Freysåkallan

Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.

 

Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.

 

Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.

 

Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.

 

Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.

 

 

Yngve-Frey

Med lust och lekars megin

Vig Du mig

och gör mig till Din egen

Må mitt hjärta minnas när jag utan skam

Bort mot Barrelunden skyndar stegen

Hemligheten

Att Frode är den ende

Som till liv kan väcka åkertegen

 

Äringsgud

Kom hjärtat att beröra

Och Din brud

I livets dans förföra

Må jag minnas och utropa kungens namn

Sen han själv har viskat i mitt öra

Hemligheten

Att främste kung är den man

som vill hellre älska än förgöra

 

Alvakung

Som råder över döda

Evigt ung

och ger oss liv och föda

Må jag minnas när jag i Din mörka famn

Än en gång får lämna livets möda

Hemligheten

Att Frode är den ende

Som kan kyssa Gerdas läppar röda

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Johan » Vad då mångkultur?:  ”Jag vill ge dig Per, en eloge för ditt tålamod. Jag har så svårt att förstå hur ..”

  • Janne Meijner » Vad då mångkultur?:  ”Det här är riktigt bra skrivet (och bra uttryckt i videon också förstås). Att ty..”

  • Tina » Vad då mångkultur?:  ”Hej!! Låter som ännu en vänstervriden lyckats infiltrera även här! Det är då fan..”

  • Sandra » Vad då mångkultur?:  ”Mångkulturen är ju en rasistisk ideologi vars mål är att förinta det Svenska fol..”

  • Jim » Vad då mångkultur?:  ”Mångkultur, som den funktionellt instrument i Sverige, innebär: ökad kriminalite..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln