Tankar på januariis

När jag senast skrev ett inlägg på den här bloggen hade den första snön fallit över mitt Vättlefjäll och jag beskrev den lättnad jag kände över det. När jag nu åter fattar den proverbiala pennan håller snön istället på att försvinna efter några dagars regnigt blidväder, som i sin tur föregicks av ett par veckor med kyla långt under nollan.

 

För mindre än en vecka sedan, när det fortfarande var tio minusgrader, besökte jag en kär blotplats där jag firar Valborg årligen. Det gick fort att gå dit, eftersom jag inte behövde följa några stigar, utan helt enkelt gick över sjön som den ligger vid. Platsen var tom, stilla och tyst. Lite som den där gamla reklamfilmen där ett höstklätt par återvänder till platsen där de firat midsommar, fast utan Tommy Nilssons röst i bakgrunden.

 

Det var ovant att se platsen i vinterskrud. Jag har aldrig sett den sådan, och den kändes annorlunda. Det var som att komma till en ny plats, skapad av att tiden förflutit.

 

Herakleitos påstod att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger, men det kan jag inte riktigt hålla med om, annat än på ett strikt fysikaliskt plan där jag kan se genomströmningen av vattenmolekyler som signifikant.

 

Känslomässigt ser jag i stället den där blotplatsen som densamma, varje Valborg när jag besöker den. Nu, i januarivintern, var det däremot en ny plats för mig. En plats där minnen bor, men på ett helt annat sätt än på försommaren.

 

I vinterns stillhet sköljde en mängd minnen från platsen över mig. Här träffade jag min sambo. Här har jag sovit under bar himmel. Här lärde jag känna många av mina vänner. Här har jag grillat mat över öppen eld. Här har jag trotsat den sista aprilkylan, klätt av mig alla kläder och simmat ut till den plats där jag nu stod och sedan sprungit mig torr på stranden. Minnen som inte riktigt ryms när man har ett nytt majblot att fira, i den där fantastiska försommarnatten då allt ligger öppet.

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg ger vintern mig möjlighet att tänka längre tankar. Det är kanske för att det är så stilla i nuet. Precis så kände jag i alla fall när jag stod där på sjön och tittade på blotplatsen.

 

Kanske hörde jag ändå Tommy Nilssons röst där någonstans på fjället.

 

Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och dom vänner jag saknar...

 


Martin Domeij, rådsgode

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Mim Albrektson » Årsväntan:  ”Vill tacka dig för ideen med ljusväntan Läst om den först iår så jag gjorde mig ..”

  • Henrik Hallgren » Makter bortom kaos:  ”Spännande Alina. Den har jag ännu inte läst :) ”

  • Alina Pettersson » Makter bortom kaos:  ”Stämmer lite med handlingen seriealbumet Vei av Sara Bergmark Elfgren :) Vei är ..”

  • Alina Pettersson » Gudarna tillhör inte endast det förgångna:  ”Föreställer sig gudarna i moderna kläder är just vad Neil Gaiman gjorde när han ..”

  • Sarah » Vad då mångkultur?:  ”Tack Per för ditt tålamod och ditt pedagogiska sätt. Tycker att det är skrämmand..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln