Den 23 mars kl. 20.30 är det tid för ”Earth Hour.” 

Det är ett arrangemang som av Världsnaturfonden beskrivs som ”Världens största miljömanifestation” med hundratals miljoner deltagare världen över. Earth Hour startade upp i Sidney i Australien 2007 och har sedan dess spritt sig och blivit ett globalt fenomen. Under denna timme släcker vi vår elektriska belysning vilket ska ses som en signal till våra beslutsfattare att agera för en hållbar värld. Det är också en påminnelse till oss själva att ta hand om planeten. Inte bara privatpersoner kan delta, utan kommuner, företag, organisationer, skolor och trossamfund.

Vårt samfund är grundat i nordisk naturreligion där vi ser naturen och tillvaron som helig. Genom våra seder vill vi upprätta goda och respektfulla relationer till människor, natur och makter och foga in våra liv i årstidernas och naturens kretslopp. Då borde det vara en självklarhet för oss att delta i en manifestation som Earth Hour. Eller?

Earth Hour har väckt en del starka negativa reaktioner. Kritiker har påpekat att handlingen att släcka elektrisk belysning knappast kommer sänka våra utsläpp av koldioxid nämnvärt. En del menar till och med att det skulle riskera att öka utsläppen. Under Earth Hour kanske vi släcker den elektriska belysningen och samlas runt stearinljus istället. Men ett tänt stearinljus, påpekar kritikerna, släpper också ut koldioxid och är dessutom mindre energieffektivt än elektrisk belysning. Om riktigt många skulle släcka ned den elektriska belysningen under denna timme finns dessutom risken att det skulle skapa svängningar i energikonsumtionen (först ned under Earth Hour och sedan upp igen timmen efter) och denna ojämnhet skulle kunna leda till att kraftverken faktiskt förbrukar mer el och därmed mer utsläpp.

Hur det är med detta låter jag vara osagt. Det är i alla fall klart att vad gäller konkreta utsläpp av koldioxid kommer Earth Hour antagligen varken göra så mycket till eller ifrån. En timme utan elektriskt ljus kommer inte rädda planeten men inte heller förstöra den.

Men bakom kritiken finns ofta något annat än en iver att angripa utsläppssiffror. Jag tror att det mest utmanande med manifestationen är vad den symboliserar. Earth Hour vill att vi stannar upp, att vi gör en medveten handling att avstå någonting för en stund. På det sättet är den lik fastan såsom den förekommer i många religiösa traditioner. Att avstå är något som inte alls premieras i dagens konsumtionskultur. Vi har byggt upp ett samhälle som är beroende av ekonomisk tillväxt, som är beroende av att vi ständigt konsumerar mer. Att då avstå från att konsumera blir ett hot mot hela vårt sätt att leva och mot de föreställningar som vår samhällsmodell bygger på.

Men det är också centralt vad vi avstår från: Det elektriska ljuset.
Det elektriska ljuset är en av de starkaste symbolerna för det moderna samhället och idén om framsteg. När den elektriska belysningen infördes i vårt land sågs det, med rätta, som en revolution i människors liv. Elektriskt ljus betydde utveckling och välfärd. Det betydde att vara modern, effektiv och produktiv. Men det elektriska ljuset möttes också redan från början av kritik. En av de påtagliga förändringarna när det elektriska ljuset först introducerades var att människor nu kunde arbeta längre tid i industrilokalerna. Den första permanenta belysningen i Sverige infördes 1876 och då var det på sågverk som ”krävde” långa arbetsdagar på våren för att kunna ta hand om allt timmer som flottats dit. Detta fick en författare som August Strindberg att missnöjt reagera. Trots han då antagligen aldrig själv sett elektriskt ljus så hävdade han med emfas att det ”förstör synen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”. Den elektriska belysningen upphäver de begränsningar som nattens mörker ger. Vi kan i princip vara lika produktiva dygnet runt. Vi fjärmar oss därmed från tidigare levnadssätt, vilka alltid varit formade av årets och dygnets naturliga rytm mellan mörker och ljus.

I västerlandet har ljuset en stark symbolisk koppling till förnuft och rationell klarhet. Under 1700-talet var ”Upplysningen” det talande namnet på den idéströmning som lyfte fram dessa värden och dess arv lever starkt vidare i det moderna samhället. Det elektriska ljuset symboliserar våra teknologiska framsteg som är frukten av den upplysta rationella vetenskapen. Bärande i dessa föreställningar är att kunskapens ljus skall ge oss förmågan att förstå, kontrollera och dominera världen och oss själva. Upplysningen hör samman med en ögats kultur. Människan är inget nattdjur, vi behöver ljus för att kunna se. I ett upplyst utrymme är synsinnet det förhärskande sinnet. Synsinnet är också det sinne som mer än andra kan ge oss en upplevelse av distans och kontroll.

Mörkret blir därmed symbol för okunskap, stagnation eller till och med regression. I mörkret finns det okända, det oklara, det inte helt uppmätta och klarlagda. I mörkret kan det oväntade, vilda smyga sig in. Det innebär en förlust av kontroll och dominans över omgivningen.

Men är det inte just det krampaktiga kontroll- och dominanstänkandet som lett oss in i en global ekologisk kris? Är inte klimatkrisen och artutrotningen symptom på en bruten relation till naturen, orsakad av en illusion av separation och distans; dessa egenskaper som så starkt är förknippade med en ögats kultur? Kritiken mot ”ögats despotism” har funnits med oss sedan motreaktionen mot upplysningstiden i den romantiska rörelsen. William Blake menade exempelvis att människan hade förfallit till en fastlåst och ”trång enögdhet” genom att använda det fysiska ögat.

Innan ni börjar undra alltför mycket vart jag är på väg med denna text vill jag påpeka att jag inte pläderar för att synsinnet är per definition dåligt eller att vårt samhälle bör överge den elektriska belysningen. Men det handlar om att något kan ha gått förlorat i vår framgångsyrsel. Något som vi kan behöva återta för att finna fram till en balanserad relation till Jorden.

Inom forn sed finns en tydlig förståelse för mörkrets betydelse. Visserligen lyfter myterna fram gudarna som skinande väsen, och deras boningar och hallar beskrivs ofta som lysande och glänsande. Men dessa mytiska bilder balanseras av att även mörkret spelar en avgörande roll.

I den rituella praktik som kallas útiséta sitter vi i mörkret under en natt för att nå insikt. Det är ett mystiskt seende bortom den klara, rationella blicken. Traditionellt satt man på gravhögarna för att få kontakt med de döda. Mörkret och döden ses inte inom forn sed som något som skall undvikas eller fördrivas, utan som en källa till visdom, kraft och gemenskap.

En mer vardaglig sed, som vi finner i senare folktradition, är att ”kura skymning”. Familjen samlas vid köksbordet när det börjar skymma. Alla sitter tysta och blickar ut genom fönstret där det blir allt mörkare. Först när det är så mörkt att det inte går att se anletsdragen på den som sitter på andra sidan bordet kan ett litet ljus tändas, om ens då. Nu börjar berättelserna berättas. Muntliga historier som når genom mörkret från mun till öra. Mörkret utanför stugan väcker stämningar och aningar om de makter och väsen som kommer fram när solen gått ned – trollen, rådarna, de döda. Berättelser om dessa blir påtagliga i denna mörkeromslutna atmosfär. När synen avväpnas, kan andra sinnen framträda. Ett annat sorts lyssnande. Och även ett annat sorts kroppsligt kännande. Att låta fingrarna famla sig fram över bordsskivan, fötternas kontakt med ett golv du inte ser. När vi sitter stilla i mörkret kan ett mer drömmande medvetande bjudas in, dräktigt med suddiga, grumliga och meningsladdade förnimmelser.

Även om ljuset är bundsförvant med seendet, kan ljus också blända oss. Den mänskliga belysningsteknologin skymmer då sikten för den större mer-än-mänskliga värld som vi är en del av. Vi ser tydligare innanför ljusets radie, men utanför denna blir mörkret mer kompakt. När vi släcker ned kan vi börja skönja rörelserna där ute i mörkret. Vi kan vända blicken uppåt och upptäcker en glittrande stjärnhimmel som tidigare fått träda tillbaka för det elektriska ljusets dominans.

Inom psykologin har det vakna, rationella medvetandet liknats med det upplysta och synliga medan det omedvetna kopplas samman med det mörka och osynliga. Psykologen Carl Gustav Jung formulerade en teori om ”skuggan”. Skuggan är en arketyp som bär på de delar av oss själva som vi tränger undan eftersom vi finner dem opassande, omoraliska, fula, orimliga. Men ju mer vi fokuserar på det ljusa och passande, desto mer växer skuggan bakom och inom oss och vi blir inte av med den. När vi bara tillåter det ljusa och framstående hos oss själva blir vi endimensionella och faller offer för en ”medvetandets monoteism” som Jung uttrycker det. Konsekvensen blir till slut att det omedvetna slår tillbaka, ett fenomen som Jung kallade enantiodromia. För att bli hela människor behöver vi i stället för att undertrycka det vi ogillar erkänna oss själva i all vår komplexitet, det ljusa och det mörka.

Jung menade att hela vårt samhälle lider av en sådan ensidighet som yttrar sig i inte bara i enskilda individer utan i det ”västerländska samhällets beroende av vetenskap och teknologi och på ett särskilt ’rationellt’ sätt att tänka”. Genom denna ensidiga vetenskapliga förståelse har, enligt Jung ”världen blivit avhumaniserad. Människan känner sig isolerad i kosmos. Han känner sig inte längre involverad i naturen och har förlorat sitt känslomässiga deltagande i naturliga skeenden, som dittills haft en symbolisk mening”. Skuggan som växer sig allt starkare och slår tillbaka kan vi idag se i de konvulsioner världen upplever, med ekologiska, sociala och existentiella kriser.

Jung hade ett cykliskt perspektiv på människans utveckling och liknande den med solens upp- och nedgång. I den första hälften av människans levnadslopp växer vi uppåt, vi utvecklar en individualitet och en alltmer rationell jag-medvetenhet, liksom solen stiger högre på himlen. Men om vi sedan bara fortsätter denna resa framåt och uppåt flyger vi för högt och drabbas då av det som de antika grekerna kallade ”hybris” – övermod. I stället, menade Jung, behöver människan i sin medelålder vända nedåt igen, mot jorden, likt solen som efter att ha nått zenit sjunker nedåt mot horisonten. Ett genuint självförverkligande är bara möjligt genom en återförening och försoning med naturen, mörkret och döden.

Earth Hour är förlagd till den 23 mars, alldeles nära vårdagjämningen. På ett sätt kan det tyckas bakvänt. Vid vårdagjämningen firar vi ljusets seger över mörkret och att dagarna blir längre än nätterna. Men vi får inte glömma att vårdagjämningen framförallt är en tid av balans. Det är en tid då mörker och ljus väger jämnt, då dag och natt är lika långa. Att Earth Hour inträffar vid denna tid kan ses som en påminnelse för oss om en balans vår värld så innerligt är i behov av. Där aktivitet balanseras med vila, där ljuset och rationaliteten balanseras med mörkret och det drömska. En tid där både ljuset och skuggan kan omfamnas.

Earth Hour möjliggör en erfarenhet där vi kan öppna upp för ett rikare och mindre enögt varande. Där vi kan drömma om en annan värld och närma oss jorden igen. Det är en ritual där andra tankar kan tänkas än bara de förment ”effektiva” och ”nyttiga”. Dess symbolik utmanar i grunden vår civilisations dysfunktionella fantasier om framsteg, allmakt och kontroll.
Earth Hour rimmar väl med en naturbaserad andlighet som Forn Sed. Jag kommer släcka lamporna här hemma på lördag. Jag gör det som ett firande av ett sätt att leva, där det dunkla och omätbara kan få utrymme, där vi kan slappna av från vår intensivt lysande kontroll- och framstegshets för att i stället låta oss själva och planeten vara.

Henrik Hallgren
gode i Forn Sed Sverige

Så här när de flesta firar disa, så ligger det nära till hands att fundera på kvinnlighet. Enligt sed är den här högtiden till för att fira diserna: alla kvinnliga makter. Förmödrar, kvinnliga gudar, rådare. Ordet dis är ett luddigt paraplybegrepp, men syftar aldrig till manliga väsen. Hur förhålla sig till detta, om man haft svårt med ord som “kvinnlig” och “feminin”, trots att man är kvinna?

 Det är inte ovanligt att i andliga/religiösa sammanhang ha små kvinnoträffar eller prata om vikten av det “kvinnligt gudomliga”. Speciellt de delar av modern hedendom som ligger nära new age kan det finns en viss typ av särartsfeminism eller t o m livmodersfeminism inbakt all denna “girl power”. Ungefär: “vi kvinnor är så viktiga och bra, för vi kan sådant som män inte kan”. Kopplar man sedan ihop detta med arketyper återkommande i diverse alternativandlighet, så är det lätt att resultatet blir ungefär:
“Män och kvinnor är lika mycket värda, fastän väsensskilda. Män är bra på krig, rationellt tänkande och kvinnor är bra på att vara omvårdande och intuitiva.”
Personligen avskyr jag sådana generaliseringar. Jag är en kvinna, om detta råder det inget tvivel egentligen. Men väldigt ofta när jag hamnat i kvinnoseparatistiska rum så känner jag mig helt klart okvinnlig. Jag passar inte in i den där mallen av en omvårdande, mjuk och intuitiv kvinna. Jag är en fyrkantig nörd, som hellre läser en bok än håller i en bebis. Som attraherad av andra kvinnor skriver jag heller inte under på att ett kvinnoseparatistiskt rum skulle per automatik leda till mindre sexuell laddning. 
Jag bara vantrivs att bli satt i ett fack, även om det görs i välmenande syfte. Jag kan vara en kvinna och ändå inte vilja att det antas något om min personlighet, mina talanger eller åsikter. Inte heller missunnar jag kvinnor som t ex saknar livmoder att räknas med i gänget. Om hon vill det. Naturen är full av undantag och variation, och mänskliga begrepp är inte alltid pricksäkra. 

Så vad är kvinnlighet, separat från det fysiska?

Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att bland de kvinnliga makter som beskrivs i nordisk mytologi, så finns en enorm variation. Kvinnliga gudar är inte bara vackra kärleksgudinnor. Inte ens Freja, som ofta jämförs med grekiska Afrodite, är någon simpel skönhetsgudinna. Hon må ha en hand med i skönhet och erotik, eftertraktad av jättar, men hon kan också hetsa till krig. Hon väljer fallna krigare före Oden, är en mäktig völva och skänker rikedom. Bland gudarna finns Skade, som dyker upp med rustning och vapen för att kräva hämnd. Idun, som skänker ungdom med sina heliga äpplen. Läkekunniga Eir. Hemlighetsfulla Frigg. Lilla Beyla, som serverar mjöd och stora, moderliga Jord. Mörka Natt och strålande Sunna. De är alla så olika varandra. Förutom gudar vimlar det av andra kvinnliga makter i mytologi och folktro. Valkyrior, fylgja, skogsrå, älvor… 
Så på disablotet jag håller i nu på lördag, ska jag komma ihåg att hylla just detta:
Trots trånga fördomar, så finns det säkert tusen sätt att vara kvinna på. Och så har det varit i urminnes tider.

Hell diser.

(av Emma Hernejärvi, kontaktperson i hbtq+-frågor)