Svårt och lätt att vara polyteist

Allt har sina fördelar och nackdelar, heter det ju ibland. Eller som det står i Havamál: Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig att till intet han duger.

 

Det kanske inte bara gäller personer. Det kanske även gäller religioner.

 

Hos de allra flesta religioner finns det värdefulla insikter, andliga skatter, kloka anhängare. Varje religion har sina egna unika karaktärsdrag och kan ge sina speciella gåvor till världen. Men varje religion brottas också med sina egna omöjliga frågor och logiska inkonsekvenser eller moraliska svårigheter och varje religion kan snedvridas på sitt eget särskilda sätt. Jag tror inte att någon religion är helt immun mot det.

 

Att leva med en religion kan ha sina fördelar och sina nackdelar.

 

Även att leva med forn sed, det har sina fördelar... och det har sina nackdelar.

Forn sed är ju som bekant polyteistisk – vi erkänner en mångfald av olika gudar. En nackdel med detta – rent socialt – är att i det moderna svenska samhället så ses knappast polyteism som något normalt och självklart. Tvärtom ses det ofta som verklighetsfrånvänt, suspekt eller rent av lite knasigt.

 

Det normala i dagens samhälle är kanske att inte tro på någon gud överhuvudtaget. Vetenskapen ses som fullt tillräcklig. Om man erkänner en andlig dimension av tillvaron så kan det ändå vara rätt okej – om den beskrivs just på detta abstrakta sätt utan specificering– som en andlig dimension av tillvaron, som en andlig kvalité, en helhetsupplevelse, eller som energier. Energier – det är populärt! Då är man till och med ganska trendig.

 

Om man till nöds vill tala om gudar, ja då kan det på sin höjd vara okej att tala om en gud, och då ska han helst heta Jahve.

 

Ingen eller maximalt en gud går alltså an – men att tro på många gudar! Nä, där går gränsen för många. Det kan man väl inte tro på? Det är ju bara sagor! De som kallar sig polyteister i dagens moderna samhälle döms ut som personer som hört för många sagor som barn, som förläst sig på fantasyböcker och spelat för mycket rollspel i sin ungdom.

 

Och ja...jag får väl erkänna det...personligen så hörde jag mycket sagor som barn, slukade fantasy och jovisst...jag spelade rollspel också!

 

Ur mitt perspektiv ser jag däremot inte detta som ett tecken på att jag gjort verklighetsflykt till religion. Tvärtom ser jag det som att allt mitt förkovrande i fantasy och rollspel var uttryck för en mytologisk längtan – eller kanske en eggande viskning från gudarna själva? En mytologisk längtan, en viskning, som efterhand mognade till en andlig livsväg.

 

Men polyteism verkar alltså vara hopplöst ute i vårt land. Då kan det kännas ganska svårt att vara polyteist.

 

Det finns dock några saker som kan göra mig optimistisk. Jag tränar yoga. För tjugo år sedan sågs yoga som något oerhört flummigt som det fanns tydlig sektvarning kring. Men idag är yoga helt accepterat i samhället. Det verkar som om nästan alla i hela Stockholm plötsligt börjat träna yoga och sjunga mantran. Fascinerande utveckling på bara ett par årtionden. Det intressanta är också att yogan är rotad i en indisk polyteistisk tradition – hinduismen, vilket säkert på sikt kan bidra till att göra polyteismen som livshållning mer hemtam för vanligt folk. Märkligt. Att det kanske är den indiska religiösa traditionen som förmår göra oss mottagliga att upptäcka det nordiska, hedniska arvet på nytt.

 

Ur ett globalt och framförallt historiskt perspektiv är det däremot inte konstigt att vara polyteist. Det verkar människor ha varit i alla tider. Idag så hittar vi starka polyteistiska traditioner inte bara i det hinduiska Indien, utan vi har även Shinto i Japan, Voudou på Haiti, för att nämna några.

 

Och här ser vi en av de stora fördelarna med att vara polyteist: Polyteister har inga större problem att förhålla sig till andra kulturers och religioners gudar. Visserligen vänder vi som utövar nordisk forn sed oss främst till de nordiska gudarna, men vi påstår inte att de skulle vara de enda gudarna. Jag har inga problem att erkänna hur många gudar som helst. Det verkar finnas gudar överallt! Små som stora.

 

Då måste det vara krångligare att vara den som inte tror på några gudar alls, eller som bara tror på en gud. Per definition måste man då döma ut alla andras gudar som falska, påhittade, icke-existerande, eller så kan man hävda att de inte är riktiga gudar utan snarare demoner och satans anhang. Inga av dessa ovan nämnda varianter kan med lätthet kopplas ihop med respekt och öppenhet för andras religioner.

 

Vissa monoteister vill vällovligt försöka göra sin gud mer inkluderande, genom att se andras många gudar som den ende gudens olika uppenbarelseformer. Jag kan verkligen hysa respekt för detta synsätt, men det kan samtidigt bli väldigt krystat och nästan komiskt när de då försöker klumpa ihop alla olika gudar och andar av de mest skiftande slag och påstå att den hinduiske Shiva, en shintoistisk förfadersande och den nordiska tomten är en och samma gud. Det krävs en hel del mental ansträngning för att få ihop det på ett någorlunda vettigt sätt, och tillslut blir "gud" då så abstrakt att han/hon/hen/den är allt och därmed inget.

 

Så mycket skönare att utifrån polyteismens perspektiv låta de olika gudarna vara just det som deras egna tillbedjare beskriver dem som: Att guden Shiva är just guden Shiva, att den shintoistiska förfadersanden är varken mer eller mindre än en förfadersande, och att vår tomte är just – en tomte.

 

Då kan det kännas ganska lätt att vara polyteist.

 

Henrik Hallgren, gode i Svealands godeord

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Mim Albrektson » Årsväntan:  ”Vill tacka dig för ideen med ljusväntan Läst om den först iår så jag gjorde mig ..”

  • Henrik Hallgren » Makter bortom kaos:  ”Spännande Alina. Den har jag ännu inte läst :) ”

  • Alina Pettersson » Makter bortom kaos:  ”Stämmer lite med handlingen seriealbumet Vei av Sara Bergmark Elfgren :) Vei är ..”

  • Alina Pettersson » Gudarna tillhör inte endast det förgångna:  ”Föreställer sig gudarna i moderna kläder är just vad Neil Gaiman gjorde när han ..”

  • Sarah » Vad då mångkultur?:  ”Tack Per för ditt tålamod och ditt pedagogiska sätt. Tycker att det är skrämmand..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln