Var finns Gud?

Var finns Gud?
Ja - var finns Gud? Egentligen?

 

Jag ska avslöja en hemlis.
Gud sitter här i studion med mig just nu, och stormtrivs.

 

Min upplevelse är att Gud finns där jag vill att Gud ska finnas.
Inte på så sätt att Gudamakterna lyder order, men däremot på det sätt att Gud hör bön. Jag kan tala med Gudarna och Gudinnorna - och de kan ge svar på tal.
Så när jag vänder mig till Gudamakterna, och ber om deras närvaro, så är de där - på ett eller annat sätt.

 

Somliga upplever det som att Gud finns i varje människas hjärta. Andra hävdar att Gud finns i kyrkan, eller i templet.
Här i Norden har man i tusentals år ansett att Gudarna och Gudinnorna är alldeles för stora för att få rum i ett hus, så de dyrkas i heliga lundar.
Och det sker ju än idag. På flera sätt.
Genom blot och ceremonier förstås, men också på ett mer vardagligt, oderemoniellt sätt.

 

Sverige sägs vara världens mest sekulariserade land - men det betyder inte att vi är oandliga. Jag tror att de flesta svenskar kan känna en alldeles särskild känsla av gudomlig närvaro ute i naturen - den vidsträckta, oändliga, eviga och evigt föränderliga, allomfattande naturen - även om alla kanske inte skulle uttrycka det just så.

 

Och om det finns vissa platser som är etablerade för samtal med Gud, för Guds närvaro - det kan vara en helig lund, en kultplats, ett tempel, en kyrka - så är det kanske faktiskt så att Gud finns lite mer just där än på andra ställen.
Enbart i kraft av vår starka önskan att Gud ska finnas där.
För att jag på dessa platser kanske blir mer uppmärksam och lyhörd för deras närvaro.

 

När jag går till min lilla plats i Nackareservatet, där jag har ett altare för Frej och Freja, så känner jag naturligtvis en starkare närvaro av Frej och Freja - just där.
Och deltar jag i en ceremoni med många deltagare, som alla vänder sig till samma Gudamakter, så kommer vi alla att känna gudamakternas närvaro särskilt starkt just där, och då. Det brukar funka så.

 

Det finns till exempel en sjö som jag brukar bada i på somrarna, där jag upplever en alldeles särskilt stark närvaro av Freja. Vanadisen. Den främsta bland Gudinnor. Odins jämlike.
Vid denna sjö finns också en källa med synnerligen gott vatten, vilket förstås förstärker och bekräftar denna Gudinneassociation.

 

Fast det viktigaste är faktiskt - revolutionerande nog - inte var Gud finns.
Det verkligt intressanta är - vad får detta för konsekvenser?
Om Gud faktiskt sitter bredvid mig här och nu - om Gud står bredvid mig när jag lagar lunch - vad får det för konsekvenser - för mig?
För mitt handlande, mina val, min relation till omvärlden - och till Gud?

 

Om jag går med Odin vid min sida, hur präglar det mitt handlande?
Kommer jag att bli mer oförutsägbar, mer nyfiken, mer kompromisslös?
Kommer jag att våga mer, utmana mig själv mer, söka mer klokskap och vishet?
Om jag går med Tyr, blir det i högre grad svårt för mig att ljuga och vara självisk?
Om jag går med Frej, kommer jag att bli mer fridfull och kärleksfull - och kreativ?

 

Ja - just så tror jag faktiskt att det är.
Det är i alla fall min erfarenhet att det fungerar just på det sättet.
Och det kan jag använda mig av i mitt liv, i min vardag.

 

Om jag är lite skrajsen och orolig av mig inför en ny utmaning, så kan det vara bra att be Tor att hänga med - för både styrka och beskydd.
Om jag är på väg till ett möte där jag ska rannsakas och dömas, så ber jag Tyr att följa med. Tyr - för mod, sanning, rättvisa och balans. Då är Tyr med mig. Och då känner jag mig trygg, och tillitsfull till att rättvisan måste segra.
Om jag är på väg till ett kärleksmöte, så kanske jag ber Frej att följa mig på färden.
Och då följer Frej med. Inget är så härligt för Frej, som ett kärleksmöte!

 

Man blir som man umgås.

 

Och du undgår inte att påverkas av de Gudar och Gudinnor du väljer som följeslagare på din väg genom livet.

 

av Carl Johan Rehbinder - sänt i Sveriges Radio P1 2004-11-13