Tillsammans är man mindre ensam

Att vara kommunikatör för ett samfund vars medlemmar har skiftande trosuppfattningar, praktiserar sin tro på många olika sätt, och har olika syner på det heliga och på vad som är viktigt... det är inte det lättaste. När någon frågar; "Vad står ni för? Vad vill ni? Vad gör ni?" är det svårt att svara med annat än en uppräkning av samfundets stadgar.

 

Det finns nämligen inga kloka ord från Eddan som omfattar tron hos alla samfundets medlemmar; ingen gyllene regel, inget kärleksbudskap eller några budord som alla medlemmar skulle skriva under på. Det finns inte ens gemensam gud att hänvisa till. Den forna seden kräver heller ingen medlare mellan dig och makterna. Ingen kyrka behövs, inga dogmer styr din relation och bara ditt eget samvete kan egentligen avgöra vad som är rätt och fel. I Samfundet kan alla stå i direkt kontakt med gudar och makter, och alla kan vara sin egen gode eller gydja.

 

Den här konturlösheten och gränslösheten har jag alltid sett som en av samfundets styrkor. Bortsett från att ha en demokratisk och öppen syn på tillvaron, behöver man egentligen inte stå för något annat än det man själv tycker. Det är upp till var och en att fundera över sin plats i världen och sin mening med livet. Samfundet passar utmärkt in i den individualistiska tid vi lever i, och att inte behöva inrätta sig i ett led tilltalar förstås många.

 

Samtidigt gör de flytande tros- och livsåskådningsgränserna att det är svårt att få till ett "vi"; en känsla av samhörighet. En undersökning skulle säkert visa att många av Samfundets medlemmar delar grundläggande värderingar – respekt för naturen och miljön, människans och andra varelsers plats i världen och ett generellt intresse för medeltida hantverk och annat. Undersökningen skulle nog emellertid också röja ganska stora skillnader mellan trosutövarna vad gäller synen på livet, döden och omvärlden.

 

Om engagemanget i Samfundet är den enskilda individens försök att komma in i en gemenskap, har vi mycket kvar att arbeta med. Det är svårt att upprätthålla djupare relationer via forum och communities på nätet, och även om Facebook och bloggande är bättre än ingenting, kan åtminstone jag sakna de innerliga mötena mellan människor som kommer sig av att dela samma tak, laga mat gemensamt, skratta tillsammans och tala öga mot öga. Samfundets stora styrka – friheten och mångfalden – ser jag även som vår stora svaghet. Medlemmarnas spridning i landet skapar lätt en känsla av anonymitet och isolation, och det lokala blotlaget (i de fall det ens finns ett sådant!) blir kanske en viktigare källa till identifikation än delaktigheten i ett rikstäckande samfund.

 

I mina ögon är ensam inte stark. Det finns säkert många av er som kan skriva under på att det i svåra stunder är skönt med lite mänsklig värme och medkänsla; och att det kan vara en fantastisk känsla att få vara en del av en grupp som bidrar med styrka och glädje. Det är just den känslan som jag hoppas på att Samfundet en dag ska kunna förmedla till alla sina medlemmar.

Där den forna seden förr omslöt allt mellan religion, lagar, riter och umgänge, får den idag ofta finna sig i att vara en intressebaserad fritidssysselsättning, eller en livsstil som befinner sig lite utanför det traditionella samhället. Det är inget dåligt i sig, men det gör att de gemensamma aktiviteterna hänger oerhört mycket på just hur mycket tid och ork den enskilda medlemmen har, och på att det finns en kärngrupp som drar ett tyngre lass.

 

Förutom att tala för Samfundet Forn Sed Sverige, som nu, ägnar jag mig också åt lajv – levande rollspel eller improvisationsteater som utövas gemensamt, för den som inte tidigare hört talas om fenomenet. Varje gång jag åker iväg på ett lajv slås jag av hur många unga och äldre det finns som ägnar flera dygn åt att sy kläder för hand, skapa gammaldags hantverk och föremål, slå upp egentillverkade tält i ösregn, göra upp eld utomhus fast veden är genomsur och sjunga sånger tillsammans och dansa tills timman är sen. Arrangörer kan lägga timmar, dagar och veckor på att göra en helg så perfekt som möjligt, och folk kommer långväga ifrån för att skapa en saga som trots ett skimmer av påhitt ger upphov till många sanna, starka känslor. Det finns en mycket stark gemenskap lajvare emellan och en oerhörd vilja att arrangera och deltaga i aktiviteter.

 

Något sådant kan jag ibland sakna oss samfundare emellan. Vi känner kanske varandra för dåligt eller har för fullt upp med våra egna liv för att hinna med allt vi egentligen skulle vilja göra tillsammans, men jag tror att vi skulle kunna skapa en minst lika stark samhörighet, om vi bara öppnar våra liv och almanackor för det.

 

Det finns många bland er som redan gör sitt yttersta för att knyta andra människor samman och ni vet säkert själva hur mycket tid, kraft och ork det tar. Meningen är förstås inte att ni ska dra ett ännu tyngre lass än förut. Jag skulle snarare vilja hävda att det är allas vår plikt att försöka anstränga oss för att skapa just den där gemenskapen – för jag vill gärna tro att det inom varje människa finns en vilja ingå i något större än hon själv.

 

 

Det här var kanske en dyster tanke att komma dragandes med såhär framåt höstkanten, men som jag ser det finns faktiskt ingen anledning att deppa ihop! Jag tror nämligen inte att det finns några gränser för människans förmågor. En enda liten vilja att skapa något bra kan utan några som helst problem växa och bli till en naturkraft att räkna med. "Tron kan förflytta berg", säger man ofta, och i det här fallet tror jag även att tron kan göra något ännu viktigare än så – nämligen att överbrygga dalar.

      Och jag tänker hålla fast vid tanken på ett öppet och enat samfund som inte bara kan umgås och skratta och gråta tillsammans, utan även synas och höras utåt, och finnas där som en kraft att räkna med. Din röst, min röst och alla andra sedningars röster, sammanflätade trots våra olikheter, för det är förmodligen så vi kommunicerar allra bäst.

 

Nu har i alla fall jag kommunicerat färdigt för idag, så jag vill ta tillfället i akt att önska er alla en trevlig höst!

 

Äring och frid,

Saga Sunniva Bergh

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Tina » Vad då mångkultur?:  ”Hej!! Låter som ännu en vänstervriden lyckats infiltrera även här! Det är då fan..”

  • Sandra » Vad då mångkultur?:  ”Mångkulturen är ju en rasistisk ideologi vars mål är att förinta det Svenska fol..”

  • Jim » Vad då mångkultur?:  ”Mångkultur, som den funktionellt instrument i Sverige, innebär: ökad kriminalite..”

  • Mikael Kjell » Inkluderande och exkluderande:  ”Det saknas en punkt efter "värdefullt synsätt". Var tvungen att tillägga detta, ..”

  • Mikael Kjell » Inkluderande och exkluderande:  ”Hej! Väldigt värdefullt synsätt Det där med att vissa påstår att detta exkludera..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln