I väntan på disa

Altare från blotlaget Härdens disablot 2011, Firse sten, Falköping. FOTO: Nathalie Otterberg. Altare från blotlaget Härdens disablot 2011, Firse sten, Falköping. FOTO: Nathalie Otterberg.

Jag sitter och bläddrar i min almanacka. Om några veckor infaller Disa, en av de åtta stora högtiderna inom seden. Jag sitter och funderar över när vi ska fira den i det blotlag jag tillhör. Som så ofta med våra högtider och blot är det inte det exakta datumet som är det betydelsefulla, det är ofta praktiska hänsyn som spelar in när vi bestämmer oss för att samlas och blota. Ibland kan det bli ett väldigt pusslande. Helger är oftast mer praktiska för firande än vardagskvällar, men inte alltid.

 

Disablot håller vi någon gång i början av februari. Den tredje februari har Disa namnsdag i kalendern. (Det är dessutom en söndag i år, så det skulle kanske kunna passa?) Vill man fira något senare är det Alla hjärtans dag den 14:e. Somliga hedningar har lanserat tanken på att föra in det sekulära Alla hjärtans-firandet i Disa som högtid. Jag tilltalas av den tanken. Vi har flera år haft just röda geléhjärtan som blotgåvor, just på Disa.

 

Annars är Disa en högtid som kan vara lite svår att sätta fingret på. Jag har ofta funderat på varför det är så. Våra högtider är ju kopplade till årshjulet, till årstidernas växlingar. Kanske är det just så att det som händer i naturen vid den här tiden är lite vårt att lägga märke till om man inte tittar noga? Det är kallt, snön ligger allt som oftast som ett täcke över marken. Naturen förefaller fortfarande som i vila.

 

Men någonting händer ändå, även om vi inte ser det ännu. Därför handlar Disa på många sätt om att gå i väntans tider. När vi talat om detta i samfundets gode/gydjering har vi talat om högtiden i termer av graviditet. Jorden är liksom gravid med den vår och den sommar som ska komma. Den är inte här ännu, men snart. Med den utgångspunkten blir det naturligt att vi i dsatid lägger vårt fokus på de kvinnliga makterna. Det betyder också att Disablotet är särskilt lämpat för att uppmärksamma och helighålla eventuella graviditeter som kan vara på gång i gruppen.

 

I vårt blotlag har vi också valt att göra disafirandet till en parallell till alvablotet. I alvablotet blotar vi till de som gått före oss, de som är döda. I disablotet vänder vi oss till de som kommer efter, till de som inte är födda ännu. Beroende på hur man ser det är de kanske samma, men hur vi kallar makterna har också betydelse för hur vi möter dem. I Disa, i väntans tid, är det livet som ska komma som står i fokus. Vi längtar alla så...

 

Nu ska vi bara se om vi kan få ihop ett bra datum...

 

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord, samfundets ordförande

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln