Att leka med ödet

Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se) Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se)

Snorre Sturlasson beskriver i en av sina mer välkända berättelser om hur Tor med kompani reser till Utgårdaloke och där bjuds in att delta i olika lekar och tävlingar. Bland annat läser vi om hur Tor får uppgiften att brottas med Utgårdalokes gamla fostermor Elle. Hon är segare än vad Tor trott och det hinner bli så att åskguden kommer på knä innan tävlingen avbryts. Han får också prova att dricka ur ett dryckeshorn men trots att han dricker allt vad han förmår, lyckas han bara tömma en liten del av hornet.

Förnedrande, tycker Tor. Men det visar sig att Utgårdaloke – denne illusionernas mästare – förvrängt besökarnas blick. Elle som Tor brottades emot var egentligen ålderdomen själv, och dryckeshornet hade sin ände i världshavet.  I själva verket var Utgårdaloke och de andra jättarna fyllda av skräck över de enorma förmågor Tor uppvisade. Hans hårdnackade motstånd mot ålderdomen, hans drickande som skapade ebb i havet och hans andra dåd i lekarna!

Denna berättelse säger något om ödet och vår relation till ödet. För det första säger den oss att alla är bundna av ödet – även gudarna. Det finns inga makter som står bortom ödet. För det andra säger den oss att när vi brottas med vårt öde, aktualiserar vi oss själva och vår sanna potential. Det är genom att leka med ödet som vi uttrycker oss själva i vår största kraft.

Jag använder ordet lek här. Det Tor gjorde i myten var just att leka med ödet.  Lek inte i betydelsen barnslig eller oseriös, eller att det skulle vara enkelt eller simpelt.  Utan lek som ett aktivt sätt att möta världen. I förkristen tid var lek inte bara något barn höll på med. Lek inkluderade även vuxnas idrotter och kunde tas på stort allvar. Vapenlekar var inte sällan på dödligt allvar.

Idag finns det en flodvåg av självhjälpslitteratur som säger oss att allting är möjligt, att vi kan bli allt vad vi önskar, att det inte finns några begränsningar. Det är en syn som totalt verkar ha raderat ut idén om ödet. Världen är helt fri och formbar. Problemet är inte bara att en sådan föreställning är synnerligen naiv och orealistisk (kasta dig ut genom ett fönster på femte våningen och tänk positivt och se vad som händer…) utan att det dessutom lägger en stor tyngd på den enskilde individen. För om livet inte är fantastiskt och framgångsrikt, då är det ditt eget fel. Du har inte varit positiv nog.

Å andra sidan finns den helt motsatta synen: en uppgiven pessimism som säger allt är förutbestämt eller i alla fall ligger utanför vår påverkan, så det är ingen idé att göra något. Det är en livssyn som ofta är cynisk och deprimerad. En del finner dock någon form av frid i detta tillstånd som egentligen pekar mot befrielse från allt ansvar. Men en sådan ansvarslös attityd kan ses som rätt moraliskt anstötlig.

Den forna sedens ödestro är annorlunda. Världen ses som ett samskapande. Där finns strukturer och ödestrådar som binder våra liv, där finns nödvändigheter och förutsättningar. De kan vi inte tänka bort eller upphäva. Men vi kan ge oss in och möta detta öde, och se vilka möjligheter som ryms inom det. Ödets fasta förutsättningar uppenbarar inom sig ett spektrum av möjligheter hur vi kan förhålla oss till detta öde. Genom att möta vårt öde frambringas vår största potential. Det är som konstnärens arbete med sitt material. Materialet har av nödvändighet vissa förutsättningar, och konstnärens kreativitet handlar om att skapa i relation till detta givna material. På en mer allmän nivå handlar det om att skapa våra liv utifrån våra ödesgivna förutsättningar.

Ekofilosofen Arne Naess talade om ett alternativ till naiv optimism (allt kommer gå bra, det finns inga begränsningar) och uppgiven pessimism (Det är kört, jag kan inte göra något). Han kallade det possibilism: Att se de möjligheter som finns i de givna förutsättningarna.

I de isländska sagorna hör vi om hjältar som ”går sitt öde till mötes”. Inte sällan syftar detta på deras egen död. Trots att de inser att de inte kan ändra vad som skall ske, så vet de att de har friheten att möta sitt öde på ett hjältemodigt och hedersvärt sätt. Även när de vet att de inte kommer nå sitt mål fortsätter de att kämpa för det, på alla sätt de finner möjliga, intill slutet. Ödestron leder här alltså inte till någon passivitet eller uppgivenhet. Det är i mötet med ödet de får möjligheten att uttrycka och aktualisera sin karaktär, de leker med ödet och är kreativa i förhållande till det, in i det sista.

Ödet är det som är utlagt. Det ger oss de gränser och de fakta som formar våra liv och förutsättningar. Utan dessa gränser skulle vi inte kunna manifestera oss själva. Allt skulle vara en flytande soppa. Det är i den frejdiga leken med ödet vi blir till.

Karin Bek-Pedersen menar att denna syn på ödet gestaltas i exempelvis de isländska sagorna genom vävandets metafor. På flera ställen skildras ödet just som ett vävande eller spinnande, och ibland är det Nornor som sköter detta. Som exempelvis i första kvädet om Helge Hundingsbane där det beskrivs hur hjältekonungen Helge föddes:

"Natt vart i byn, nornor kommo,
de som danade drottens levnad,
de bjödo fursten frejdad varda,
bli den bäste i budlungars ätt.

Ivrigt snodde de ödestrådar,
medan i Brålund borgar föllo,
gyllene trådar gjorde de redo,
fäste dem mitt under månens sal.

Ändarna gömde de i öst och väst,
hövdingens land låg däremellan;
en lades nordvart av Neres syster,
hon bjöd att bandet ej brista skulle.

Bek-Pedersen menar att varpen (de längsgående trådar som sätts fast i vävstolen och som därför från början bestämmer vävens karaktär) kan ses som det utlagda ödet. Det är ett öde vars mönster blir synligt först när vi lever det, eller för att använda vävandets metafor: vävens mönster - inbyggt i varpen -  blir synligt först när vi väver in väften/inslaget (det material som vävs in mellan varptrådarna, tvärs med dessa), då uppenbaras vävens karaktär. Väften har vi möjlighet att till viss del ändra och korrigera, och det påverkar delvis vävens karaktär. Men vi kan inte ändra den redan uppspända varpens grundmönster.

Ordspråket ”att leka med elden” hänvisar till ett ansvarslöst beteende. Att vi leker med oförstånd med farliga krafter.

Att ”leka med ödet” har en helt annan betydelse. Det är ett förhållningssätt där vi tar vårt fulla ansvar genom att helhjärtat träda in i leken. När vi leker med ödet förhåller vi oss aktivt till det, vi tar ett nappatag med det som är oss givet, för att på det sättet utforska vår egen och världens fulla potential.

Av Henrik Hallgren, rådsgode
 

Etiketter: lek nornor ödet

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Johan » Vad då mångkultur?:  ”Jag vill ge dig Per, en eloge för ditt tålamod. Jag har så svårt att förstå hur ..”

  • Janne Meijner » Vad då mångkultur?:  ”Det här är riktigt bra skrivet (och bra uttryckt i videon också förstås). Att ty..”

  • Tina » Vad då mångkultur?:  ”Hej!! Låter som ännu en vänstervriden lyckats infiltrera även här! Det är då fan..”

  • Sandra » Vad då mångkultur?:  ”Mångkulturen är ju en rasistisk ideologi vars mål är att förinta det Svenska fol..”

  • Jim » Vad då mångkultur?:  ”Mångkultur, som den funktionellt instrument i Sverige, innebär: ökad kriminalite..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln