Freysåkallan
Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.
Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.
Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.
Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.
Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.
Yngve-Frey
Med lust och lekars megin
Vig Du mig
och gör mig till Din egen
Må mitt hjärta minnas när jag utan skam
Bort mot Barrelunden skyndar stegen
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som till liv kan väcka åkertegen
Äringsgud
Kom hjärtat att beröra
Och Din brud
I livets dans förföra
Må jag minnas och utropa kungens namn
Sen han själv har viskat i mitt öra
Hemligheten
Att främste kung är den man
som vill hellre älska än förgöra
Alvakung
Som råder över döda
Evigt ung
och ger oss liv och föda
Må jag minnas när jag i Din mörka famn
Än en gång får lämna livets möda
Hemligheten
Att Frode är den ende
Som kan kyssa Gerdas läppar röda
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
mytologi djur nutid verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap årsväntan det implicita identitet källor växa in i seden vanatro arbete organisation beklagande feminism bifrost vårfrudagen november morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk moder rådet heliga platser utbildning bronsålder väven skålgropsten liberal folkräkning berättelse hälsa video earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton göteborg siv tjänstgörande jötnar makter hiero gamos skuld media eir skade myter, vetenskap, ymer uppfostran älvor inkluderande dröm eugene gendlin nationalistisk skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr blota begravning tacksamhet registrerat frågor diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja sommarsolstånd medlemmar kyla etik kultur bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom hedningar samhälle emma hernejärvi årsting förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot årstider sed gudar känslor frigg andlig erfarenhet liv mångfald vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige gerd gemenskap död jord skalleper höst sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen myter rune forssén interreligiöst lusse förfäder lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar faq oden alver stockholm bröllop jättar gudamakter hlodyn alva påvestenen sejd metoo påsk vardag edsring vårdagjämning ledstjärnor tor utiséta konferens föda vana ting helig plats ekologistisk kropp jolner mångkultur förstörelse väv kurs dakota access nyckelord mimameid sigurd fafnesbane tyr äktenskap grunna ödet ukraina skola ägg konst mat utbrändhet sedvandrare filosofi bok kommunikation tradition förnimmelse sociala medier midgård julafton monokultur vårdande fulltrogen kläder val frej ordning och kaos gåva hallar monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare trana kvinnlighet fördomar kura skymning vlogg odla häfte odr ví sekulär insida vintersolståndet värderingar landskap toreblot standing rock asynja industrialism gud