Kraften som bär

En sommar för några år sedan jobbade jag som guide på Vitlycke Museum i Bohuslän. Landskapet runt omkring är känt för sina många och fantasieggande hällristningar, ja ...(FN-organet) UNESCO har till och med till utnämnt området till ett världsarv. De flesta av hällristningarna är gjorda under bronsåldern, för ungefär tretusen år sedan. Som guide tog jag ofta emot skolklasser och vi gick till den så kallade Vitlyckehällen, en stenhäll där vi finner några av bronsålderns mest fascinerande bilder. En av dem visar oss en person med fågelliknande huvud, men det som drar uppmärksamheten till sig är hans armar. De är nämligen enormt långa, de tycks sträcka sig ut över stenhällen. Jag brukade låta skolbarnen få fantisera kring bilderna, komma med egna förslag på vad de gåtfulla figurerna kunde tänkas föreställa. Jag minns en liten flicka som tittade på figuren med de långa armarna, hon tittade mycket noga och så sa hon: ”Jag tror att det där är guden som bär hela världen på sina armar”.

 

Jag kände att hon var något viktigt på spåren. Senare fick jag reda på att även Åke Hultkrantz, professor i religionshistoria, givit samma förklaring till den märkliga, långarmade figuren på vitlyckehällen. Han kallar figuren för ”guden som råder över kosmos”, den som famnar och beskyddar universum. Bilden är inte unik. Det finns en annan bild på en annan häll i Bohuslän där vi ser en varelse med en solskiva till huvud, och i sina armar tycks den bära ett helt landskap, med djur och andra figurer. En annan vanligt förekommande hällristning avbildar en person med överdimensionerade händer, Åke Hultkrantz funderar på om även detta kan vara en gud som bär världen.

 

Många försök har gjorts för att definiera vad andlighet är för någonting. Någon har beskrivit andlighet som en vördnad, respekt och tillit till de krafter och element i universum som upprätthåller och bär det fysiska och själsliga livet. Andlighet är alltså tilliten till och vördnaden inför det som bär och upprätthåller. Ur det perspektivet blir den tretusen år gamla hällristningen själva sinnebilden för vad andlighet handlar om. Man måste inte förstå detta som att det gudomliga är skiljt från sin skapelse. Att det finns någon utanför som bär. Den underliggande, bärande kraften finns i tingen, i jorden, i naturen, i det levande.

 

Vi som utövar och lever med den forna seden vänder oss bland annat till asagudarna. Ordet as har här ibland kopplats samman med det fornindiska ordet asu, som betyder livskraft. Asagudarna som livskraftens gudar. Men en annan tolkning menar att orden as och ås hör samman, ås som i till exempel takås. Hur kan vi förstå det? Jo, en takås är den bärande bjälken i huset. Den bjälke varmed bostaden hålls uppe. Vi vet att världen och kosmos i den förkristna traditionen liknades med en gård eller ett hus. Gudarna, makterna, är de bärande bjälkarna i världens och universums stora hus. Gudarna kallas också ibland för ”de bindande”. Det är gudarna som binder världen samman.

 

Andlighet och religion handlar utifrån denna förståelse om livsgrunden, sammanhanget som bär, fundamentet. Men därmed glider religionerna lätt in i en fälla. Strävan efter att finna fundamentet leder inte sällan till fundamentalism. Tilliten till det som bär förvrängs och tar då formen av dogmatiska regler, monopol på sanningen, hat mot de otrogna.

 

Här kanske vi kan se en skillnad mellan muntligt baserade religioner och skriftreligioner. Det är väl dokumenterat att muntligt traderade föreställningar tenderar förändras och anpassas efter situationen. Visserligen lutar sig de muntliga traditionerna på myter och heliga berättelser som sägs vara urgamla och eviga, men det är tydligt att dessa ständigt ändrar form utifrån skiftande omständigheter. (Ong). Själva den heliga grunden finns kvar, men detaljerna ändrar sig hela tiden. Därmed undviker man att andligheten stelnar, man undviker att den bärande grunden tolkas i detalj bokstavligt och oföränderligt.

 

När religionen blir beseglad i skrift minskar utrymmet för modifikation och anpassning. Skriftreligionerna tenderar vara väldigt specifika och konkreta i sina postulat, och skriften överlever generationerna i oförändrat skick på ett helt annat sätt än i muntlig tradering. När religionen börjar ge skrifter en helig status leder det till en förlust av anpassningsbarhet. Det är nu fundamentalismen, den bokstavliga tolkningen av specifika texter och tilltron på deras absoluta auktoritet, kan växa fram. Levnadsregler utformade för flera tusen år sedan utifrån helt andra förutsättningar än våra blir gällande normer för alla tider. Visserligen är även skriften öppen för olika tolkningar, men det finns ändå något i skriften som fryser orden, som gör dem bestående i sina detaljer.

 

Skrifter kan tala om det heliga och om det som bär, såsom det förstods vid en viss tid, i en viss kultur. Visst kan vi ibland läsa ord som väcker genklang tusentals år efter de skrevs, men vi kan också stöta på saker som för oss är helt främmande. Skrifterna kan vara viktig inspiration, men inget mer.

 

Risken för fundamentalism är något som kan uppstå i alla andliga traditioner, men hotet är överhängande i de skriftbaserade. Den forna seden, asatron, har alltid varit en i första hand muntlig tradition. Grunden, den bärande bjälken, sammanhanget finns tydligare och starkare i det levande landskapet. I det mirakel som får livet att spira om våren. Om det finns en helig skrift, så ser vi den i den levande jorden, vi hör den när vi sitter och lyssnar till kluckandet vid en sjö, eller kanske när vi begrundar de märkliga hällristningarna i bergets mäktiga granit.

 

Henrik Hallgren - sänt i Sveriges Radio P1 2007