Urds väv- tankar om forn sed

2016


Hell Freja Visa vanadis
Jag vänder mig till dig idag, för att be om beskydd.
Inte för min egen del, utan för andras.
Jag ber dig att beskydda kvinnor som har det svårt.
Kvinnor som flyr från krig. Kvinnor som är oönskat gravida. Kvinnor som lever gömda i rädsla.
Hell dig vanadis, jag ber dig om att hålla din hand över dessa människor och ge dem styrka.

 Hell Tyr Den enhänte asen
Jag vänder mig till dig idag, för att be om rättvisa.
Inte för min egen del, utan för andras.
Jag ber dig att beskydda dem som blir dömda på förhand.
Oskyldiga som utsätts för våld.
Oskyldiga som förföljs för sitt utseende.
Oskyldiga som flyr från krig och tyranni.
Hell dig tingsgud, jag ber dig om att hålla din hand över dessa människor och ge dem styrka.


/Emma Hernejärvi - gydja i godeord Öst

Läs hela inlägget »
Etiketter: feja, tyr, bön, vanadis
Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Läs hela inlägget »

Just nu sker den största sammankomsten av ursprungsfolk i USA på över hundra år. De har sedan april i år enats i kamp mot oljeledningen Dakota Access i North Dakota som förstör deras heliga platser, deras gravfält och hotar dricksvattnet från Missourifloden.

Ofta beskrivs det som att de protesterar. Själva ser de sig snarare som försvarare. Försvarare av vattnet. Försvarare av sina heliga marker. Försvarare av sina förfäders och förmödrars gravplatser. Flera av Dakota- och Lakotastammarnas heliga områden har redan blivit förstörda under bygget.  I indianfolkens gamla berättelser talas om ”den svarta ormen” och de identifierar nu denna svarta orm som oljeledningen, vilken kommer kunna transportera en halv miljon fat olja om dagen.

Representanter från minst 250 olika stammar av Nordamerikas ursprungsfolk finns på plats i det läger som byggts upp i Siouxernas reservat ”Standing Rock”. Dessutom har representanter för ursprungsfolk från olika delar av världen rest dit i solidaritet. Bland annat maoris från Nya Zeeland, samer från Sverige och indianfolk från Amazonas.  

Ursprungsfolk runtom i världen förenas i kampen mot det storskaliga industrisamhällets rovdrift. De inser att de är enade i sin kamp för sin mark, sina heliga platser och en djup respekt för Moder Jord.

Industrisamhället ser världen som ”resurser”, som enbart råvaror att utnyttja. Naturen reduceras till ett själlöst objekt för människors girighet. Det leder inte bara till att naturen och de heliga platserna förstörs. Det förstör också de kulturer som under tusentals år levt i samspel med landskapet, och vars identitet är rotad i landskapet. Och inte bara det. Det förstör också allas vår värdighet som människor. Genom att agera utifrån industrialismens världsbild glömmer vi bort vår uppgift: att vara en del i det stora sammanhanget, att bidra med balans och skönhet. Att leva med respekt och heder i våra relationer till allt levande.
När vi föröder landskapet runtom oss, ödelägger vi också grunden för vår egen existens och mening.

Samfundet Forn Sed Sverige stödjer ursprungsfolkens försvar av sina heliga platser och det levande vattnet.

Samfundet Forn Sed Sverige solidariserar sig med ursprungsfolken i kampen mot Dakota Access.

Vi vet att vi alla är sammanbundna, att allting påverkar allting annat. Samma kamp som förs där, förs också här i Sverige. Vi ser den kampen hos samer som kämpar för sina marker mot gruvbolag. Och det handlar inte bara om ursprungsfolkens marker. Överallt är landskapet fyllt av heliga platser, där gudar och gudinnor bor. Vårt samfund har som en av sina uppgifter ”att vårda, värna och väcka de heliga platserna i landskapet.” Men dessa platser offras obevekligen i den industriella "utvecklingens” namn.  

Vi hedningar ser tillvaron som helig. I vår sed strävar vi efter goda relationer mellan människor, natur och makter. Detta går inte ihop med en samhällsutveckling som betraktar naturen som död råvara.  

Försvararna vid Standing Rock för inte bara en kamp som vi vill stödja. De ger oss också en uppfodrande påminnelse  – att försvara våra egna heliga platser, att försvara Moder Jord, och därmed vår egen värdighet.

Henrik Hallgren
Rådsgode, FSS
 

Läs hela inlägget »

En av de vanligaste frågorna som jag får när jag är ute och pratar om hedendom i skolor är om det finns någon konflikt mellan mitt sätt att se på världen som sedare och den moderna vetenskapen. Tror jag verkligen att vi lever på en gren i ett jättestort träd? Tror jag att Oden och hans bröder formade Jorden från jätten Ymers kropp och hur ställer jag det mot naturvetenskapens bevis för evolution och Big Bang?
 
Jag förklarar att för mig finns det ingen motsättning, att myt och vetenskap är två helt olika språk för att beskriva verkligheten på och att det ena inte ska förväxlas med det andra. Myten varken kan eller ska förstås bokstavligt utan just som myt, som en berättelse. Mer som poesi än som empiri. Nej, jag ser inte asken Yggdrasil som ett bokstavligt träd. För mig är det en bild, en bild av hur hela universum hänger samman i en enda organisk helhet. Det är en bild som jag kan göra bruk av, som kan hjälpa mig att förstå och ta in världen i all dess mångskiftande väldighet. Den hjälper mig att se att hur olika vi än kan verka vid en första anblick är vi alla löv av samma stam.
 
Vetenskap är något annat. Den beskriver hur världen fungerar på ett sätt som låter den mätas, testas, beräknas och i måhända även manipuleras. Myten och vetenskapen kompletterar varandra, men ska inte misstas för varandra.
 
Ibland kan det vara frestande att dra paralleller, att låta myten tjäna som en metafor för det som vetenskapen beskriver. Det är frestande för ibland känns kopplingen så tydlig. I myten beskrivs som sagt hur Burs söner sliter sönder urjättens kropp för att bygga världen. Det är en bild av universums tillblivelse. Myten visar hur beståndsdelarna till vår värld fanns redan innan den kom att existera. Och den berättar också att ett universums skapelse är en våldsam process. Det låter för mig väldigt likt Big Bang.
 
Men det kan vara en farofylld väg att göra den sortens jämförelser. Först och främst – jag är inte någon fysiker, inte någon naturvetare. Min kunskap om de här ämnena är grund och ytlig. Det måste jag vara ödmjuk inför. Jag varken kan eller bör utmåla mig som någon som faktiskt begriper hur allt det här fungerar och hänger ihop. Om jag skulle försöka mig på det skulle resultatet förmodligen bli lika pinsamt som när en evolutionsbiolog som Richard Dawkins ger sig på religion – ett ämne som han egentligen inte behärskar.
 
Dessutom, den naturvetenskapliga världsbilden är stadd i ständig förändring. Den representerar bara vad vi anser oss veta just nu. Vi kan upptäcka nya resultat imorgon som förändrar teorierna. Ett exempel: Kommer vårt expanderande universum bara fortsätta att bli större, glesare och kallare tills att alla stjärnor en dag slocknar i ett tomt och mörkt dött kosmos eller kommer det en dag börja falla ihop igen, dras samman till en enda singularitet från vilket ett nytt Big Bang och ett nytt universum uppstår? Jag vet vilken av dessa modeller som jag föredrar med min mytiska förståelse av tillvaron som något cykliskt. Så vitt jag kan förstå är dock vetenskapen delad i frågan och jag gör därför bäst i att inte välja den teori som passar mig bäst för att stödja min egen uppfattning. Inte heller ska jag väl behöva det. Myten är mäktig nog i sig själv.
 
En av årets mer omdiskuterade böcker är en där två författare beskriver hur kvantteori kan användas för att få ett bättre liv. Jag har inte själv läst något av den så jag ska inte dra allt för stora växlar på den här men så vitt jag förstår är tanken att eftersom sådant som kausalitet och traditionella fysiska grundlagar inte tycks gälla på kvantnivå utan påverkas genom hur de observeras kan du med hjälp av din tankekraft styra hur saker och ting ska bli. Det förefaller mig som en total missuppfattning inte bara av kvantfysik utan även av magiskt arbete. Var och en som någonsin gett sig in på att förändra världen vet att det är något som aldrig är lätt och att det alltid har ett pris.
 
Så hur lockande det än kan vara att försöka smälta samman mythos och logos (som religionshistorikern Karen Armstrong kallar de två sätten att förstå världen på) gör jag nog bäst i att låta bli. För min egen skull och för sedens. Det går att begripa vår verklighet på mer än ett sätt samtidigt.

/ Erik Otterberg, gode i Godeord Väst

Läs hela inlägget »

Vi är ett inkluderande samfund, där alla är välkomna, vilket kan läsas i paragraf 6 i våra stadgar: ”Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.”
 
Ett sätt att manifestera detta är att delta på Pride vilket vi har gjort tidigare och i år var det dags igen. Med en ny banderoll vandrade vi iväg, Emma, Per, Bastian, Eveliz och jag den flera timmar långa vandringen. Överallt efter vägen stod glada människor som vinkade och hejade och det var den längsta feststämningen jag varit med om. Sån härligt varm kärleksfull känsla. Både Emma och jag hade för säkerhets skull innan bett om Tors beskydd och ja, kallar man på Tor så kommer han med besked. Vid Tegelbacken öppnades himlen och det bokstavligt talat forsade ned. Men det svalkade skönt i sommarvärmen.
 
Redan innan vi nådde Östermalms IP hade vi börjat vi smida planer på hur vi kan göra nästa gång. På hur vi kan visa upp vilka vi är och vad vi står för. Kommer bli en utvecklande vinter.

Bruse LF Persson, rådsmedlem

Läs hela inlägget »

Det var den där tiden då våren liksom tvekar. Då värmen känns i luften, men det också går att förnimma ett slags vibrerande, som att de varma och kalla luftlagren byter plats och därigenom upplevs tvekande, försiktiga, avvaktande.

Knopparna hade nästan slagit ut, men ännu var själva jorden kall. Kall som om hon var ovillig, som om hon inte ville förändras.

Orörlig låg hon än, avklädd sedan bara veckor tillbaka, tyst och väntande. Det var som att hon när som helst kunde ta tillbaka alla löften om sommar och värme, växtlighet och överflöd.

Gång på gång låg marken så kall på morgonen att solen inte förmådde värma upp den ovilliga och tveksamma. Men vissa nätter var det som om hon tittat åt ett annat håll, som att hon inte varit med. Då levde hoppet. Hopp om liv, hopp om sommar, hopp om glädje.

Men nästa morgon kunde vara kall igen. Då försvann hoppet en smula, men bara tillfälligt. År efter år av erfarenhet hade visat att värmen till slut segrade, att den till synes ovilliga gav med sig och förvandlades till det hav av liv och överflöd som rymde allt det som kallades sommar.

Hoppet låg snarare i hur tidigt det skulle hända. Aprilväder kallades det på sina håll. Den månad då det stod och vägde, då det kunde snöa dagen efter det första iskalla doppet, blåsa iskall nordan natten efter barfotaspring i gräset.

Men april månad led mot sitt slut. Tveksam vår skulle snart övergå i försommar, som skulle föra jorden till midsommar, högsommar, sensommar, höst och vinter igen. Tveksamhet skulle övergå i utslagen blom, svallande värme, skörd, välbehövlig svalka, mörker och vila. Tills det började om igen.

I jorden slöts alltid cirkeln. I jorden rymdes alla årstider, alla år och alla väder, all tveksamhet och säkerhet. Jorden var början och slutet, ursprunget och målet.

Vår.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv