Livsvägar och livslandskap

Jag tänkte mig länge livet som en väg.

 

Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.

 

Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.

 

Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.

 

Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.

 

Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.

 

Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.

 

Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.

 

Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.

 

Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.

 

Karin Boye har uttryckt något liknande:

 

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

 

Tack.

 

 

Martin Domeij, rådsgode

Etiketter: natur livsåskådning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Johan » Vad då mångkultur?:  ”Jag vill ge dig Per, en eloge för ditt tålamod. Jag har så svårt att förstå hur ..”

  • Janne Meijner » Vad då mångkultur?:  ”Det här är riktigt bra skrivet (och bra uttryckt i videon också förstås). Att ty..”

  • Tina » Vad då mångkultur?:  ”Hej!! Låter som ännu en vänstervriden lyckats infiltrera även här! Det är då fan..”

  • Sandra » Vad då mångkultur?:  ”Mångkulturen är ju en rasistisk ideologi vars mål är att förinta det Svenska fol..”

  • Jim » Vad då mångkultur?:  ”Mångkultur, som den funktionellt instrument i Sverige, innebär: ökad kriminalite..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln