Tankar om myt och vetenskap

En av de vanligaste frågorna som jag får när jag är ute och pratar om hedendom i skolor är om det finns någon konflikt mellan mitt sätt att se på världen som sedare och den moderna vetenskapen. Tror jag verkligen att vi lever på en gren i ett jättestort träd? Tror jag att Oden och hans bröder formade Jorden från jätten Ymers kropp och hur ställer jag det mot naturvetenskapens bevis för evolution och Big Bang?
 
Jag förklarar att för mig finns det ingen motsättning, att myt och vetenskap är två helt olika språk för att beskriva verkligheten på och att det ena inte ska förväxlas med det andra. Myten varken kan eller ska förstås bokstavligt utan just som myt, som en berättelse. Mer som poesi än som empiri. Nej, jag ser inte asken Yggdrasil som ett bokstavligt träd. För mig är det en bild, en bild av hur hela universum hänger samman i en enda organisk helhet. Det är en bild som jag kan göra bruk av, som kan hjälpa mig att förstå och ta in världen i all dess mångskiftande väldighet. Den hjälper mig att se att hur olika vi än kan verka vid en första anblick är vi alla löv av samma stam.
 
Vetenskap är något annat. Den beskriver hur världen fungerar på ett sätt som låter den mätas, testas, beräknas och i måhända även manipuleras. Myten och vetenskapen kompletterar varandra, men ska inte misstas för varandra.
 
Ibland kan det vara frestande att dra paralleller, att låta myten tjäna som en metafor för det som vetenskapen beskriver. Det är frestande för ibland känns kopplingen så tydlig. I myten beskrivs som sagt hur Burs söner sliter sönder urjättens kropp för att bygga världen. Det är en bild av universums tillblivelse. Myten visar hur beståndsdelarna till vår värld fanns redan innan den kom att existera. Och den berättar också att ett universums skapelse är en våldsam process. Det låter för mig väldigt likt Big Bang.
 
Men det kan vara en farofylld väg att göra den sortens jämförelser. Först och främst – jag är inte någon fysiker, inte någon naturvetare. Min kunskap om de här ämnena är grund och ytlig. Det måste jag vara ödmjuk inför. Jag varken kan eller bör utmåla mig som någon som faktiskt begriper hur allt det här fungerar och hänger ihop. Om jag skulle försöka mig på det skulle resultatet förmodligen bli lika pinsamt som när en evolutionsbiolog som Richard Dawkins ger sig på religion – ett ämne som han egentligen inte behärskar.
 
Dessutom, den naturvetenskapliga världsbilden är stadd i ständig förändring. Den representerar bara vad vi anser oss veta just nu. Vi kan upptäcka nya resultat imorgon som förändrar teorierna. Ett exempel: Kommer vårt expanderande universum bara fortsätta att bli större, glesare och kallare tills att alla stjärnor en dag slocknar i ett tomt och mörkt dött kosmos eller kommer det en dag börja falla ihop igen, dras samman till en enda singularitet från vilket ett nytt Big Bang och ett nytt universum uppstår? Jag vet vilken av dessa modeller som jag föredrar med min mytiska förståelse av tillvaron som något cykliskt. Så vitt jag kan förstå är dock vetenskapen delad i frågan och jag gör därför bäst i att inte välja den teori som passar mig bäst för att stödja min egen uppfattning. Inte heller ska jag väl behöva det. Myten är mäktig nog i sig själv.
 
En av årets mer omdiskuterade böcker är en där två författare beskriver hur kvantteori kan användas för att få ett bättre liv. Jag har inte själv läst något av den så jag ska inte dra allt för stora växlar på den här men så vitt jag förstår är tanken att eftersom sådant som kausalitet och traditionella fysiska grundlagar inte tycks gälla på kvantnivå utan påverkas genom hur de observeras kan du med hjälp av din tankekraft styra hur saker och ting ska bli. Det förefaller mig som en total missuppfattning inte bara av kvantfysik utan även av magiskt arbete. Var och en som någonsin gett sig in på att förändra världen vet att det är något som aldrig är lätt och att det alltid har ett pris.
 
Så hur lockande det än kan vara att försöka smälta samman mythos och logos (som religionshistorikern Karen Armstrong kallar de två sätten att förstå världen på) gör jag nog bäst i att låta bli. För min egen skull och för sedens. Det går att begripa vår verklighet på mer än ett sätt samtidigt.

/ Erik Otterberg, gode i Godeord Väst

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Mim Albrektson » Årsväntan:  ”Vill tacka dig för ideen med ljusväntan Läst om den först iår så jag gjorde mig ..”

  • Henrik Hallgren » Makter bortom kaos:  ”Spännande Alina. Den har jag ännu inte läst :) ”

  • Alina Pettersson » Makter bortom kaos:  ”Stämmer lite med handlingen seriealbumet Vei av Sara Bergmark Elfgren :) Vei är ..”

  • Alina Pettersson » Gudarna tillhör inte endast det förgångna:  ”Föreställer sig gudarna i moderna kläder är just vad Neil Gaiman gjorde när han ..”

  • Sarah » Vad då mångkultur?:  ”Tack Per för ditt tålamod och ditt pedagogiska sätt. Tycker att det är skrämmand..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln