Om Forn Sed

Har du någon gång befunnit dig på en promenad i skogen och plötsligt kommit till en plats som omedelbart kändes speciell? Kanske fanns där någon unikt formad sten eller ett träd som väckte din uppmärksamhet? Kanske tyckte du för ett ögonblick att du kunde känna av något, som om det fanns en slags närvaro på just den platsen som du inte riktigt kunde förklara? Väldigt många människor vittnar om att de känner en stark samhörighet med naturen runt omkring oss, att den starkaste formen av andlig upplevelse kommer till dem just när de rör sig i skog och mark.

 

Det här är inte något nytt förstås. Människan har alltid haft liknande erfarenheter ända sedan vår art uppstod en gång för länge, länge sedan. Genom alla tider har vi sedan försökt förstå och bearbeta dessa upplevelser, försökt gestalta dem och ge dem form, sökt kontakt med de makter och den närvaro som vi känt runt omkring oss. I dessa erfarenheter ligger naturreligionens kärna.

 

De av oss som lever med och utövar en naturandlighet som hämtar inspiration från skandinaviska förkristna traditioner brukar kalla det för ”forn sed” eller helt enkelt bara ”seden”. I det namnet ligger något viktigt, det betydelsefulla är inte vad exakt man tror eller tänker kring makter, gudar eller gudinnor. Det är istället det rituella utövandet som står i fokus.

 

Vi kallar seden ”forn” men det betyder inte att den skulle vara föråldrad eller inaktuell. Vi återknyter till gamla traditioner och vägar som utvecklats av de människor som gått före oss men utvecklar dem samtidigt, anpassar dem till vår tid och de förhållanden som vi lever under. När vi säger att seden är ”forn” kan det också anspela på att den har sina rötter i en mytisk tid. Forn sed syftar då på den tidlösa, heliga sed, livsväg och uppgift som makterna gav de första människorna i tidens begynnelse.

 

Vår religion är polyteistisk, vilket betyder att vi erkänner och vänder oss till en mångfald av gudar och makter. Bland dessa gudar och gudinnor finns bland annat Oden, Freja, Tor, Sif och andra ur den fornnordiska mytologin. Därför händer det också att religionen kallas för ”asatro”.  De flesta sedutövare känner dock att det begreppet är alltför snävt, inte alla gudar är asar – Freja t.ex. hör i myten till vanernas ätt, dessutom är det inte bara till gudar och gudinnor vi vänder oss utan även till naturväsen som alfer, vättar, dvärgar, skogsrån och så vidare.

 

Vi uppmärksammar och firar dessa makter i ritualer som vi kallar för blot. Blotet kan sägas vara som en symbolisk fest där vi bjuder in gudar, gudinnor och väsen att delta, vi erbjuder dem gåvor och formar en relation till dem. Ett blot kan vara väldigt enkelt och intimt men det kan också vara en stor ceremoni med många deltagare. Våra högtider är knutna till årstidernas växlingar och vi håller också ceremonier kring livets stora skiften såsom bröllop, begravningar, namngivningar av barn och mycket mera.