Att lyssna med tunn hörsel

Jag tycker mycket om att vandra i skog och mark. Att finna små stigar, att sätta mig ned i en glänta eller på en sten. Men jag har märkt att åtskilliga gånger så kan jag komma hem efter en sådan promenad bara för att inse att jag vandrat som i en bubbla. Jag har varit så upptagen med att samtala med den där vännen jag promenerade tillsammans med, att jag helt glömde bort skogens närvaro. Ja ofta behövs inte ens en vän, jag kan ändå ha fullt upp med mina egna tankar och inre monologer. Tankar, funderingar, ett ständigt brus av röster inne i mitt huvud. Jag i centrum - och naturen sjunker då undan i periferin och blir anonym. Jag traskar klumpigt, högljutt och utan vaksamhet, utan lyssnande. Visst är det befogat att ibland ha sig själv och sina tankar i centrum. Men problemet är att detta förhållningssätt blivit så genomgående i våra liv, att vi tar det för givet. Kanske kan vi vakna upp för ett kort ögonblick och beundra en vy, en utsikt eller en vacker äng, men snart sjunker naturen tillbaka igen i sin anonymitet. Många av oss har nästan förlorat förmågan att uppfatta nyanserna och de subtila elementen, allt det där som tar tid att upptäcka.

 

Men det finns ett enkelt sätt att bli närvarande. Det är att bara sätta sig på en plats och vara stilla och tyst, och sitta så under en längre tid. Jag brukar välja en plats att sitta på som är diskret och lite gömd. På det sättet placerar jag mig själv i bakgrunden och gör mig nästan osynlig. Det är en inbjudan till naturens varelser att träda fram i förgrunden. De djur som alltid stannar upp och tystnar när vi klampar fram, de börjar nu röra sig igen och fortsätter med sina dagliga rutiner. Plötsligt framstår naturen som allt annat än en kuliss för mina aktiviteter. Naturen träder fram som en egen närvaro, med sitt eget liv och sina egna syften. Och jag bara sitter där och iakttar, lyssnar och förundras. Det handlar för mig om etik. Att ge utrymme för någon annan än mig själv, att visa respekt för naturens varelser som egna aktörer med sin egen integritet. Om jag skall lämna mina monologer och träda in i dialog med världen, så måste jag lära mig respekt och lyssnande.

 

Denna attityd gäller givetvis inte bara i vår relation till naturen utan lika mycket i vår relation till andra människor. Många gånger har jag hamnat i diskussioner - inte minst med mina nära och kära - där jag vägrar gå ur min egen bubbla, där jag vägrar lära mig något nytt, vägrar lyssna. Jag vill då bara erövra centrumpositionen, vinna diskussionen, framhäva mig själv och mina kunskaper och förmågor. När den andre talar så lyssnar jag inte utan väntar bara på att få tillfälle att ta ordet igen. Det blir naturligtvis inget riktigt samtal, utan bara en självbekräftande monolog vilket ofta urartar till gräl.

 

I Havamal i den poetiska eddan ges råd om levnadskonst, hur vi bör leva och förhålla oss till varandra. Där står följande rader att läsa:

 

Man skall ej skryta med sitt skarpa förstånd
Utan visa sig aktsam och var.
Tystlåten kommer den kloke till gårds
Den varsamme vållar ej våda.

 

Varsam gäst som till gillet kommer
Tiger med tunn hörsel
Hans öron lyssnar och hans ögon skådar
Så spanar envar som är vis.

 

Här beskrivs en person som kommer till en gård och som medvetet sätter sig själv i periferin, gör sig mottaglig och lyssnar med tunn hörsel. Aktsamhet och varsamhet framstår som den attityd varmed han möter världen. Dessa gamla levnadsregler klingar inte gott i allas öron i vår tid där man snarare framhäver självförverkligande, självuttryck och att ställa sig själv i första rummet. Men Havamal talar inte om självförnekelse, bara om att göra sig lyssnande och mottaglig. Detta är grunden för alla goda relationer.

 

Den forna seden - asatron - handlar om att upprätta goda relationer till livets makter, till gudarna. Det är i ceremonierna och bloten som den djupaste förbindelsen sker. Men även här är det lätt att ceremonin urartar till en självförhärligande monolog. Ibland har jag gått ut i skogen, till mitt gudaställe, och utfört ceremonier för att hedra och tacka gudarna. Jag har bjudit in dem, givit dem gåvor i form av mat och dryck, uttryckt min kärlek och tacksamhet, för att sedan avsluta och gå tillbaka. Men något har känts lite tomt. Var det någon där, eller bara jag? Jag inser att jag aldrig gav utrymme för gensvar. Jag ställde mig aldrig i en position av mottagande. Jag körde på, gjorde mina handlingar, utropade mina ord, men glömde den andra delen av den andliga kommunikationen med makterna - lyssnandet, att ge utrymme. Så nästa gång jag utför ceremonin gör jag på ett lite annat sätt. Jag välkomnar och tackar, ger gåvor och utför mina handlingar. Men jag stannar också upp. Jag låter mig själv träda i bakgrunden. Det är då jag hör vindes brus i trädkronan. Ser fågeln som vakar på grenen. Det utrymme jag lämnar fylls plötsligt av en helig närvaro. Jag känner Freja nära intill mig, och jag tiger och lyssnar med tunn hörsel.

 

Henrik Hallgren - sänt i Sveriges Radio P1 2007