämpa för det, på alla sätt de finner möjliga, intill slutet. Ödestron leder här alltså inte till någon passivitet eller uppgivenhet. Det är i mötet med ödet de får möjligheten att uttrycka och aktualisera sin karaktär, de leker med ödet och är kreativa i förhållande till det, in i det sista.

Ödet är det som är utlagt. Det ger oss de gränser och de fakta som formar våra liv och förutsättningar. Utan dessa gränser skulle vi inte kunna manifestera oss själva. Allt skulle vara en flytande soppa. Det är i den frejdiga leken med ödet vi blir till.

Karin Bek-Pedersen menar att denna syn på ödet gestaltas i exempelvis de isländska sagorna genom vävandets metafor. På flera ställen skildras ödet just som ett vävande eller spinnande, och ibland är det Nornor som sköter detta. Som exempelvis i första kvädet om Helge Hundingsbane där det beskrivs hur hjältekonungen Helge föddes:

"Natt vart i byn, nornor kommo,
de som danade drottens levnad,
de bjödo fursten frejdad varda,
bli den bäste i budlungars ätt.

Ivrigt snodde de ödestrådar,
medan i Brålund borgar föllo,
gyllene trådar gjorde de redo,
fäste dem mitt under månens sal.

Ändarna gömde de i öst och väst,
hövdingens land låg däremellan;
en lades nordvart av Neres syster,
hon bjöd att bandet ej brista skulle.

Bek-Pedersen menar att varpen (de längsgående trådar som sätts fast i vävstolen och som därför från början bestämmer vävens karaktär) kan ses som det utlagda ödet. Det är ett öde vars mönster blir synligt först när vi lever det, eller för att använda vävandets metafor: vävens mönster - inbyggt i varpen -  blir synligt först när vi väver in väften/inslaget (det material som vävs in mellan varptrådarna, tvärs med dessa), då uppenbaras vävens karaktär. Väften har vi möjlighet att till viss del ändra och korrigera, och det påverkar delvis vävens karaktär. Men vi kan inte ändra den redan uppspända varpens grundmönster.

Ordspråket ”att leka med elden” hänvisar till ett ansvarslöst beteende. Att vi leker med oförstånd med farliga krafter.

Att ”leka med ödet” har en helt annan betydelse. Det är ett förhållningssätt där vi tar vårt fulla ansvar genom att helhjärtat träda in i leken. När vi leker med ödet förhåller vi oss aktivt till det, vi tar ett nappatag med det som är oss givet, för att på det sättet utforska vår egen och världens fulla potential.

Av Henrik Hallgren, rådsgode
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ödet, nornor, lek

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv