Ett tempelbesök

Vintermakters tempel Vintermakters tempel

"Det spelar inte så stor roll var man bor, bara man är hemma inuti."

 

Så stod det på ett vykort jag hade på väggen i mitt rum på folkhögskolans elevhem, dit jag flyttade från föräldrahemmet. På den tiden var det i bästa fall en positiv affirmation, snarare än ett konstaterande. Det är sjutton år sedan, och många och stora saker har hänt sedan dess, både utom mig och inom mig. En av de största, vid sidan av att ha träffat min make och fått barn, är att jag har gått från frikyrkokristen till samfundsorganiserad hedning.

 

För en stund sedan kom vi (maken, stora sonen, lilla sonen, stora sonens Tor-docka och jag) hem från en kortare exkursion ut i den dalsländska naturen. I Åmål där vi bor behöver man inte gå så långt för att komma ut i den. Vädret var egentligen inget vidare idag, Sunna låg gömd bakom tjocka grå duntäcken, det var lite disigt över sjön och snön var kladdig av lenvädret. Stora sonen hade dock blivit lovad fika i skogen, och vi behövde hitta en lämplig blotplats för nästa högtid, så ut skulle vi.  

 

Jag har egentligen aldrig gillat skogen något vidare. Tvärt om har jag varit lite rädd för den, precis som jag är rädd för kalfjället och för havet (och för rymden, fast det är ett mindre problem i min vardag och sedutövning). Storskogen, kalfjället, havet - alla kändes de lite för stora, för vilda, för oberoende av mig. De var inte till för mig, jag kände mig en gäst, välkommen om jag visste att bete mig och hade ett försvarbart ärende, men för övrigt lämnad åt mina egna förmågor och kunskaper.

 

När jag var kristen var jag den kristne gudens barn. Jag följde (och avvek stundom ifrån) gränser, vägar och riktningsvisare som var anpassade för människor. Berättelsen om universum och allting var för mig frälsningshistorien om människans relation till den kristne guden. Allt som fanns var på något sätt gott eller ont, i förhållande till mig, utifrån de gränser jag hade fått mig givna av den kristna tron. Resan från detta tillstånd till det hedniska liv jag nu för har bland annat inneburit att jag idag sätter mina egna gränser. Och makterna lär mig, lite i taget att skogen inte är god eller ond, den bara är, precis som allting annat. Det är sant som jag tänkte förr; jag är välkommen, om jag vet hur jag skall göra. Skillnaden är idag tror jag mig själv om att veta det, eller kunna lära mig. Jag är inte längre ett barn i förhållande till en allsmäktig gud, jag är en växande mognande människa, med mera gemensamt med ett träd än med en konstruerad frälsningshistoria.

 

Insikten som makterna gav mig idag är att skogen, havet och kalfjället är de samma som de alltid har varit, oberoende av mig. Det är min egen förändring som tagit bort min rädsla och min känsla av hemlöshet i tillvaron. En plätt i skogen, där vi sätter oss hela familjen och dricker varm choklad, är inte en tillfällig inmutning för mänskligt liv. Den är ett heligt tempel som vi är välkomna att besöka, om vi beter oss höviskt mot de makter som råder där, lämnar minmala spår och andas djupa andetag i tacksamhet. Och det gör vi, ty sådan är vår sed.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Henrik Hallgren » Makter bortom kaos:  ”Spännande Alina. Den har jag ännu inte läst :) ”

  • Alina Pettersson » Makter bortom kaos:  ”Stämmer lite med handlingen seriealbumet Vei av Sara Bergmark Elfgren :) Vei är ..”

  • Alina Pettersson » Gudarna tillhör inte endast det förgångna:  ”Föreställer sig gudarna i moderna kläder är just vad Neil Gaiman gjorde när han ..”

  • Sarah » Vad då mångkultur?:  ”Tack Per för ditt tålamod och ditt pedagogiska sätt. Tycker att det är skrämmand..”

  • Johan » Vad då mångkultur?:  ”Jag vill ge dig Per, en eloge för ditt tålamod. Jag har så svårt att förstå hur ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln