Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
diser standing rock det implicita makter sociala medier älvor odla ukraina nutid tranafton blotlag naturens rättigheter tradition filosofi tor beklagande rådet vintersolståndet gåva morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner ekologistisk monokultur vardag grunna moder midgård storm ödet media utbrändhet ogrundand misstänksamhet äktenskap skola ví häfte november trana blota källor torshammare bifrost heliga platser mångkultur värderingar familj kropp ting gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vetenskap gudamakter monogami alva julafton polygami vanatro jolner val förnimmelse mat utbildning fördomar odr uppfostran frågor nyckelord bok landskap folkräkning sedvandrare väven feja kura skymning vlogg göteborg tiden kommunikation verdandi gud påsk studier interreligiöst årsting bröllop historisk sed faq kultur ragnarök förfäder urd samhälle vinternätterna solvända lucia traditioner kyla emma hernejärvi alver midsommar höstdagjämningen mörker disablot årstider carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel frigg sed gemenskap höst skalleper yggdrasil liv mångfald vinter jul polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg gerd samfundet forn sed sverige freja alvablot död andlig erfarenhet jord gudar känslor politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey demokrati förnyelse sång vår ceremoni modern hedendom monoteism myter vårblot bön äring stockholm rune forssén oden lusse sommarsolstånd etik hedningar helighet lek förmödrar medlemmar vanadis tacksamhet jättar edsring registrerat arbete kristendom eugene gendlin tolerans helig plats berättelse toreblot nationalistisk sigurd fafnesbane hlodyn vårfrudagen liberal ägg skålgropsten identitet dakota access organisation insida årsväntan metoo djur symbol mimameid ginnungagap påvestenen jötnar eir tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa konferens emma hernejärvi' myter, vetenskap, ymer hallar begravning tomhet kurs feminism växa in i seden sejd hiero gamos vårdagjämning siv ledstjärnor bronsålder tyr fulltrogen skörd industrialism osynlig internet vana personlig sed dröm jämstäldhet earth hour tankesmedja kläder video religionsfrihet konst asynja tjänstgörande mytologi väv kvinnlighet bildning sekulär frej vårdande skade hälsa skuld föda ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande utiséta förstörelse