Till vintern
Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:
"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."
Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.
Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.
Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.
Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.
Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv
I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?
Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"
För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.
Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.
Martin Domeij, Rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
jolner kropp ekologistisk helig plats ting vana föda konferens utiséta tor ledstjärnor vårdagjämning edsring vardag påsk metoo polygami vanadis storm internet feja personlig sed djur nutid asynja standing rock toreblot landskap värderingar vintersolståndet insida sekulär ví odr häfte odla vlogg kura skymning fördomar kvinnlighet trana torshammare tolerans gydja morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap blotlag tomhet tankesmedja ursprungsfolk studier fulltrogen vårdande monokultur julafton midgård sociala medier förnimmelse tradition kommunikation bok filosofi sedvandrare utbrändhet mat konst ägg skola tranafton göteborg siv tjänstgörande jötnar makter hiero gamos nyckelord dakota access kurs väv förstörelse mångkultur lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd medlemmar kyla etik kultur bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider förfäder lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar faq oden alver stockholm bröllop årsting emma hernejärvi samhälle hedningar uppfostran myter, vetenskap, ymer skade eir media skuld sigurd fafnesbane mimameid grunna tyr äktenskap symbol ödet ukraina jämstäldhet ogrundand misstänksamhet emma hernejärvi' tid, årstider, vår, personliga reflektioner earth hour video hälsa berättelse folkräkning liberal skålgropsten väven bronsålder utbildning heliga platser rådet moder kläder val frej ordning och kaos gåva hallar monogami november vårfrudagen bifrost feminism beklagande organisation arbete vanatro växa in i seden källor identitet det implicita årsväntan vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi mytologi industrialism gud jättar gudamakter hlodyn alva påvestenen sejd kristendom religionsfrihet diser frågor registrerat tacksamhet begravning blota moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd nationalistisk eugene gendlin dröm inkluderande älvor