Vad är forn sed? (del 2)

Jag har alltid utgått från mina upplevelser. Det är i dem jag ser, känner, smakar, luktar och hör, men det är också också i dem jag bortom dessa fysiska sinnen upplever makterna: trollen som sjunger på fjället, rådarna som viskar till mig vid domarringen därhemma och Tyr som lägger sin saknade hand på min axel.

Denna utgångspunkt gör mig inte till sedare eller nordisk hedning. Den gör mig inte ens till hedning. De ord och de namn jag använder, troll, rådare, Tyr, och så vidare, har jag fått lära mig. De finns i de berättelser som de som gått och fortfarande går före mig fört vidare till mig, och de finns i de texter som skrivits ner för att bevara dem, såväl på 1900-talet som 1800-talet som 1200-talet.

Tillsammans med andra lever jag med dessa upplevelser, berättelser och namn. Vi blotar tillsammans, vi sjunger med trollen, vi hälsar rådarna vid domarringen, och vi för vidare dessa upplevelser, berättelser och namn, nya som gamla, så gott vi kan, till dem som kommer efter oss.

Jag tror att det är detta som gör mig till sedare eller nordisk hedning — en hedning som utövar forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det.

Jag tror att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är ett förhållningssätt till det vi upplever som knyter an till dem som gått före och dem som kommer efter, och till det som dessa människor gjort och kommer att göra. I detta förhållningssätt ligger, tror jag, en uppfattning om att det finns ett värde i det som dessa människor gjort och kommer att göra. I vårt utövande möter vi inte bara makterna, utan även dessa människor.

Jag tror inte att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är någon gemensam ”tro” på någots ”sanna natur”, någon gemensam uppfattning om vilken etik man bör leva efter, eller något gemensamt sätt att tolka eddamyter.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, ger mig något att förhålla mig till. Vetskapen att någon har sjungit med trollen och hälsat rådarna före mig och att någon förmodligen kommer att göra det efter mig ger mig något slags sammanhang, trygghet och grund för mina upplevelser. Den gör mina upplevelser verkliga och levande, och ger mig möjlighet att dela dem med andra. Jag kan ta spjärn mot den i mitt utövande och i mitt liv.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, gör mig levande. Den gör mig till den jag är.

Åtminstone upplever jag det så.


Martin Domeij
Ordförande och gode

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln