Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner helig plats ting föda konferens skörd tor ledstjärnor utiséta registrerat vardag påsk metoo diser vanadis storm polygami feja personlig sed internet nutid gud verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap vintersolståndet det implicita identitet källor växa in i seden häfte fördomar kura skymning trana organisation tolerans gydja torshammare tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap monogami ordning och kaos gåva val kläder frej vårdande monokultur moder bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat earth hour ägg skola konst ödet symbol tjänstgörande jötnar siv mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs myter, vetenskap, ymer uppfostran väv lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd stockholm kyla etik faq bön förmödrar solvända lucia urd historisk sed vinternätterna förfäder ragnarök sång förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati frey asatro disa disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild gamla uppsala högtider politik mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen årstider modern hedendom lek äring vårblot traditioner helighet monoteism midsommar kultur oden alver bröllop medlemmar årsting emma hernejärvi samhälle hedningar skade eir mångkultur förstörelse media skuld makter hiero gamos äktenskap grunna tyr ukraina göteborg tranafton emma hernejärvi' jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård fulltrogen utbildning heliga platser rådet studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag morsdag hallar bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande vanatro arbete vlogg odla årsväntan odr ví sekulär insida toreblot värderingar landskap asynja standing rock djur mytologi industrialism hlodyn jättar gudamakter sejd alva påvestenen edsring kristendom religionsfrihet vårdagjämning frågor blota tacksamhet begravning vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp
ÄoF